Carl Hierta

1 Hierta, Carl, f 2 jan 1719 i Hjälstad, Skar, d 6 dec 1793 i Fullestad, Älvsb. Föräldrar: översten Lars H o Emerentia Sparre. Volontär vid Garnisonsreg i Malmö 37, furir där 5 juni 39, fänrik 10 juli 40, löjtn 5 jan 44, kapten vid Älvsborgs reg 13 maj 45, deltog i riksdagarna 46—47, 55—56, 60—62, 65—66, 69—70, 71—72 o 78—79, major vid Älvsborgs reg 21 mars 49, beviljad avsked 28 maj 59, återinsatt i tjänsten genom resolution 29 febr 60, överstelöjtn i armén 30 juni 60, vid reg 11 juni 61, överste i armén 3 aug 61, överste för Jämtlands dragonreg 22 april 66, överste för Dalreg 12 sept 68, frih 12 febr 71, generalmajor i armén 22 mars 73, avsked från Dalreg 26 nov 77, generallöjtn i armén 27 dec 78, överbefälhavare för trupperna vid västra gränsen 22 juni 88, avsked 14 sept 89.

G 1) 26 dec 46 i Björkvik, Söd, m frih Fredrika Johanna Rosenhane, f 11 okt 25 där, d 12 juni 53, dtr till generalmajoren frih Göran Gustaf R o frih Edla Brita Banér; 2) 4 nov 56 i Sthlm, Maria, m Maria Charlotta v Plomgren, f 14 april 35 där, Nik, d 23 febr 93 i Fullestad, dtr till kommerserådet Tomas P o Brita Christina Funck.

Vid 18-årsåldern tog H värvning och fick snart krigserfarenhet. Hans regemente översändes på sommaren 1739 till Finland inför hattarnas planerade krig mot Ryssland. Huvuddelen av regementet förlades i det svagt befästa Villmanstrand. H, som befordrats till fänrik 1740, deltog i den föga ärofulla sammandrabbningen med ryssarna 23 aug 1741 och blev jämte sin chef, överste E G Willebrand, åtskilliga officerare och underofficerare samt några hundra man tillfångatagen och förd till Ryssland. Efter två och ett halvt års fångenskap återkom H till Sverige i dec 1743 och placerades vid Älvsborgs regemente, där han avancerade till major. Våren 1758 beordrades regementet att övergå till Pommern för att deltaga i kriget mot Fredrik II av Preussen. Sex kompanier, över vilka H skulle föra befälet, sammandrogs till Karlskrona och överskeppades på sommaren till Pommern.

H tröttnade snart på den föga stimulerande och impopulära tjänstgöringen i fält och fick 4 dec 1758 permission för att resa hem och vårda sin hälsa. Då han emellertid inte kunde utverka förlängning av permissionen, begärde han 31 mars 1759 sitt avsked. Emellertid ångrade H sitt förhastade steg och begärde 15 aug 1759 att få återgå till sin tjänst. Denna gång sade regeringen nej, irriterad över officerskårens besvärande obstruktion under kriget. H vände sig nu till den nye överbefälhavaren, generallöjtnant J A v Lantingshausen, och på grund av de skäl denne anförde fick han återinträda i tjänsten genom resolution 29 febr 1760.

H återvände till Pommern och befordrades till överstelöjtnant i armén. Under höstfälttåget 1760 anförde H en bataljon av regementet. Då expeditionen kommit fram till Pasewalk, angreps den av en preussisk styrka. H fick 3 okt befallning att anfalla fienden i flanken men utförde manövern så tafatt, att han själv blev inringad och tvungen att sträcka gevär. Hans fångenskap blev denna gång kort. Redan 26 okt blev han utväxlad och reste sedan hem till Sverige, där han deltog i riksdagen 1760—62. Han begärde nu att återfå sin tur vid befordran trots sitt avbrott i tjänstgöringen, vilket regeringen dock avslog av principiella skäl. Han hänvände sig då till ständerna, som biföll hans ansökan (mindre sekr dep:s tillstyrkan 24 aug 1761, adelns bifall 20 mars 1762).

H deltog livligt i frihetstidens sista riksdagar, där han ansågs som en av hattpartiets bättre talare. Hans politiska förbindelser påskyndade hans karriär. På sommaren 1761 blev han överstelöjtnant vid sitt regemente och överste i armén, fick eget regemente 1766 — Jämtlands dragonregemente — som han två år senare bytte ut mot Dalregementet. Även efter Gustav III:s statsvälvning fortsatte nådens sol att lysa över H. 1773 utnämndes han till generalmajor i armén, 1778 blev han generallöjtnant. Han drog sig därefter tillbaka till sin sätesgård Lagmansholm, Fullestad, Älvsb, som han fått genom sitt första gifte.

Sommaren 1788 överraskades H emellertid av en k befallning (22 juni) att ta befälet över de trupper, som skulle sammandragas i Västergötland och vid rikets västra gräns. Danmark hade 19 aug deklarerat sin avsikt att träda in i kriget på Rysslands sida. En dansk-norsk armékår på c:a 10 000 man ryckte i sept in i Bohuslän i tydlig avsikt att tränga fram mot Gbg. Det blev H:s uppgift att söka hindra denna offensiv, men han misslyckades kapitalt därmed. Han var 69 år gammal, hade inte varit i aktiv tjänst på tio år och saknade erfarenhet att på egen hand leda operationer i större skala. Han var klart underlägsen fienden i antal — omkr 3 700 man stod till hans förfogande — men i stället för att med denna styrka och med stöd av garnisonen i Gbg söka hålla fienden stången detacherade han sina trupper åt olika håll. En av hans underbefälhavare — hans brors svärson överste J V Tranefelt — som sänts till Strömstad men sedan dragit sig tillbaka till Kvistrum, där han med omkr 900 man intagit en illa vald försvarsställning, inlät sig i underhandlingar med fienden. Han inbjöds till middag i det dansk-norska högkvarteret i och för närmare förhandlingar. Under det han uppehölls av sina värdar, kringrändes ställningen vid Kvistrumsån, och efter en kort strid 29 sept tvangs han att kapitulera. H hade själv i sista stund kommit till platsen och sökt uppnå ett stillestånd men kunde ingenting uträtta. Händelsen väckte stor uppmärksamhet, och stark kritik riktades inte blott mot Tranefelt utan också mot H, som kort därpå sammanträffade med Gustav III i Gbg och sökte försvara sitt handlingssätt. Rent militärt hade episoden ingen betydelse, då Danmark efter diplomatiska påtryckningar från England och Preussen drog sig ur kriget. Tranefelt blev ställd inför krigsrätt och avsatt. H slapp att åtalas men begärde kort därpå sitt avsked ur krigstjänsten. Hans militära bana hade varit lång och befordringsmässigt framgångsrik, men hans insatser som truppledare i strid och som befälhavare i större sammanhang måste betraktas som klena.