Fredrik Gyllensvaan

Gyllensvaan, Fredrik, f 17 juli 1723 i Torpa (Ög), d 2 nov 1787 på Västanå i Gränna landsförs (Jönk). Föräldrar: v häradsh Johan Svanhals o Märta Christina Gyllenståhl. Inskr vid UU 22 nov 37, volontär vid Östgöta infanterireg 14 nov 38, livdrabant dec 43, fänrik vid garnisonsreg i Gbg 5 maj 44, aide-de-camp i holländsk tjänst 47, premiärlöjtn vid prinsens av Sachsen-Hildburghausen reg i Holland 47, kapten där 48, kapten i Savolax o Nyslotts reg 19 sept 50, major i armén 15 dec 52, adl 16 juni 56, major vid Savolax o Nyslotts reg 14 aug 59, bevistade samtliga riksdagar från 55, led av beredning om växelkursen 8 dec 60, överstelöjtn vid Savolax o Nyslotts reg 14 dec 62, led av SU o bankodep 1 febr 65, överstelöjtn vid Hälsinge reg 21 dec 65, överste för reg 29 april 72, dömd från tjänsten 13 maj 76; LPS 83. — Ogift.

Efter studier i Linköping och Uppsala ägnade sig G åt den militära banan och deltog som underofficer i det finska kriget. Liksom många andra yngre officerare sökte han senare i utländsk tjänst förkovra sin yrkesskicklighet. Sedan han 1747 erhållit permission, begav han sig till Holland och inträdde i general Isaac Cronströms stab. Som dennes adjutant deltog han i försvaret av Bergen op Zoom och senare som officer i ett värvat regemente i kampanjen vid Breda. Efter hemkomsten kommenderades han till befästningsarbetena på Sveaborg, där han bl a tjänstgjorde som platsmajor.

1758 anslöt sig G till armén i Pommern, där han stod under befäl av den mot hattregimen oppositionelle generalmajoren Pehr Kalling. Ehuru han dittills endast haft tillfälle att såsom fullmäktig för Savolax regemente 1755—56 deltaga i riksdagsarbetet, tycks han redan nu ha räknats till mössornas anhängare (A v Fersen till J A Lantingshausen 8 april 60, RA). Under åberopande bl a av en resolution om adliga privilegier för sin far och dennes efterkommande ansökte G om adelskap, vilket han erhöll 1756. Härigenom öppnades för honom möjligheten att spela en politisk roll. Sin debut på riddarhuset gjorde G 27 okt 1760. Som politiker var han en utpräglad partiman och blev snart en av mössornas främste talare, grundlig och omständlig och med en viss benägenhet att driva sina meningar till ytterlighet. Redan från början anslöt han sig till partiets radikala falang. Endast vid ett tillfälle — angreppet på Pechlin i aug 1761 — synes ett samarbete med hovet ha varit på tal.

Redan under 1760 års riksdag räknades G till de ledande i sitt parti, och denna ställning behöll han sedan. Vid partivälvningen 1765 hörde han till de ivriga pådrivarna. Det tycks sålunda ha varit han, som först väckte tanken på en räfst med växelkontoret. Han hävdade energiskt den parlamentariska princip som krävde, att majoritetens vilja skulle vara utslagsgivande i fråga om rådets sammansättning. Konsekvent tillämpad ledde denna uppfattning till att rådet betraktades som ständernas fullmäktige och lydiga tjänare. G var en typisk företrädare för den bland mössorna vanliga motviljan mot en stark regeringsmakt. Följaktligen hade han ingen förståelse för den kritiska syn på författningsutvecklingen och partisplittringen, som vid denna tid började göra sig gällande. Vid debatten på riddarhuset 23 maj 1769 gav han i drastiska ordalag uttryck för sin uppfattning. Han ville hellre »se ett råd som uti sine underdånige rådslag följer i det nogaste och efter bokstaven riksens ständers beslut än det, av vilket man skall begära att förutse det tillkommande och därpå grunda sine beslut».

Men G kunde också reagera häftigt mot ingrepp från ständernas sida i regeringens befogenheter t ex vid tjänstetillsättningar. I denna fråga framställde han på våren 1762 förslag, som i sin revolutionära tendens avskräckte tom hans egna partivänner. I diskussionen om sitt stånds inre organisation och representationsrätten på riddarhuset deltog han livligt. När krisen slutligen under våren och sommaren 1772 blev akut och partiledningen alltmer förlorade greppet om händelseutvecklingen, lämnade G Sthlm. Nyheten om statskuppen nådde honom på hans översteboställe. Han lär först ha övervägt att i spetsen för sitt regemente sätta sig till motvärn. Men han lyckades ej skaffa medel till uppbrottet. Då landshövdingen i länet Carl Sparre, som fått befälet över trupperna, ingrep, böjde han sig för det oundvikliga.

Denna gång undgick G efterräkningar och fick t o m behålla sitt regemente. Men hans ställning var utsatt; om hans politiska sympatier kunde intet tvivel råda. Det var väl också för att statuera ett exempel, som Gustav III våren 1776 ingrep i processen mot G rörande en arbetskommendering av soldater ur hans regemente till Karlskrona. Krigskollegiets avsättningsdom fastställdes i högsta instans med knappast möjliga majoritet och efter en tvivelaktig röstberäkning. Några månader senare följde en ny rättegång om en boställssyn, som också fick en ogynnsam utgång.

G drabbades hårt. Han miste ej blott tjänsten utan gjorde också avsevärda ekonomiska förluster, men ruinerad blev han ej. Något år senare kunde han förvärva godset Västanå i Gränna landsförsamling (Jönk), som han 1786 gjorde till fideikommiss för sin systerson. Men hans förbittring var stor. Redan tidigare hade han sökt det ryska hovets hjälp. Sedan han fått tillstånd att resa utrikes, begav han sig till S:t Petersburg. Men förhoppningarna om en framtid i rysk tjänst sveks, och han fick nöja sig med ekonomisk ersättning för sina tjänster.

Efter hemkomsten samarbetade G med de ryska och danska sändebuden i försöken att bilda ett oppositionsparti vid den förestående riksdagen, men han åtnjöt knappast tillräckligt förtroende för att kunna leda ett sådant. Vid adelns sammanträde på rikssalen under konungens ordförandeskap 3 nov 1778 förfäktade han dess rätt att i enrum överlägga om de av konungen föreslagna ändringarna i riddarhusordningen. Hans inlägg utsattes vid justeringen för rojalisternas angrepp, och man yrkade rentav på hans uteslutning, men yttrandefrihetens talan fördes denna gång av konungen själv. Detta blev G:s sista försök att framträda som politisk ledare. Efter oppositionens sammanbrott i striden om bankoutskottets instruktion lämnade han riksdagen.

Ännu 1786 skymtar G i polismästarens rapporter bland dem, som under riksdagen flitigt besökte det ryska sändebudet Morkov. Men hans roll som politiker var då utspelad.