Tillbaka

Kristina Nilsdotter Gyllenstierna

Start

Kristina Nilsdotter Gyllenstierna

Författare, Politisk aktör

2 Kristina Nilsdotter, enl uppg f 1494 (Rosenhane), d 5 (ej 6) jan 1559 (Leijonhufvud; jfr G1R) på Hörningsholm i Mörkö (Söd). Föräldrar: riksrådet Nils Eriksson (Gyllenstierna) o Sigrid Eskilsdtr (Banér).

G 1) 16 nov 11 (STb) i Sthlm m riksföreståndaren Sten Sture d y, f enl uppg 93 eller i slutet av 92 (HH 1, s 7; jfr dock Carlsson 1951, s 37), d 3 febr 1520 (Westin 1946) på Björkfjärden i Mälaren, son till riksföreståndaren Svante Nilsson (Natt o Dag) o Iliana Erengislesdtr (Gädda); 2) 11 aug 27 på Lindholmen i Strö (Skar) m riksrådet Johan Turesson (Tre rosor), d 56, son till rikshovmästaren Ture Jönsson (Tre rosor) o Anna Johansdtr (Vasa).

K N hade före sitt äktenskap med Sten Sture varit trolovad med hans morbror riddaren Nils Gädda, som dog 1508 efter att ha varit kung Hans hövitsman först på Kalmar och sedan på Lycka. Redan 21 okt 1509 (Sjödin 1924) trolovades hon med Sten Sture, som 1512 blev riksföreståndare. Med honom fick hon fem barn (Nils 21 nov 1512, Iliana 8 juni 1514, Magdalena 8 jan 1516, Svante 1 maj 1517 och Anna 14 dec 1518). Efter makens död 1520 skall hon dessutom ha fått en son, som dog s å ett halvt år gammal (GIR 1, s 14, 22, 74). Uppgiften, att hon med Sten Sture skulle ha haft en son Gustav, torde bero på förväxling med hennes son i andra äktenskapet.

Sten Sture hade redan 1504 nämnts som en tänkbar efterträdare till kung Hans (Sjödin 1937, s 13). Efter Hans död 1513 skrev Ture Jönsson (Tre rosor) till Sten Sture, att det nu borde vara Sveriges tur att utse unionskonung. 1516 rapporterades till Kristian II från Rom, att Sten Sture sökte vinna påven för sin upphöjelse till konung. 1519 uttryckte Peder Månsson, sedermera biskop i Västerås, i brev från Rom till abbedissan i Vadstena kloster sin förvåning över att Sten Sture ej ännu blivit krönt (Småstycken på fom svenska, 2, 1900—16, s 335). S å namnes K N i Sthlms tankebok som »vår kära furstinna».

I konsekvens härmed synes det naturligt, att K N efter makens död å sina barns vägnar övertog ledningen. Ehuru ett antal sv riksråd 6 mars 1520 i Uppsala erkänt Kristian som kung, fortsatte hon försvaret av Sthlm och uppmuntrade motståndet i landsorten. Kanslern Peder Jakobsson sunnanvä-der sändes till Polen och hansestäderna för att söka hjälp, och med honom följde hennes nu sjuårige son Nils. I slutet av maj anlände Kristian själv med en flotta och började belägra Sthlm. Mot löfte om amnesti kapitulerade staden 7 sept. K N tillförsäkrades bl a Tavastehus län i Finland i förläning, men efter Kristians kröning blev hon, hennes avlidne make, hennes mor och en mängd uppräknade anhängare 7 nov anklagade av ärkebiskop Gustav Trolle för begångna övergrepp. Sedan hon samma dag uppvisat 1517 års ständerbeslut om Trolles avsättning och Stakets nedbrytande, förklarades undertecknarna skyldiga till kätteri, vilken dom ledde till Sthlms blodbad.

Själv undgick K N och hennes mor avrättning men fängslades. Våren 1521 lyckades riksrådet förmå henne och hennes halvsyster Cecilia Månsdtr, mor till Gustav Eriksson (Vasa), att skriva till denne för att få honom att upphöra med sitt uppror mot kung Kristian. På sommaren s å sändes hennes båda söner och hennes mor jämte flera högadliga kvinnor till Khvn. I sept drabbade enligt Peder Svart samma öde henne och hennes dotter Magdalena, som skall ha dött i ett fångtorn i Khvn. Huitfeldt uppger emellertid, att hon hade två döttrar med sig och placerades på Kalundborg, där båda döttrarna dog. Att hon, hennes mor och två barn (tydligen sönerna) länge suttit fångna på Kalundborg, uppges även i en framställning om deras frigivning, som hansestäderna — tydligen på kung Gustavs initiativ — gjorde till det danska riksrådet sommaren 1523 efter den nye danske kungen Fredrik I:s erövring av Själland (Hanserecesse 3: 8, s 462). Riksrådet svarade då, att de förts till Roskilde för förlikning med en viss biskop, vilken enligt ett annat brev var Gustav Trolle. Först i jan 1524 lovade danska riksrådet, att hon och övriga fångna sv kvinnor skulle få återvända till Sverige. Redan 28 jan var hon i Linköping, där hon förliktes med biskop Hans Brask angående de skador som under striderna 1520 vållats bl a på biskopens gård i Vadstena och hennes gård Ulvåsa.

Vid förhandlingar i Khvn på sommaren 1524 återgav Rostocks borgmästare ett rykte, att giftermål föreslagits från sv sida mellan henne och Kristian II :s hövitsman på Gotland, Sören Norby, och att denne fått löfte om några slott för livstid. I febr 1525 varnade det danska riksrådet Fredrik I för att Norby ville gifta sig med henne. Samtidigt beklagade sig kung Gustav över hennes och hennes anhängares- »onda stämplingar och förräderi», vilket han något senare preciserade med orden, att Norby erbjudit K N äktenskap, »att hon och hennes barn måtte komma till riksens regement, till vilket obestånd hon haver låtit sig bedraga». Kristian II å sin sida lovade 20 mars att göra Norby till sin ståthållare i Sverige, om denne gifte sig med henne. I april ryktades att Norby passerat Kalmarsund på väg till Blekinge med tolv skepp. Från Kalmar, som innehades av Gustavs motståndare Berend v Melen, skulle han ha tagit med sig K N:s son Nils Stensson. I ett brev av den 1 maj beskyllde dalkarlarna kung Gustav för att ha fängslat henne och drivit hennes son Nils Sture ur landet, vilket han dock förnekade. Vid Norbys underhandlingar med danskarna i juni s å uppställde han bland villkoren för att hylla Fredrik I bl a hjälp till att befria K N, som sades vara fängslad av Gustav. Hur därmed förhållit sig är ovisst. Säkert är emellertid att Nils Stensson föll i Gustavs händer vid stormningen av Kalmar 20 juli. Därefter synes en förlikning ha kommit till stånd mellan kungen och henne. 29 dec betygade hon sålunda i ett brev till sin danske släkting Knut Pedersson (Gyldenstierne), skrivet i Vadstena under Gustavs vistelse där, att Norby missförstått henne, då hon sände honom en guldring och en guldtavla, och att hon aldrig velat gifta sig med honom.

Redan i nov 1525 hade kung Gustav meddelat sin syster, att K N ville gifta sig med hans kusin Johan Turesson (Tre rosor), och julen 1526 höll han deras trolovning i Uppsala. I fortsättningen synes hon ha varit lojal mot Gustav. Han begärde inom kort hennes hjälp i kampen mot Daljunkern, som utgav sig för att vara hennes son Nils, som dött våren 1527. Enligt Peder Svart uppläste kungens budbärare i Dalarna ett brev, vari hon förnekade, att Daljunkern var hennes son. Senare bidrog hon till hans dödsdom och avrättning i Rostock 1528 genom ett på Gustavs begäran skrivet intyg, vari hon förklarade, att av hennes tre söner endast Svante nu var i livet. Likaså fick Gustav henne 1529 att skriva till sin svåger domprosten Jöran Turesson (Tre rosor), då denne sökte vinna hälsingarna för sin fader Ture Jönssons uppror.

Under Grevefejden erbjöd lybeckarna 1534 hennes son Svante Sture Sveriges krona och kvarhöll honom i fångenskap till 1536, då han vägrade acceptera anbudet. I samband därmed spreds från Lübeck till stora delar av Europa ett falskt rykte, att hennes make Johan Turesson i självförsvar skulle ha dödat konung Gustav hösten 1535 (Carlsson 1961). Johan Turesson var från slutet av 1520-talet riksråd och innehavare av Nyköpings slottslän (Hammarström), förde överbefälet över de sv trupperna i Grevefejden och var en av befälhavarna även under Dackefejden. Om de goda relationerna till kung Gustav vittnar, att han och K N 1545 en tid hade hand om dennes barn. Likaså hade hon tillsynen över dem de första månaderna efter drottning Margaretas död 1551.

Av arvskiftet mellan hennes söner Svante Sture och Gustav Johansson (Tre rosor) 1 aug 1560 (perg:brev, RA, tr DGA 1, s 226 —236) framgår, att hon ägde gods i samtliga de centrala sv landskapen, bl a sätesgårdarna Gäddeholm (nu Tureholm) i Trosa-Vagnhärad (Söd), Tullgarn i Hölö (Söd) och Ulvåsa i Ekebyborna (Ög).

Hans Gillingstam


Svenskt biografiskt lexikon