Bengt Gylta

Gylta, Bengt, enl obestyrkt uppgift f 1514 (Styffe), d 25 dec 1574 på Hedensö i Näshulta (Söd). Föräldrar: lagmannen Bengt G o Birgitta Bengtsdtr (Lillie af Greger Matssons ätt). Uppträder tidigast 36 (Kantzowska arkivet), häradshövding i Vartofta (Skar) omkr 43 (brev 9 aug 44, Örebro lärov:bibl; SRA 1, s 557), lagman i Läckö län jämte Olof Pedersson (Örnfot i Västergötland) 20 april 50, riksråd omkr 61, riddare 29 juni 61, överste kammarråd sept 61 (tilltr 64), en av ståthållarna på Sthlms slott åtminstone 4 juli 64 (Rosén)—17 maj 67 (HSH 4, s 53), lagman i Västmanland o Dalarna 2 juni 69, överste skattmästare senast 24 febr 71, i slottsloven på Sthlm 23 sept s å —6 maj 72, hade som förläning Torpa sn (nu i Borås) 55—74, övriga socknar i Vedens hd senast 64—65 samt ånyo från 70 o Skövde stad o gäll (8 socknar) 74.

G 1548 på Åkerö i Bettna (Söd) m Ingeborg Jakobsdtr, trol f i början av 30-talet, d 86, dtr till hövitsmannen Jakob Krumme o Anna Clemetsdtr (Hogenskild).

Genom drottningens förmedling fick G lejd 1546 och betalade mansbot, för att han 1543 (Hedar) skjutit ihjäl konungens tjänare Nils Eriksson i samband med en godstvist. Från slutet av Gustav I:s regering användes han som diplomat. Han var sålunda bland dem som representerade Sverige vid förhandlingar i Älvsborg 1554 och Khvn 1562 samt i Ryssland 1557 och 1563. En planerad resa till England 1562 med Nils Gyllenstierna inställdes.

Som överste kammarråd fick G ledningen av hela rikets finansförvaltning. Han kom därigenom att bekläda en post som ej varit kontinuerligt besatt sedan Nils Pedersson Bielke drunknat 1550. Sommaren 1566 anklagades kammarens personal med G i spetsen inför konungens höga nämnd för att ha förskingrat varor som beslagtagits under blockaden av Narva till ett värde av mer än 100 000 dir. Åtalet nedlades mot att de anklagade lovade förse hela rytteriet och ett regemente knektar med kläde. På hösten s å anklagades G ånyo inför nämnden för diverse ämbetsförseelser. Erik XIV inbillade sig nu bl a, att denne hindrat färdigställandet av hans bröllopskläder. Enligt konungens almanacksanteckningar slapp G denna gång undan genom att lova bättring. Då G:s systerson Gustav Ribbing 5 jan 1567 avgav sitt bekanta vittnesmål mot vissa av högadelns främsta män, meddelade han även, att morbrodern ej var kungen »väl benägen» och att han »besvärat» sig över denne. 24 jan upprepades höstens anklagelser mot G inför nämnden, och han dömdes nu till döden, men av kungens almanacksanteckningar framgår, att han än en gång benådades mot löfte om bättring.

I slutet av juli 1568 satt G i den domstol som dömde kungens upproriska bröder samt Sten Eriksson (Leijonhufvud) och Ture Bielke till döden. Då Erik några veckor senare tågade mot upprorsmännen på Södertörn, var G bland dem åt vilka Sthlm anförtroddes. Först omedelbart före stadens kapitulation i slutet av sept gick han över till hertigarnas parti.

Även Johan III använde G som diplomat. Han var sålunda bland de sv delegaterna såväl vid de misslyckade fredsunderhandlingarna vid hallandsgränsen 1569 som vid de underhandlingar i Stettin som 1570 ledde till fred med Danmark och Lübeck.

G:s nya titel överste skattmästare synes huvudsakligen ha varit en hederstitel, ty han engagerades under Johans regering endast vid enstaka tillfällen i finansförvaltningen såsom vid uppbörden av Älvsborgs lösens restantier 1571, vid silverskatteuppbörden 1573 och som ledare av revisionsarbetet i räknekammaren s å. 1571 fick han överlämna den första avbetalningen på Älvsborgs lösen till danskarna och mottaga Älvsborg å Sveriges vägnar. 1573 sändes G till Danmark för att utverka förlängning av uppskovet med tredje avbetalningen på Älvsborgs lösen. S å var han det ena av de båda riksråd som jämte kung Johan undertecknade fullmakten för den avsatte Eriks fångvaktare på Västerås att avliva denne för att hindra att han befriades, och 1574 satt han i domstolarna över Charles de Mornay och dennes medbrottslingar.

Enligt 1562 års frälselängd innehade G 129 gårdar, varav 77 i Västergötland och 40 i Södermanland. Hans huvudgård var det fäderneärvda Påtorp. Genom sitt äktenskap kom han i besittning av Hedensö i Näshulta (Söd), som han uppges ha låtit bebygga (Hedar).