K Albert V Holmgren

2 Holmgren, Karl Albert Victor, bror till H 1, f 18 maj 1824 i Västra Ny, Ög, d 11 dec 1905 i Lund. Inskr vid UU 30 nov 44, FK 31 mars 51, disp pro gradu 10 maj 51, mag 16 juni 51, allt vid UU, lär i botanik o matematik vid Uppsala lyceum ht 52-vt 55, amanuens vid fysiska institutionen vid UU 9 sept 53, doc i fysik där 4 juni 55, tf prof i fysik o mekanik där läsåret 55—56, vetensk resa till Tyskland, Frankrike, Italien o Schweiz 56—57, lär i fysik vid h art:lärov i Sthlm 28 juni 58, i matematik o fysik vid Farmaceutiska inst 27 sept 58, adjunkt i fysik vid LU 16 maj 61, tf prof där ht 61—jan 76, notarie vid fil fak där 1 jan 63—1 jan 67, prof i fysik där 28 jan 76—16 sept 97. — VS:s Bergstedtska pris 54 (tills med G Lindström) o 58, LFS 61.

G 15 juni 62 i Sthlm, Klara, m frih Elin Stjernstedt, f 4 okt 35 på Strömsberg i Bred, Upps, d 13 febr 20 i Sthlm (enl db för Västra Ny), dtr till kaptenen frih Johan Wilhelm S o Sofia Christina Uggla.

Den vetenskapliga fysiken intog länge en undanskymd plats vid Lunds univ. Närmast hörde den hemma under professurerna i matematik och när en särskild permanent lärostol för detta ämne inrättades 1839, utnämndes som förste innehavare härav en matematiker, prof E W Ekelund. Han inlade visserligen stora förtjänster genom att inköpa instrument och söka verka för bättre lokaler för föreläsningarna i fysik, men den experimentella delen av ämnet låg under hans långa innehav av fysikprofessuren i stort sett nere.

Då Albert H 1861 utnämndes till adjunkt vid Lunds univ, fick han omedelbart som tf prof överta hela ledningen av den fysiska institutionen. I Uppsala hade Anders Jonas Ångström 1859 infört laborationsövningar i undervisningen. Fullt medveten om deras värde införde H dem också i Lund redan under sitt första år där. Men någon laboratorieutrustning fanns inte. Det enda, som stod till buds, var samlingen av föreläsningsapparater, och dessa kunde inte sättas i händerna på oerfarna laboranter. Endast de studenter, som hade verkligt intresse för fysiken, fick efter frivillig anmälan och prövning tillträde till laborationerna. Som biträde hade H en amanuens, men dennes uppgift var att assistera vid föreläsningarna. Då laborationerna så småningom upphörde, prövade H metoden att låta sina bästa lärjungar deltaga i de demonstrationer, som förekom i samband med föreläsningarna. De bristfälliga lokalerna lade också hinder i vägen för en effektiv utbildning i den experimentella fysiken.

Trots dessa svårigheter organiserade H praktiska övningar, som avsatte resultat i form av självständiga vetenskapliga uppsatser och i ett par fall ledde till doktorsdisputationer. Under resor till olika länder på den europeiska kontinenten skaffade han sig insikter om de krav, som måste ställas på en modern fysikinstitution. Efter åtskilliga bemödanden lyckades han i början av 1880-talet få statsmedel till ett helt nytt fysikum. Den nya institutionen stod färdig 1885 och var så framsynt uppbyggd och inredd, att den fungerade långt in på detta sekel.

I 1891 års examensstadga framhölls vikten av att de fysikstuderande genom propedeutiska kurser, laborationer, räkneövningar och seminarier fick sin utbildning tillgodosedd. H bidrog verksamt till att uppfylla dessa krav. När han lämnade sin professur, hade han i 36 år varit fysikinstitutionens föreståndare. Fysikstudiet i Lund hade under hans ledning förvandlats till en experimentell vetenskap ifrån att förut ha varit tillämpad matematik. I själva verket var han det sydsv universitetets förste experimentalfysiker.

H:s vetenskapliga produktion var ganska begränsad. Under sina år som prof publicerade han endast två experimentalarbeten, det ena i magnetism, det andra i akustik. Hans eget område var från början magnetismen, ett i Uppsala länge omhuldat forskningsämne, och han överförde detta intresse till sina tidigaste lärjungar. Men förhållandena i Lund hindrade honom att fullfölja de magnetiska studierna.

Då H avgick från sin professur, kunde han räkna in sammanlagt ett trettiotal större eller mindre uppsatser av lärjungar, baserade på undersökningar gjorda inom hans institution och publicerade i olika tidskrifter. Han kunde också inregistrera två doktorsdisputationer under senare år, den ena av hög kvalitet. Det mest betydande vetenskapliga arbete, som på hans tid utfördes på fysikum i Lund, var emellertid Janne Rydbergs epokgörande spektralanalytiska undersökningar. Rydberg uppskattades föga av samtiden, men H gjorde allt för att understödja honom och möjliggöra hans kvarstannande vid universitetet. Häri låg på lång sikt en av H:s största vetenskapliga insatser.