Johan Haartman

2 Haartman, Johan, bror till H 1, f 19 sept 1725 i Pemar, Åbo o Björneb (enl kommunionbok för Åbo), d 29 dec 1787 i Åbo. Inskr vid Åbo akad 41, apotekselev i Sthlm 43, studier i Uppsala o Åbo 48—49, inskr vid UU 31 jan 50, disp pro exercitio under Linné 23 nov 51, ex philosophicum 16 mars 52, MK 5 juni 53, ML 13 dec 53, allt vid UU, provinsialläk i Åbo 4 april 54 (tilltr aug 54)—62, disp pro gradu vid UU 24 april 54, MD där 31 okt 54, läk vid länslasarettet i Åbo 59—67, assessors titel 6 aug 61, med adjunkt vid Åbo akad 7 maj 64, med prof där 17 jan 65. — LVA 65, LPS 74.

G 24 maj 64 i Borgå m Johanna Elisabeth Nylander, f 26 dec 45 där, d 22 maj 97 i S:t Karins (Åbo o Björneb), dtr till biskop Johan N o Vendla Juliana v Glan.

Under sin första vistelse i Uppsala åhörde H föreläsningar av bl a Linné, Wallerius, Klingenstierna och Törner. I Åbo uppmanades han av sedermera biskop Johan Browallius att i fortsättningen ägna sig åt medicinska studier. Vid sidan av Linné, som uttryckte sin stora uppskattning av H, blev Rosén von Rosenstein hans huvudlärare under den senare sejouren i Uppsala. En mångsidig naturvetenskaplig orientering antyds bl a av att H redan i början av 1750-talet hopbragte en betydande insektsamling. På rekommendation av Linné åtföljde han C G Tessin på resor i Södermanland och Västergötland. Han översatte Linnés Systema naturae till svenska (1 uppl 1753).

Då H inledde sin verksamhet i Finland, var antalet läkare där ytterst litet. Statliga åtgärder för att bereda befolkningen tillfälle till läkarvård hade ännu inte vidtagits. H blev, efter en ettrig befordringsstrid, den förste innehavaren av en provinsialläkartjänst i Åbo. Som sådan motarbetade han förslaget, att även en »stadsfysikus» skulle anställas i staden och råkade i delo med stadens kirurger (fältskärer), liksom med dess ende apotekare. Vid sidan av sina övriga åligganden förestod H en längre tid brunnsläkartjänsten i Kuppis invid Åbo. Han fick här tillfälle att göra bruk av sina kemiska insikter.

Att H:s lynne var känsligt, t o m retligt, torde inte kunna förnekas. Det oaktat vann han snart en erkänd ställning. I Åbo introducerade han koppympning och var den förste inom det sv riket som utförde sådan. I samband härmed hade han att övervinna många fördomar. Han använde huvudsakligen Suttons metod, men utarbetade även en egen, varom han ingav rapport till Vetenskapsakademin. Han uppmuntrade studerande att under resor på landsbygden utföra koppympning. Själv företog han talrika resor inom sitt distrikt och visade stor duglighet i sitt arbete.

H fäste vikt vid att förekomsten av sjukdomar och farsoter i Finland blev närmare utredd. I detta syfte anhöll han bl a om bistånd av prästerskapet. Han samlade uppgifter om i landet nyttjade s k huskurer och utarbetade i samband därmed en flitigt begagnad läkarbok som utkom 1759. Arbetets spridning ökades inte minst på grund av den stora läkarbristen.

Bristen på sjukhus var likaså skriande. H medverkade i hög grad till att det första länslasarettet i Finland upprättades i Åbo 1756. Den fattiga befolkningen kunde här ges vård; dessutom främjade lasarettet universitetsundervisningen, som inte tidigare haft tillgång till någon klinik. Sjukhuset vann snart under H:s ledning allmänhetens förtroende och blev till stort gagn, hur anspråkslöst det än var.

H ägnade sig även åt veterinärmedicinen, särskilt åt den s k boskapspesten och företog talrika resor för att undersöka denna. Sina resultat publicerade han i Vetenskapsakademins skrifter, i populära folkskrifter (även på finska) och i en akademisk stipendiatavhandling. — I sina skrifter behandlade han f ö, utom medicinska spörsmål, bl a mineralvattnets bruk, gödsling av åkrar och frosternas orsaker.

Som professor vid Åbo akademi lyckades H hos ett i och för sig ringa men med åren stigande antal studenter väcka intresse för sin disciplin. Hans katederföreläsningar har betecknats som för tiden märkliga. Dissektioner var däremot sällsynta, och anatomiundervisningen skedde huvudsakligen med ledning av planscher. Den viktigaste av hans publikationer under professorstiden var den stora systematiska översikten Sciagraphia morborum, utgiven i disputationsform 1779—81. Förarbeten härtill hade utförts långt tidigare. Sjukdomarna indelas i grupper, släkter och arter. Sin systematik diskuterade han främst med arkiatern Abraham Bäck; hans bevarade korrespondens med denne är omfattande. Förebilder fann han hos botanikens stora systematiker (Sauvages, Linné). Hans intresse för botanik och för farmaceutiska ämnen tog sig därjämte uttryck i skrifter, i samlingar och i anläggandet av en trädgård för bl a medicinalväxter. Sitt stora herbarium donerade han till akademin. Han strävade att förkovra apoteksväsendet i Finland, likaså de sanitära förhållandena i Åbo. Den s k orientaliska pesten och dess uppträdande i Finland i början av 1770-talet tilldrog sig hans särskilda uppmärksamhet och han ingrep här med praktiska åtgärder, betingade av tidens uppfattning om smittämnets natur. Han var också en ivrig förkämpe för sunda levnadsvanor.

H ägnade sig med stort intresse åt den medicinska undervisningens organisation och effektivisering. Enligt hans uppfattning borde naturalhistoriens och medicinens studium intimt sammankopplas med varandra. För att för framtiden säkerställa den akademiska undervisningen på områden som stod honom nära gjorde han betydande donationer. Han donerade även medel till stipendiefonder.

H kände sig ofta motarbetad och omgiven av bristande förståelse. Härtill bidrog otvivelaktigt det faktum att han var svår att samarbeta med. Med sina studenter och patienter synes han emellertid ha stått på god fot. Hans insatser på läkekonstens område var betydande, och han har med rätta betecknats som en banbrytare inom finländsk medicin.