Canutus Hahn

Hahn, Canutus, f 13 nov 1633 i Skye, Uråsa (Kron), d 29 dec 1687 i Karlskrona. Föräldrar: bonden Abraham Knutsson H o Gunilla Persdtr. Studier i Kalmar o Växjö, inskr vid univ i Greifswald 29 juli 52, studier där, i Wittenberg o Rostock 52—54, inskr vid UU okt 54, disp pro exercitio 18 juni 56, ex theologicum dec 58, fil ex vt 59, disp pro gradu 11 maj 61, mag 13 juni 61, allt vid UU, förordn som prof i filosofi vid Lunds gymn dec 62, ord prof där 17 okt 63, prof i logik och metafysik vid LU 30 nov 67, rektor där 16 juni 69—23 juni 70, kh i Ronneby o Backaryd (Blek) o prost över Medelstads hd 8 nov 70 (tilltr 71)— 79, prästv i Lund 10 febr 71, kh i Landskrona (tilltr ej) o v biskop i Lund 29 nov 79, biskop o prokansler där 23 febr 80, biskop i Växjö 5 sept 87 (tilltr ej).

G 64 i Väckelsång (Kron) m Anna Lundebergia, begr 19 mars 05 i Ronneby, dtr till kh Daniel Petri Lundebergius o Elisabeth Nilsdtr Bringia samt förut g m lektor Måns Olofsson (Magnus Olai) Cavallius (d 57).

Någon lärd biskop av svenskt 1600-talssnitt var H inte och inte heller någon djupsinnig tänkare. Både begåvning och intressen hänvisade honom till praktiska insatser. Som professor i logik och metafysik vid det nygrundade universitetet i Lund under fem terminer presiderade han för åtta avhandlingar, flera än någon av hans kolleger under samma tid.

Sin största insats kom H att göra som ledare för försvenskningen av de forna danska landskapen Skåne och Blekinge. Läget komplicerades därigenom att de skånska landskapen i freden i Lund 1679 lämnats i okvald besittning av sina såväl borgerliga som kyrkliga rättigheter och att sålunda ett genomförande av den s k uniformiteten, dvs likhet i kyrkospråk, liturgi, kyrkoskick och undervisning med förhållandena i Sverige, var ett fördragsbrott. Kriget och upprorsrörelsen hade lärt de sv myndigheterna, att uniformiteten måste genomföras, om de forna danska provinserna skulle kunna bevaras åt Sverige, men man måste härvid med hänsyn till fredstraktaten gå fram med lampor och göra förändringarna så, att de »kunna synas landet icke vara påträngde utan med deras goda vilja och samtycke mottagne» (k resolution 15 juli 1680).

Som ledare av försvenskningsarbetet hade H Spegel ursprungligen varit påtänkt, men då han avböjt uppdraget antas det, att det varit han, som fäst Karl XI :s uppmärksamhet på H. Denne utnämndes till kyrkoherde i Landskrona och tillika vice biskop och ersättare för den orkeslöse och från sv synpunkt opålitlige biskopen i Lund P Winstrup. Den prästerliga majoritet för uniformiteten som var en nödvändig förutsättning för genomförandet av denna lyckades H vinna, bl a med biträde av några energiska anhängare och förespråkare bland prostarna, framför allt den tilltagsne och hänsynslöse kyrkoherden i Dalby och Hällestad Sven Knutsson. På ett möte i Malmö i början av maj 1681 med representanter från de flesta kontrakten i Skåne beslöts efter påtryckningar och övertalningar att hos generalguvernören R v Ascheberg bl a begära, att uniformiteten skulle slutgiltigt genomföras. Härmed hade H också fått ett argument, som kunde användas mot tredskande motståndare till denna; man hade ju fått det som man velat ha det.

För Lunds universitet kom H att betyda oerhört mycket. Som prokansler under sin biskopstid lyckades han övertyga Karl XI om betydelsen av ett sydsvenskt universitet för uniformitetens genomförande och av ett domkapitel efter sv mönster. I juni 1682 kunde det återupprättade universitetet invigas och påföljande hösttermin upptaga sin verksamhet i blygsam skala. En stor del av sina med tiden betydande tillgångar anslog H till förbättring av universitetets svaga ekonomi och till kommunitetet, för vilket han särskilt ömmade.

H gjorde ännu en personlig insats genom att förse församlingarna med svenskspråkiga ABC-böcker, katekeser och psalmböcker (Göransson 1950, s 138 f). För försvenskningen av liturgin lät han trycka En ny och nyttiigh swensk hand- eller altare-bok förordnat til at bruka uthi Guds församlingar 1682.

Genom H:s energi, koncilians och taktiska diplomati försiggick försvenskningsarbetet särskilt i de forna danska landskapen Skåne och Blekinge — liksom samtidigt i Halland och Bohuslän efter samma mönster — utan större stridigheter och på så kort tid, att det vid H:s bortgång 1687 kan anses i stort sett genomfört. Till sin teologiska åskådning kyrkligt ortodox och statsrättsligt helhjärtad anhängare av enväldet, var H en trogen tjänare av Karl XI och samarbetet dem emellan var i huvudsak friktionsfritt. Enligt konungens almanacksanteckningar gästade han H under sina resor i Skåne och Blekinge åtminstone ett par gånger, nämligen 28 juli 1681 i Karlshamn och 6 sept 1683 på dennes gård Påtorp i Ronneby.

Det är begripligt, att H som den drivande kraften i försvenskningsarbetet skulle bli utsatt för obehag och smädeskrifter. En sådan, Hodomoria Hahniana (fritt övers: H:s dåraktiga väg, tr av Göransson 1952), är en rå och hätsk danskspråkig paskill, möjligen författad av den danske studenten Johannes Erici Mandius. P G Ahnfelt påtalar den servila tonen i H:s brev till universitetskanslern G O Stenbock, vilken väl kan förefalla eftervärlden smaklös men då för tiden föll sig naturlig. M Weibull anser att H otvivelaktigt bör räknas »till den svenska kyrkans yppersta administratörer».