Aegidius Laurentii Girs

Girs, Aegidius Laurentii, f 1583 (Genealogica 100, RA), d i slutet av 1639. Fader: möjl kh i Grödinge (Sth) Laurentius Nicolai G. Inskr vid UU 08, pagehovmäst 20–22, undersekr i RA 22 maj 27, sekr i Svea hovrätt 11 mars 30, assessor där 9 okt 35 (rådsprot).

G före 1627 m Elsa Pedersdtr (d före 1645), dtr till häradsh Peder Nilsson, adl Gyllenax, o Kerstin Pedersdtr.

G, som under studietiden skrev sig Sudermannus, kom i Uppsala att tillhöra kretsen av Messenius lärjungar. Han medverkade flitigt i dennes dramer som skådespelare, framträdde som latinpoet i hans Apophoreticon 1611 och följde honom till Sthlm 1613–14. G har därefter företagit en utländsk peregrination, vars närmare detaljer är okända. När messeniuslärjungen Sten Svantesson Bielke inskrevs vid universitetet i Tübingen 1616, skedde detta tillsammans med en Aegidius Laurentii Girslinus, som man velat identifiera med G. Uppgiften att G skall ha studerat i Rostock och Wittenberg bygger på lösa förmodanden av S L Gahm. Under utlandsvistelsen skall G ha vunnit magistergraden.

Senast 1620 var G tillbaka i Sverige, och han knöts då för några år till hovet som lärare för de k pagerna. Under de följande åren samarbetade G med rikstranslatorn Ericus Schroderus vid dennes översättning av Titus Livius romerska historia (tr 1626), och nu publiceras också G:s övriga under hans livstid utkomna skrifter. Även dessa bär vittne om en verksamhet av litterär och pedagogisk art. 1626 utkom sålunda en Krijgz discurs, en översättning av en liten militär handbok av Francesco Maria della Rovere, hertig av Urbino. Boken, som är dedicerad till Gustav Adolf, har kallats »vårt första egentliga tryckta krigsvetenskapliga arbete» (Sjöstrand). 1627 utgavs Om san edelheet en liten tractat, en kommenterad citatsamling, delvis på vers, enligt G sammanskriven på adelns uppdrag till invigningen av det till riddarhuset knutna adelskollegiet.

Både G:s lärarverksamhet och hans litterära sysselsättningar är intimt förbundna med tidens försök att finna nya, mer praktiskt inriktade utbildningsvägar, främst för adeln. I båda de tryckta skrifterna framhålles med skärpa nyttan av teoretiska studier, och det är det lärda, humanistiskt färgade adelsidealet, som han förfäktar. Detta kunde få motivera adelns företräde till ämbeten, men kunde också användas för att framhålla nödvändigheten av andra meriter än enbart börd. Att dra några bestämda slutsatser om G:s personliga inställning torde knappast vara möjligt.

Efter anställningen i riksarkivet 1627 får G:s verksamhet en annan karaktär. Det kan kanske påpekas, att en av direktorerna för adelskollegiet, riksrådet Carl Eriksson Oxenstierna, blev hans närmaste förman i arkivet. I riksarkivet engagerades han i ordningsarbetet men fick framför allt sysselsätta sig med litterärt arbete. Han ålades – enligt G på Gustav Adolfs befallning – att författa krönikor över konungarna av Vasahuset. Detta det mest kända av G:s verksamhetsområden resulterade i krönikor över Gustav Vasa, Erik XIV och Johan III, vilka stannade i manuskript under hans livstid och trycktes först långt senare. Någon samlad analys av G som krönikör föreligger inte, men det är påvisat, att han i krönikan om Erik XIV använt sig av Hogenskild Bielkes otryckta samlingar, och att han är starkt beroende av Erik Jöransson Tegel. Krönikan har tom kallats en »litterär parafras» på Tegel (Ljung). Värdefullare är krönikan om Johan III. Sin förmåga att skriva sv vers fick G visa i krönikan över Gustav Vasa, och som poet på svenska har han närmast jämförts med kollegan Ericus Schroderus.

G bytte 1630 ånyo sysselsättning och blev befordrad från riksarkivet till Svea hovrätt, enligt egen uppgift genom riksdrotsen Gabriel Gustavsson Oxenstiernas »påfordrande». Att G bedrivit någon nämnvärd politisk verksamhet är inte troligt. Inför rådsturätten i Sthlm anklagades han 1628 som misstänkt för att ha författat en utspridd »fogdevisa». Han frikändes dock från anklagelsen att ha använt sin verskonst för polemiska syften.

Förekommande biografiska uppgifter om G härstammar huvudsakligen från en liten, skäligen ofullständig studie av S L Gahm (UUB X 206), och en där bilagd beedigad avskrift av ett par självbiografiska notiser av G, vilka dock börjar 1620. G torde äga sitt främsta intresse som typexempel på en mångsidigt användbar 1600-talslitteratör.

G:s sonson landskamreraren Aegidius G adlades 1712 med namnet von G (ej introduc).