A Ragnar Holmström

Holmström, Arvid Ragnar, f 6 aug 1894 i Arnäs, Vnl, d 30 nov 1966 i Sthlm, Skärholmen. Föräldrar: målaren Arvid H o Evelina Odling. Arbete i olika yrken, bl a som sjöman. Förf.

G 1) 1 dec 17(—20) i Sthlm, Maria, m Inez Katarina Hasselblad, f 23 sept 97 i Eskilstuna o senare g Pettersson; 2) 29 nov 20 i Sthlm, Maria, m Anna Carlsson, f 27 aug 97 där, Kat, dtr till arbetaren Alfred C o Emma Sofia Rundblad.

Ragnar H:s far förde som målare en kanske mer än nödvändigt kringflackande tillvaro, och även familjen i dess helhet bytte ofta vistelseort. H fick därigenom redan vid unga år en stark känsla av rotlöshet (flyktingmotivet blev ett av de centrala i hans böcker), samtidigt som han med vördnad beundrade sin mor som med religionens hjälp blev familjens sammanhållande kraft (i hans författarskap är kvinnorna i regel starkare än männen). Av särskild betydelse för H blev närheten till Ångermanälven under bosättningarna i Sollefteå, Svanö och Strömnäs: där lockade havet, främmande länder och sjömannens "friare och stoltare liv". Strax efter konfirmationen, innan han ännu fyllt 15 år, gick han också till sjöss. Efter sina år i olika manskapsgrader ombord mönstrade han av för att läsa på maskinistexamen och skaffa sig verkstadspraktik. Som bänkarbetare råkade han därvid ut för en svår olyckshändelse som satte punkt för hans planer och bestämde honom för att flytta till Sthlm (1913).

I huvudstaden och dess närhet prövade H på flera skilda yrken — mest var han revolversvarvare och montör — men fick också uppleva arbetslöshetens elände. Samtidigt började han skriva dikter, noveller och teaterpjäser och vara aktiv inom arbetarrörelsens revolutionära led. Han skrev t ex flammande artiklar i Brand, gav 1919 ut det fyrsidiga bladet Bomben (endast ett nr) med ursinniga angrepp på det kapitalistiska samhället, bildade i jan 1920 tillsammans med bl a Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund den litterära föreningen De gröna och medarbetade i dess radikala tidskrift Vår Nutid, som skulle vara "de ungas, det nyas forum" men som endast upplevde sex nr. Ännu kortvarigare blev den s k Propagandateatern som H, Rudolf Vämlund och några andra startade 1922; dess enda föreställning slutade med fiasko. H fick emellertid 1922 sitt första skådespel tryckt, Den kinesiska muren, civilheroisk komedi i en akt, ett litet häfte på vers, som bl a angriper den etablerade teatern i Bo Bergmans och Dramatens gestaltning. Som sin egentliga författardebut räknade dock H själv romanen Den långa resan (1924) om pojken Jonatan som liksom H växer upp i Ådalen och rymmer till sjöss. Romanen mottogs välvilligt av kritiken, och H kom därmed att lämna kroppsarbetet för att under de närmaste 20 åren helt ägna sig åt ett mycket flitigt författarskap. Sina rika erfarenheter från olika yrken och miljöer förstod han att verkningsfullt utnyttja i en rad novellsamlingar, där inte bara hans sinne för dramatik utan också hans sakliga återgivande av synintryck var väsentliga tillgångar. Livet till sjöss återkom han ofta till också i sina romaner; nära besläktade med Den långa resan är de båda genuina sjöromanerna På däck och durk (1927), som ger många prov på det hårda livet ombord, på både råhet och uppoffrande kamratskap och som blivit H:s mest lästa bok, samt den bl a till tiden kring första världskriget förlagda Benjamin (1932). Av annan karaktär är den "på muntliga och dokumentära fakta" byggda boken Män ombord (1942) som på ett skakande intensivt sätt skildrar en krigsförlisning under andra världskriget. Den ansluter sig genom en del av personerna till en fortsättning i romanen Kvinnor i land (1945).

H framhöll ofta att han hade bonde- och fiskarblod i ådrorna, och hemmiljön — även då den hotades av industrialiseringen — bildade tidigt en viktig motivkrets i hans böcker, främst i romanerna Ensamma människor (1924), Jonas Ödmarks historia (1926), Jonas Ödmarks söner (1927) och Flyktingarna (1931), vilka alla rymmer många handlingar och många våldsamma scener men binds samman i en ödeskedja av skuld och straff. I motsats till dessa romaners människor nära naturen står huvudstadens fattiga och förödmjukade i Kråkslottet (1926) och dess brackige streber i Den lycklige mannen (1930, ny stor uppl 1941 under titeln Karl Gustav Svensson erövrar staden).

I början av 30-talet vistades H ofta i Finland — vid sidan av Dostojevskij och Tolstoj var Sillanpää den författare han beundrade mest — och där kom han särskilt i Helsingfors och på Karelska näset i kontakt med ryska flyktingar. Deras öden fascinerade honom och gav inspiration till novellsamlingen Ryskt monument (1933) och romanerna Ungdom i landsflykt (1934) och dess fortsättning Flyktingar söker hamn (1939), alla utgivna under pseudonymen Paul Michael Ingel och präglade av en fin inlevelse i slavisk mentalitet som länge förledde kritik och allmänhet till tron att författaren var ryss eller finlandssvensk. Under samma pseudonym publicerade han bl a romanerna Byn vid havet (1936) och Byn lever (1938), som är lokaliserade till Tjusts skärgård. De sammanfattar hans syn på hav, land och stad och handlar om de band som binder människan vid fädernejorden och om hur de som överger landsbygden för Sthlm eller USA antingen går under eller blir de krassaste affärsmän.

Helt fristående i H:s produktion är Resa till jorden (1929), en erotisk jagroman men också en roman om konstnärskapets villkor och tragik. Bakgrunden till sitt eget konstnärskap har han ofta kommenterat, utförligast i boken Någonting händer (1933); vad han främst eftersträvade var "enkelheten, det sanna, giltiga livet självt i ljus, mörker, grymhet, kärlek och lust" (brev till Valfrid Palmgren 1 nov 1936). Han berättade frejdigt och rakt på sak utan djupsinnigheter eller något socialt program, men han hade upplevat så mycken dramatik i livet att hans böcker föreföll en del kritiker överdrivna i sin spänning. Själv såg han händelsernas växlingar som ingrepp av ödet; i hans böcker är det inte bara sjön som gör sina arbetare till fatalister, också jordens arbetare upprepar gång på gång att vad som skall ske det sker och att vi därför måste vara kamrater, visa medkänsla och förlåta varandra.

Också som privatman betraktades H av sina vänner som "en kamratskapets konstnär". Han var utåtriktad, sällskaplig, generös och rättfram med en vitalitet som kunde bli bullersam men där både vekhet och blödighet fanns under ytan. Han var också driftig i praktiska sammanhang, sökte t ex patent som uppfinnare, tog initiativet till krav på biblioteksersättning till författarna och hörde till de arbetardiktare som genom föredrag ute i landet propagerade för frivilliga till finska vinterkriget.