Herman Grim

Grim, Herman Nicolai, f 1641 i Visby, d 8 april 1711 i Sthlm. Son till hovfältskären Nils G. Efter studier trol i Köpenhamn o Holland skeppskirurg i holländsk tjänst 64— 65, läkare i Fredericia 68, läkare på Ceylon o Java i holländska ostind komp:s tjänst 71—81, stadsläk i Nyköping trol 83—86, därefter stadsläkare i Aurich, Ostfriesland o garnisonsläk i Tönningen, läkarpraktik i Visby 97, laborant på Laboratorium chymicum i Sthlm 23 sept 98, åter i Visby 99— 04, led av Collegium medicum i Sthlm 25 nov 04, pestläkare i Sthlm aug 10.

G före 1684 men hustruns namn okänt.

Herman G reste i unga år utrikes för att liksom fadern utbilda sig till fältskär. Säkra data om hans studier och fortsatta kringirrande och exotiska öden är emellertid sparsamma. Sin grundläggande kirurgiska utbildning torde han ha förvärvat i Köpenhamn och sedan i Holland, där han 1662 uppges ha avlagt mediko-kirurgisk examen. S å vistades G någon tid i Bordeaux. De närmast följande åren, åtminstone 1664—65, verkade han som skeppskirurg i holländsk tjänst, bl a i kriget mot engelsmännen. Hans resor till Novaja Zembla och Grönland, som han besökte två gånger, inföll sannolikt under denna tid. I Holland har han väl också, ovisst var och när, förvärvat den medicinska doktorstitel han senare brukade och dessutom enligt uppgift tjänstgjort som pestläkare (1666). Två år senare återfinner vi G i Danmark, till en början som läkare i Fredericia. Sannolikt överflyttade han snart till Köpenhamn, gjorde sig i varje fall känd i danska medicinska kretsar och författade en samling kirurgiska observationer, som översatta till latin skulle utges av trycket. Nu, eller kanske redan under tidigare studieår, utbildade han sig också till skicklig kemist på den berömde Ole Borchs laboratorium i Köpenhamn och torde också ha trätt i förbindelse med Thomas Bartholin, som i sina Acta medica Hafniensia alltifrån 1673 meddelade smärre medicinska rön av hans hand, bl a om hur eskimåerna botade skörbjugg.

Då hade G redan lämnat Europa. 1671 avreste han från Köpenhamn till Ostindien för att under ett årtionde verka som läkare i holländska ostindiska kompaniets tjänst. Under de första åren tycks han haft sitt högkvarter i Colombo på Ceylon men också vistats på Koromandel- och Malabarkusterna, därefter (med säkerhet från 1678) uppehållit sig på Java, där han hade högsta inseende över kompaniets kirurger. Som sakkunnig kemist förestod han dessutom kring 1680 som bergmästare kompaniets brytning av guld- och silvermalm i Salidagruvan på Sumatra, över vilken han senare publicerade en beskrivning jämte profilkarta. Men främst ägnade sig G under sina indiska år åt medicinska och farmakologiska forskningar. I flera större och smärre skrifter, alla publicerade utomlands, redogjorde han för sina resultat. Hösten 1674 skrev han till Borch, att han arbetade på en Pharmacopoea Colombiana, en ceylonisk läkemedelslära. Därmed syftar han på sitt Laboratorium Ceylonicum (utgivet på holländska i Batavia 1677, därefter i latinsk piratupplaga 1679), vilket behandlar indisk materia medica och innehåller vad som kan betecknas som ett utkast till en flora över Ceylon. Därmed framstår G som en förlinneansk pionjär för den exotiska botaniken i vårt land; Linnés holländske vän, botanisten Johannes Burman skulle senare prisa det lilla verket som en »gyllene bok». Omfångsrikare är G:s Compendium medico-chymicum, första gången utgivet i Batavia 1679, som bjuder på en rikhaltig samling medikament och sjukdomsfall från hans europeiska och indiska praktik. Dessutom utnyttjade G sitt indiska material i talrika naturalhistoriska och medicinska bidrag till olika vetenskapliga tidskrifter, främst Bartholins Acta Hafniensia och de tyska Miscellanea curiosa. Där behandlade han en mångfald ämnen: förstenade kräftdjur, kamferträdet, ambra, koraller, läkemedel från Timor, en antilop från Kaplandet.

Hösten 1681 återvände G till Holland. Den gängse uppgiften, att han ett år tidigare (1680) vistats i Tyskland och invalts i Nürnbergs läkarkollegium, kan inte gärna vara riktig; säkert är bara, att han senare hade goda förbindelser med framstående tyska läkare. Hösten 1683 dök G oväntat upp i Nyköping, där han verkade som stadsläkare ett par år, tills han tvingades lämna tjänsten och begav sig till Sthlm. Där drev han 1686 viss läkarpraktik, till irritation för Collegium medicum, som dock för 80 rdr köpte hans hemförda indiska rariteter. Då hade G ånyo dragit utrikes för att under en tidrymd scm möjligen sträckte sig över ett årtionde praktisera i Tyskland — först som stadsphysicus i Aurich i Ostfriesland, därefter som garnisonsläkare i det holsteinska Tönningen.

Sent omsider återvände G hem för alltid och slog sig 1697 ner i sin hemstad Visby, där han uppbar lön av magistraten och i praktiken tjänstgjorde som gotländsk provinsialläkare, inte utan konflikter med stadens fältskärer. Stridigheter kom även att prägla G:s kortvariga mellanspel 1698—99 som laborant på Urban Hiärnes kemiska laboratorium i Sthlm; Hiärne var förbittrad på G, som stödd av presidenten Didrik Wrangel ville tillverka medikament för hären och flottan i stora partier. G återvände därför till Visby och skötte sin praktik till 1704, då han åter drog till Sthlm. Där blev han på hösten s å ledamot av Collegium medicum, efter uttrycklig kunglig befallning och trots att han inte kunde förete doktorsdiplom. Någon inflytelserik roll i huvudstadens medicinska värld spelade G inte under de få år han hade kvar att leva. Hösten 1708 sökte han förgäves stadsläkartjänsten, men när böldpesten sommaren 1710 kom till Sthlm, gjorde G som formligen utnämnd pestläkare en uppoffrande insats. G, som hade rik erfarenhet av pesten från sin orientaliska läkarpraktik, skötte jämte två pestbarberare och en präst de sjuka efter en av Collegium medicum utfärdad instruktion. Samtliga likgubbar stod under hans lydnad; sin bostad hade han på Kindstugatan, där en vit tavla med svart påskrift markerade pestdoktorns högkvarter. Det klagades väl också över G, bl a påstods han kräva pengar av fattiga pestsjuka och »snäsa» dem, men hans gärning väcker ändå respekt, desto mer som han själv till sist föll offer för farsoten.

Genom sitt växlingsrika levnadslopp och sin originella och självständiga vetenskapliga produktion framstår G som en av den karolinska tidens märkligaste läkargestalter.