Tillbaka

Axel Gyllenkrok

Start

Axel Gyllenkrok

Arméofficer, Fältväbel, General, Kavalleriofficer, Landshövding

1 Gyllenkrok, Axel, f trol 2 aug 1664 i Åbo, d 17 sept 1730 på Svenstorp, Odarslöv (enl kyrkobok för Igelösa, Malm). Föräldrar: assessor Anders Krok, adl Gyllenkrok, o Maria Mums. Inskr vid Åbo akad 77, förare vid livgardet 28 febr 85, sergeant 24 april 85, fältväbel 88, fänrik 13 nov 88, i uti krigstjänst 91–95, löjtn i livgardet 22 aug 93, kapten där 22 juni 96, generalkvartermästarlöjtn 19 aug 01, major vid livgardet 30 okt 01, överstelöjtn där o generalkvartermästare i fält 10 juni 06, generallöjtn i infanteriet 25 april 22, landsh i Gbgs o Bohus län o överkommendant på länets fästningar 8 juli 23, frih 4 aug 27.

G 1 sept 23 på Svenstorp m Maria Hegardt, f 7 okt 86 trol i Malmö, d 7 dec 53 på Svenstorp samt förut g m handl Hack Persson (d 04) o m överkommissarien Josua Fistulator, adl Stiernblad (d 17), dtr till rådmannen o handl Peter H o Margareta Faxe.

G växte upp i Åbo, där hans far tjänstgjorde som assessor i hovrätten. Efter slutad skolgång flyttade han över till Sthlm, där han 1683 skrev in sig som menig vid livgardet och bedrev studier i ritning och matematik vid fortifikationskontoret. I jan 1691 fick han ledighet för att tjänstgöra vid den allierade armén och 1692—95 tjänade han som kapten i den franska armén. Han sökte därvid studera krigskonst och fortifikation och deltog bl a i belägringarna av Namur, Tournay och Huy, slagen vid Steenkerke och Landen och bombardemangen av Charleroi och Bryssel.

Efter hemkomsten befordrades G 1696 till kapten. Sedan kriget brutit ut, deltog han i landstigningen på Själland, i slaget vid Narva, där han blev illa sårad, och vid övergången av Düna, där han på nytt fick svåra blessyrer. På generalkvartermästare Stuarts begäran utnämndes han 1701 till generalkvartermästarlöjtnant vid fortifikationsstaten i Kurland. Karl XII lät honom dock följa med huvudarmén och använde honom för olika uppdrag.

I dec 1701 deltog G i den berömda raiden från Kurland till Kovno, då Karl XII i fyra veckor var försvunnen från armén utan att man säkert visste var han uppehöll sig. G skyddade sedan Kovno till slutet av mars 1702, varvid hans folk – enligt vad han berättar – exercerade på kyrkogården, förhördes i katekesen, fick mat tillfyllest och blev väl skött av befälet (rapport i Handl rör Nordiska kriget, RA).

I april 1702 sändes han att upprätta proviantmagasin vid varje nattläger på marschen mot Warszawa och fortsatte sedan att svara för underhållet på vägen till Krakow. I slaget vid Kliszów blev han, som han själv skriver, »ovanligt nog» inte sårad. I sept sändes han att undsätta Pinczow, som hotades av polackerna. Under belägringen av Thorn i sept 1703 försummade han att draga tillbaka en avdelning under fänrik Leonard Kagg, och kungen fick i egen person ge sig ut och hämta in styrkan, varvid han själv svävade i livsfara.

I jan 1706 rekognoscerade G det ryska lägret vid Grodno och utsågs i juni till generalkvartermästare i fält. Som sådan samlade han militärgeografiskt material till det kommande fälttåget mot Ryssland, ritade en generalkarta över Polen och uppmätte hela Sachsen. Han uppgjorde också planer för att reparera broarna över träsken. I juni 1708 gick han med sitt folk mot Beresina och drev 200 fiender i floden. Tillsammans med kungen rekognoscerade G det ryska lägret vid Holowczin och deltog sedan i slaget. Under arméns tåg mot Ukraina följde man de marschrouter G utarbetat. I början av maj 1709 rekognoscerade han i kungens sällskap Poltava och ledde belägringen av denna fästning. Före slaget delade han infanteriet i fyra kolonner och valde ut platsen för arméns tross. Han deltog själv i striden. Efter nederlaget ledde han marschen mot Perevolotjna och anskaffade pråmar för överföring av en mindre styrka. På kungens order följde han denne över Dnjepr.

Under färden till Bender måste G avstå 12 egna hästar som spändes för kungens vagn. Han lämnade också sitt bordsilver och 12 förgyllda bägare, som användes vid det k bordet i Bender. Intet av detta fick han någon ersättning för. I aug avtågade G med en styrka på över 1 200 man, varav 100 svenskar, från Bender mot den polska gränsen. Syftet med expeditionen är ovisst, antingen det nu gällde en rekognoscering av vägen till Polen eller en provokation för att locka Turkiet i krig med Ryssland. 24 sept 1709 överfölls G på turkiskt område vid Czernovitz av överlägsna ryska trupper och tvangs att ge sig. Dämd förlorade han all sin egendom, sina skrifter och dokument. En silversnusdosa som han fick av den ryske befälhavaren Kropotov förvaras ännu på Björnstorp.

G fördes som fånge till Moskva, där han måste delta i tsarens triumftåg genom staden. Under fångenskapen var han mycket verksam för sina medfångar. Carl Piper berömmer honom för den flit han visade att draga försorg om manskapets »konservation». Under vistelsen i Moskva skrev han också två berömda relationer — den ena en marschberättelse från uppbrottet i Sachsen fram till kvällen före slaget vid Poltava, den andra en skildring av slaget och marschen mot Perevolotjna.

Relationerna föreligger endast i avskrift. Poltavaberättelsen har sannolikt tillkommit i mars 1711, marschberättelsen flera år senare (Villius). De är både minnesanteckningar, som bygger på skriftliga källor, och har en bestämd tendens, riktad mot fältmarskalken Rehnskiöld. G uppger att han varnat kungen för att tränga in för långt i Ryssland och förgäves föreslagit honom att hellre förlägga marschen över de av ryssarna hårt ansatta östersjöprovinserna. Fälttågets olyckor är enligt G orsakade av att man inte följt hans planer och anvisningar. De många intressanta redogörelser G lämnar av sina samtal med kungen och andra måste betraktas med misstro, eftersom de är ett led i hans tendentiösa framställning. Han har nära samarbetat med den fångne generalen Adam Ludvig Lewenhaupt — vid sidan av honom den starkaste kritikern av ledningens dispositioner (Westin). När Piper och Rehnskiöld vid en måltid i Moskva råkade i dispyt om Poltavaslaget, sökte Lewenhaupt och G lugna Rehnskiöld genom att vandra med honom upp och ner på golvet.

Under vistelsen i Moskva blev G insatt i så svårt fängelse, att han – enligt vad Piper berättar i mars 1712 –»var alldeles sina sinnen berövad», men året därpå tycks han ha varit återställd. I slutet av fångenskapen vistades han i lägren i Vokresensk och Solikamsk. Först i maj 1722 återkom han till Sverige. Han utnämndes till generallöjtnant och blev följande år landshövding i Gbgs och Bohus län samt överkommendant över länets fästningar. Han var då gammal och trött och kunde inte uträtta mycket för staden och länet. Han deltog i riksdagarna 1723 och 1726–27 och insattes som infanteriets representant i defensionsdeputationen. 1727 upphöjdes han i friherrligt stånd.

G hade goda kunskaper och stor praktisk erfarenhet både som militär befälhavare och stabsofficer. Den »militärgeografiska avdelning» han förestod i högkvarteret var välskött, och med hjälp av kunskapare skaffade han sig goda informationer om det relativt okända Östeuropa. Det var ingen överdrift, när Karl XII i ett brev till Rehnskiöld i aug 1706 säger att G »känner vägen». Hans skicklighet i belägringskonsten gjorde att kungen kallade honom sin »lille Vauban». Under fångenskapen understödde han den mäktiga opinion som kritiserade Rehnskiöld och indirekt kungen, men under själva fälttåget tycks någon missämja inte ha förekommit mellan honom och Karl XII, som hade stort förtroende för honom och ofta frågade honom till råds.

Alf Åberg


Svenskt biografiskt lexikon