Johan Graan

Graan, Johan, f trol 1610 i Skellefteå prästgård, d vid 68 års ålder efter 4 aug 1679 (ringn 19 sept i Jak, Sthlm). Föräldrar: kh i Skellefteå Gerhardus Jonæ o Brita Andersdtr (Grubb). Inskr vid UU nov 26, resp 35, inskr vid Leidens univ 30 sept 37, jur utr dr där, assessor av 3:e kl i Svea hovrätt 7 juni 42, adl 1 nov 45, assessor av 2:a kl 16 dec 51, landshövd över Västerbotten 4 febr 53, därjämte över Österbotten 14 jan 54, endast över Österb o Torneå gebiet 12 dec 60, åter över båda länen 17 sept 64, endast över Västerbotten 15 febr 69, åter över båda länen 9 dec 69, endast över Västerbotten 4 dec 74, avsattes 15 juni 78 men skötte tjänsten till sin död.

G 1) 3 juni 41 i Sthlm (Nik) m Kristina Jacobina Robertsson v Struan, d 43, dtr till arkiatern Jacob R o Margareta Blomén; 2) 44 eller 45 trol i Sthlm (Nik) m Elisabeth Bure, f 24, d 05, begr 14 jan 06 i Stavnäs (Värml), dtr till custos archivi Jonas B o Anna Bagge af Boo.

G:s far var född av sameföräldrar men uppfostrades av en kyrkoherde i Piteå. Det var utan tvivel tack vare sin kännedom om befolkningen och förhållandena i de norrländska länen G kallades till landshövding från sin relativt obetydliga befattning i hovrätten. Med denna erfarenhet förenade han de bästa teoretiska insikter i rättskipning och förvaltning, som man kunde förvärva i det dåtida Europa. Att han även i övrigt besatt en för sin tid ovanlig upplysthet visar t ex hans humana handläggning av trolldomsmål.

Det län G fick att administrera var det vidsträcktaste i riket, men med energi och oförskräckthet tog han itu med den svåra uppgiften. Hans långa ämbetstid blev också av avgörande betydelse för uppkomsten av en ordnad förvaltning i denna landsdel. Genom ständiga resor fick han en ingående kännedom om sitt län, vilket avspeglas i talrika rapporter och förslag till K M:t. Han intresserade sig särskilt för lappväsendet, och hans förslag låg till grund för det k brev 27 sept 1673, som bl a innebar att lappmarkerna fick sin egen sockenindelning och att nybyggare uppmuntrades att slå sig ned i dessa med löften om frihetsår. Att resultatet av denna och andra åtgärder inte motsvarade förväntningarna kan G inte lastas för.

Arbetsbördan ökades ytterligare av de många nya städerna, vilka krävde särskild omsorg. Under upprepade besök i dessa ingrep G aktivt i lokalförvaltningens ordnande och upprätthållande. Att därvid ingen funktion i det dåtida stadssamhället undgick hans granskande blick visar mångsidigheten i hans kunnande. Han sökte även f ö ivrigt upphjälpa näringslivets olika grenar. Ett led i denna strävan var hans intresse för silvergruvan i Nasafjäll, innan denna förstördes av norrmännen 1658.

G var en ständig försvarare av de små i samhället och hade ofta att beskydda allmogen mot tjänstemäns maktmissbruk. Han kom därför att stå i ett spänt förhållande till många, vilka drabbades av hans nit, och ständiga klagomål mot honom framfördes till K M:t. Det enda han kan klandras för är dock en viss osmidighet. Han var kunnig och energisk men hämmades av en svag hälsa och på senare år av tilltagande ålderdomssvaghet. Hans verksamhet försvårades även av länets vidsträckthet. Han avsattes i samband med en försenad utskrivning i Västerbotten, då Karl XI hänvisade till hans ålder och sjukdom. Denna drastiska åtgärd bör ses mot bakgrund av konungens stränga regemente, vilket alla landshövdingar vid något tillfälle fick känning av.

G adlades 1645 med bibehållet namn, troligen den ende av samesläkt som erhållit denna värdighet. Han skrev sig till Ånsta i Turinge (Sth) och Stora Väsby i Almunge (Sth), vilka gårdar han erhållit genom sina båda giften.