Johan Henrik Holmqwist

Holmqwist, Johan Henrik, f 7 febr 1801 i Halmstad, d 28 okt 1879 i Kville, Göt. Föräldrar: sämskmakaren Hans Petter H o Fredrica Block. Gymnasist i Gbg, inskr vid LU 29 sept 19, FK 17 juni 22, ex philosophicum 10 maj 23, mag 20 juni 23, allt vid LU, prästv 15 april 25, div förordnanden i Gbgs stift, bl a att biträda pastor i Spekeröd 15 april 25, att förestå Myckleby pastorat 1 april 29, Rommele pastorat 7 april 30, Årstads pastorat 22 febr 32, v pastors titel 26 sept 32, pastoralex 14 dec 32, förordn att förestå Krokstads pastorat 30 okt 33, Kungsäters pastorat 1 april 35, 1 febr 37 att biträda sv pastorn i Kristine förs i Gbg från 15 april 37, 22 dec 47 att förestå Lundby prebendepastorat från 1 maj 48, kh i Kville 12 april 53, prost 65, led av kyrkomötena 68 o 73. — Teol hedersdr vid UU 6 sept 77.

G 1) 12 dec 39 i Onsala, Hall, m Gustava Klein, f 6 juni 94 i Marstrand, d 21 april 72 i Kville, dtr till handelsmannen Magnus K o Brita Christina Mattsson; 2) 7 aug 73 i Kville m Paulina Claesson, f 2 nov 35 i Ö Frölunda, Älvsb, d 28 april 88 i Gbg, Domk, dtr till komministern Johan C o Anna Maria Kollinia.

När H vid fyllda 52 år utnämndes till sin första ordinarie befattning som kyrkoherde i Kville, hade han trots sin mångåriga obefordrade ställning länge varit en centralgestalt inom den västsv kyrkovärlden och betraktats som den främste av den äldsta generationen schartauaner. Flertalet präster och lekmän hade vant sig vid att i honom se sin "biskop till gagnet", tack vare att han med självklar moralisk och intellektuell auktoritet slagit vakt om och vidare utvecklat Schartaus lärosatser och livshållning. Men denna konsekventa inställning hade gjort honom förhatlig i konventionellt kyrkliga kretsar och angreppen och förföljelserna mot honom hade före utnämningen till kyrkoherde lett till täta platsombyten.

Dessa verkade visserligen fysiskt och psykiskt pressande men i gengäld gav de honom en rik erfarenhet av människor och miljöer inom stiftet. Det ständiga motståndet skärpte också hans medfödda häftighet och kamplusta.

Kontakten med Schartau hade H knutit under studietiden i Lund, där han hört honom predika i domkyrkan och en tid varit inackorderad i hans hem. Som predikant utgick H principiellt från Schartaus utkast såsom de bästa tänkbara men utvecklade de strikt numrerade lakoniska satserna med egna tillägg. Han lånade beredvilligt ut sina fullt utskrivna predikningar till sina ämbetsbröder, varigenom hans inflytande ytterligare befästes.

I Kville utövade H en sträng kyrkotukt, vilket var välbehövligt. I början mötte han starkt motstånd, och suspension från ämbetet var faktiskt hotfullt nära. Men genom att sätta upp notoriska slagskämpar, supbröder och tjuvar på den s k "bovlistan", vilken om söndagarna upplästes i kyrkan, och avstänga dem från nattvardsgång, lyckades han förbättra förhållandena. Han var ingen vän av lekmannaverksamhet i någon form, ej ens hednamission, utan kallade allt sådant för "andliga upptåg". Hans samhällssyn var även efter dåtida måttstock synnerligen konservativ: för ståndscirkulationen hade han ingen förståelse utan ansåg, att sonen borde förbliva i faderns yrke.

Som själavårdare visade H en annan och mjukare sida: förstående, ömsint och hjärtlig. Hans mycket omfattande brevväxling med kolleger och församlingsbor bär tydligt vittnesbörd härom. Dörrarna till hans prästgård stod dagligen öppna för besökande. Särskilt god hand hade han med barn och konfirmander.

H var i minsta detalj en utpräglad ordningsmänniska och levde efter ett inrutat dagsschema. Hans överkänslighet för störande avbrott och avvikelser i de kyrkliga förrättningarna kunde dock ibland verka egendomlig och frånstötande. Ehuru ej utpräglat intresserad för sitt ämbetes ekonomiska sida samlade han en rätt stor förmögenhet, som han generöst donerade till flera behjärtansvärda ändamål, bl a stipendier för behövande teologie studerande i Lund av Gbgs nation samt en fond till fattiga prästänkors fromma.