Carl August B Gyllengranat

Gyllengranat, Carl August Burchard, f 7 aug 1787 på Sveaborg, Finland, d 22 maj 1864 i Karlskrona. Föräldrar: kaptenen frih Arvid Gustaf G o Aurora Elisabet Taube. Sergeant vid Västmanlands reg 27 mars 95, kadett vid Karlberg 26 sept 00, utex 24 sept 04, underlöjtn vid arméns flotta 6 nov s å, i brittisk örlogstjänst 26 okt 07—30 maj 11, löjtn vid arméns flotta 8 dec 08, avsked ur sv krigstjänst 19 mars 11, löjtn vid örlogsflottan 2 okt s å, kapten 26 nov 14, major i generalstaben för flottorna 11 maj 18, vid örlogsflottan 9 okt 21, kommendörkapten vid K M:ts flotta 1 dec 24, konteramiral 6 febr 43, statsråd o chef för sjöförsvarsdep 20 juni 44—10 april 48, befälhav amiral i Karlskrona sistn dag, avsked 23 juli 51, v amiral 27 jan 54, amiral 2 febr 58, avsked ur flottan 29 dec 60. — LÖS 19 (ordf 32—37, 39 —43, 57—58, HedL 43), LKrVA 38.

G 11 m Susanna Finnis, f 3 aug 93 i England, d 9 dec 79 i Karlskrona.

Under sin tjänstgöring i brittiska flottan 1807—11 kryssade Carl August G bl a i nordamerikanska farvatten, dock utan att under pågående krig delta i öppen strid. Han återvände till Sverige med utmärkt vackra vitsord av sin chef amiralen Sir John Warren och rik på erfarenheter och intryck. G fick en förmånlig placering i örlogsflottan och skickades 1815 som chef på örlogsbriggen Delphin på expedition till Västindien för att skydda sv handel och överföra garnison till S: t Barthélemy. Han skulle även kunskapa om möjligheterna till eventuell kolonisation i dessa trakter.

G blev 1825 chef på det ena av de utrangerade fartyg, linjeskeppet Tapperheten, som regeringen med handelshuset Michaelson & Benedicks som bulvan och mellanhand avsåg att sälja till Colombia. Fartyget gick under handelsflagg och avsikten var att besättningen skulle gå i colombiansk tjänst. Genom stormaktsintervention gick denna mycket beryktade skeppshandel om intet. G, som efter vissa äventyrligheter med sitt fartyg anlänt till Colombia, tvingades att efter fyra månaders uppehåll där gå till New York, där Tapperheten på oförmånliga villkor såldes på auktion. Han invecklades i tidsödande och uppslitande processer både med Michaelson & Benedicks, som gjorde stora förluster på affären, och med sin besättning, som framställde ersättningsanspråk. Han biträddes av den bekante juristen S L Theorell och vann till slut i alla mål.

Efter sin återkomst till Sverige 1826 deltog G i olika sjöexpeditioner och sjömilitära utredningar. Från 1832 höll han regelbundet föreläsningar i sjökrigsvetenskap. Som resultat av dessa publicerade han 1837 Sjökrigs-historien i sammandrag och 1840 Sveriges sjökrigs-historia i sammandrag; sistnämnda arbete användes långt fram i tiden i undervisningen. Med iver kastade sig G in i den brännande flottdebatten. I ett presidietal i örlogsmannasällskapet 1835 (tr i Tidskr i sjöväsendet 1836) pläderade han för en betydande linjeflotta och underkände djärvt båtsmanshållet som rekryteringsbas för flottans bemanning. Han återkom till samma tankar som ledamot av 1841 års flottkommitté. Tidigt insåg han värdet av ångan och propellern. Det av G som chef för sjöförsvarsdepartementet framlagda förslaget att göra en väsentlig del av den sjögående flottan ångdriven (bl a 32 ångfartyg) betraktades som ekonomisk ogenomförbart och föll därför i riksdagen. Däremot löstes vissa frågor om flottans bemanning enligt G:s önskemål, och särskilda beväringsområden inrättades i kusttrakterna. Också efter sin avgång ur statsrådet propagerade han för en stark ångdriven flotta, bl a genom ett berömt tal i örlogsmannasällskapet 1858 (G:s »politiska testamente»).

G var en av flottans kunnigaste och skickligaste chefer. Han hade en utpräglat litterär och retorisk begåvning. En av hans ungdomsvänner, J O Nauckhoff, ansåg att han med sina stora förtjänster förenade slughet och beräkning.