Jacob Otto Hoof

Hoof, Jacob Otto, f 22 okt 1768 i Sätila, Älvsb, d 10 jan 1839 i Holsljunga, Älvsb. Föräldrar: fältväbeln Abraham H o Anna Håkansdtr. Inskr vid Gbgs gymn 88, vid LU 29 mars 91, ex theologicum där 14 nov 94, prästv i Lund 95, huspräst hos generalmajor J G Goyet på Rönneholm, Stehag, Malm, 95—96, adjunkt i Seglora, Älvsb, 96 —98, inskr vid univ i Greifswald 19 nov 98, fil kand 6 april 99, disp pro gradu 31 maj 99, mag 17 juni 99, allt i Greifswald, efter missiv i Tranemo, Mjöbäck, Fässberg o Bollebygd v komminister i Svenljunga 04, pastorsadj i Mjöbäck 17 juni 06, åter v komminister i Svenljunga 08, anslöt sig till Evangeliska sällsk i Sthlm 10, förordn att bestrida pastoralvården i Svenljunga 3 juli 11, åter v komminister där 12, ord komminister där från 4 april 21, samtl förs:ar i Älvsb.

G 30 juni 02 i Mjöbäck m Beata Laurina Ödman, f trol 1 jan 61 i Örby, Älvsb, d 30 april 46 i Dalstorp, Älvsb, dtr till auditören Per Daniel Ö o Martha Christina Lindberg samt förut g m prosten Jöns Forsselius.

H läste först teologi i Lund, där han prästvigdes 1795. Efter ett par års prästtjänst for han till Greifswald, där han blev magister på en avhandling om kantianismens ursprung. Några år efter hemkomsten gifte han sig och bosatte sig för all framtid på ett av sin hustrus hemman, Floghult i Holsljunga socken. Hans ovilja att lämna denna gård kom att bidraga till hans isolering i den kyrkliga karriären, och han hemföll där till en början åt ett vidlyftigt sällskapsliv med storbönder och gårdfarihandlande, vilket präglades av dryckenskap och kortspel och försvagade hans ekonomi och hälsa. Anmärkningar mot H för försummelse av tjänsten riktades 1806 till domkapitlet.

1808 genomgick H en omvändelsekris vars höjdpunkt var en vision på Floghult en mörk decembernatt, då han från fönstret såg Kristus hängande på korset mellan rövarna. Personlig påverkan från den allvarstunge predikanten Lars Linderot uppges ha spelat in. Efter sin omvändelse lade H i dagen ett stort nit och allvar. Han höll vanligen två predikningar om söndagen, vilka varade mellan två och tre timmar. Därtill gjorde han ständiga husbesök med uppbyggelsestunder och husförhör. H:s omvittnade hypnotiskt-suggestiva begåvning och hans klangfulla vänliga röst och vördnadsbjudande gestalt drog alltfler människor från när och fjärran till hans gudstjänster och husandakter. Han blev en medelpunkt för socknens och de närmaste landsändarnas läseri som var livaktigt redan tidigare. Klagomål uppstod snart över att så många kvinnor lämnade sina hemsysslor för att deltaga i H:s husandakter. En kritisk analys av den hoofianska rörelsen på dess höjdpunkt som inlämnades 1812 till domkapitlet av kontraktsprost Sven Tranchell refererar dessa klagomål och betonar rörelsens aggressiva exklusivitet; H:s anhängare fördömde dem som inte hörde till deras hop och lade stor vikt vid de yttre tecknen på fromhet och sedligt allvar. De lämnade sina "oomvända" församlingspräster för att resa eller gå miltals för att höra H. H:s dragningskraft förstärktes genom hans fria predikosätt. Han predikade alltid utan skrivet manuskript för att ge fritt utlopp åt ingivelsen även om han noga förberett sig. Han kunde därigenom också anpassa förkunnelsen efter åhörarskarans sammansättning. Flera av H:s ivriga anhängare upptecknade omsorgsfullt hans predikningar och utgav dem sedermera i tryck. H har i efterhand godkänt dem som sina.

H var en intensivt allvarlig väckelsepredikant av gammalpietistisk typ. Han stod klart på den ortodoxa lutherdomens grund beträffande barndopet, treenighetsdogmat och läran om Kristi ställföreträdande lydnad och lidande som frälsningens enda grund. Han fasthöll hängivet vid 1695 års psalmbok. Ett drag av omständlig, tyngande katekespedagogik präglar ofta hans långa predikningar men dramatiska och poetiska inslag motverkar detta. Polemiskt hårt och förbittrat angriper H de icke renläriga, "upplysningens" rationalister och de spiritualistiska swedenborgarna, "till själ och kropp ett förbannat folk". H hade en ytterst pessimistisk syn på människans fullständiga fördärv genom arvsynden och predikade med en ofta brysk aggressivitet för sina åhörare om deras synder: "Under Lagens hammare måste hjärtat krossas förrän Jesu blod kan bevisa sin läkande och renande kraft." I dessa ord innefattas H:s hela förkunnelse. Alla hans predikningar rörde sig kring "nådens ordning", och han riktade sig ömsevis till de omvända och ömsevis till de "sovande och förstockade", som för honom alltid var detsamma som det stora flertalet åhörare. Endast den kristendom var äkta och förde till frälsning som hade sin utgångspunkt i en själskris, där människan kommit till insikt om sitt stora fördärv och bittert ångrade alla sina synder: "känn och erkänn din oförmögenhet till allt gott och din benägenhet till allt ont!" Ur denna "upplysning" måste framgå bättringen och avståndstagande inte bara från synderna själva utan också från "världen": åtrån efter jordisk vinning, ära och sinnesglädje. Allt inte nödvändigt umgänge med "världsmänniskorna" borde undvikas "som ett helvete". "Låt Jesus taga dig avsides!" H:s förkunnelse innebar här en brytning med sockensamhällets traditionella kollektiva gemenskap (Plith). Med skärpa och ohöljd fanatism uttalade H domar över de oomvända, både de öppna syndarna och de "anständiga" skenkristna som var ännu avskyvärdare i Guds ögon.

H:s stränghet mot världsmänniskorna och hans pessimism beträffande människan och hennes aktiviteter motväges av hans varmt evangeliska kristustro. Nåden ges slösande till var och en som botfärdigt vänder sig till Kristus, och inga tidskrävande, moraliskt religiösa prestationer måste föregå denna avgörande frälsningskontakt. Med en sällsam personlig glöd hänvisar H städse till evangeliernas berättelser om Jesu godhet mot lidande och syndare: "När har han utstött eller avvisat någon?" Den intensivt förkunnade läran om Kristi förtjänst som enda frälsningsgrund förbindes hos H med en hängiven, varm passionsmystik. Den blödande, lidande frälsaren som burit syndens straff av kärlek målas oavlåtligt i H:s predikningar — ofta i dramatiska, färgstarka scener från Getsemane och Golgata. Likheten med katolsk passionsmeditation alltifrån Bernhard av Clairvaux är omisskännlig. Den katolska munkmystikens fattigdomsideal och världsförsakelse i Kristi efterföljd har också — genom Tomas a Kempis och den franske 1600-talsmystikern Louvigny, som i sv översättning lästs av H efter 1811 — utövat stort inflytande på hans förkunnelse. Han predikade med tiden allt starkare världsförsakelse som ett ofrånkomligt bud i evangeliet och fördömde skarpt de präster som utelämnade detta krav och privat lovade sina åhörare "att dansa, skämta, kläda sig i skökodräkter, ståta, frossa i mat och dryck samt spela med kort och tärning". Nöd och umbäranden var nödvändiga för att lösgöra människan från världen. Den asketiska passionsandakten förmäldes hos H med impulser från herrnhutarnas frälsningsglada blodsmysticism: "Själar bedjen om nåd att både dag och natt kunna bära Jesu blod i edra hjärtan såsom I ha-den en gyllene skatt i ett skrin." Betraktelser över Jesu sår möter ständigt hos H, ofta i förening med brudmystik. Sions sånger, herrnhutarnas psalmbok, användes av H och hans anhängare. H:s blodsmysticism har dock ett starkt gammalpietistiskt inslag av sedligt allvar. Varje minsta synd hos den kristne säges riva upp Jesu sår.

H:s predikningar ger talrika konkreta hän- visningar till de företeelser i dåtida sv landsbygdsliv som han fördömde såsom marknader, auktioner och gårdfarihandelns spridning av färgsprakande dräkter och prydnader från utlandet. I kampen mot svordomar liksom ofta eljes anknyter H till den massivaste demontro. Med svordomar och eder manar syndaren själv fram de djävlar som sedan slåss om hans själ vid dödsbädden. Dans och lekstugor med deras bullrande sensuella glädje är för H bokstavligen "en förstuga" till helvetets "sjöar av eld och svavel" och i bröllopsgillena "spelas på djävulens uppdukade bord och hans uppstämda gigor. Där lukta avgrundslågorna i var vrå." Kortspel och dryckenskap bekämpades med skärpa av H. Enkelhet i klädedräkt och måltider, flit i det dagliga arbetet utan tanke på lön och förtjänst var hans sociala bud. Varmhjärtade uppmaningar till ömsint, offervillig materiell hjälp till fattiga och sjuka möter städse i hans predikningar. H ivrar ibland mot orättfärdigt utnyttjande av underhavande och fattiga, men tankar på egentliga samhällsförbättringar torde varit främmande för honom såsom helt inriktad på det hinsides.

Genomgående hos H är det apokalyptiska motivet. I färgstarka, dramatiska scener manas ofta de yttersta tiderna fram — domen, helvetets hotande fasor, himmelens härlighet. H:s predikningar förenar ingående bibelkunskap med ett drastiskt målande, mustigt folkligt språk. Den ändlösa strömmen av bibelcitat (exempelvis 200 i en 20 sidors predikan) är desto märkligare som han talade utan manuskript. Allt i bibeln vittnade för honom om nådens ordning i Kristus. Han citerar ofta Gamla testamentets profeter och psalmer, och han använder sig också flitigt av allegorisk tolkning. Den personliga intensiteten i H:s predikningar är enastående. Han sade själv att han slitit ut sig i detta tunga verk. Varje predikan gjorde han till något av ett frälsningsdrama med fritt utlopp för sitt eget subjektiva, suggestivt-auktoritativa agerande. Ständigt ställdes den inträngande frågan till den enskilde: "Var står du på nådens väg?"

På sin gård Floghult övade H enskild själavård och samlade där sina anhängare till andaktsövningar och religiösa samtal, ofta ute i det fria. Han predikade och läste ur bibeln eller någon uppbyggelsebok, och man sjöng till dragspelsmusik. Här rådde en ljus stämning i bjärt kontrast till hoofianernas beklämning inför världsliga sällskap. Många gästade H på Floghult, ofta från avlägsna orter. De medförde mat och gåvor och arbetade på hans gård eller underhölls av honom.

Medan H synes ha mötts med sympati från de flesta församlingsbor trots sina aggressiva domar och hårda ord från predikstolen, rönte han omsider starkt motstånd från kyrkligt håll och från världsliga myndigheter. Detta hade sin grund i hans ständiga aggressiva utfall mot "oomvända" präster, som H var benägen att se mer som djävulens än som Guds talesmän, som efterföljare till de skriftlärda som dömt Kristus. Hussammankomsterna bland H:s anhängare kritiserades också liksom de intoleranta utfallen mot marknader och folkliga förlustelser. Orimliga rykten spreds om sexuella excesser vid H:s fromma samkväm och om hans vinningslystnad. Regeringen såg med misstro på den exalterade folkliga rörelsen kring H som befarat samhällsvådlig och beordrade 1818 en undersökning. Den ny tillträdde biskopen Carl Fredrik af Wingård avrådde från tvångsåtgärder mot rörelsen, vars samhällsfarlighet han bestred. Med sin klassiskt-humanistiska kultursyn ogillade han dock H:s grovkorniga språk och hans intoleranta, profetiskt högspända ledarmentalitet. Han gav H en allvarlig varning vid enskilt möte 1818. På följande visitation 1819 nöjde sig biskopen tillsvidare med mjuka förmaningar främst mot konventiklar och det stora bullrande tilloppet av främmande åhörare i kyrkorna. Personligen var han dock starkt påverkad av privata prästerliga hänvändelser med anklagelser mot H för egennytta och maktlystnad och betraktade honom med utpräglad antipati också som människa. Den misstrogna övervakningen från biskopen och en tilltagande sjuklighet föranledde H att snart inskränka sin predikoverksamhet, vilken 1826 nästan helt upphörde. Han hade sedan 1821 som ord komminister rätt att ha en biträdande i församlingsarbetet.

Till H:s isolering inom kyrkan bidrog också hans konflikt med den frambrytande schartauanismen. De unga schartauanska prästerna, av vilka ett par varit hans lärjungar, ogillade hans konventiklar och hans krav på försakelse i utvärtes beteende. De tog också avstånd från det herrnhutiska inslaget i hans förkunnelse. H:s osmidighet och intolerans skärpte motsättningen. Hans andliga inflytande fortlevde dock med hans tryckta predikosamlingar. Han har också personligen givit impulser till framstående väckelsepredikanter som Per Nyman. Den hoofianska rörelsen, som länge överlevde H, kännetecknades av skärpt exklusivitet markerad i yttre bruk. Hoofianerna ivrade mot syndig klädedräkt och gick klädda i mörka enkla kläder. Deras egenartade motvilja mot rött torde härröra från lärofaderns många anspelningar på Uppenbarelsebokens "röde drake". Bruket att knäböja vid bön och stå upprätt vid sång liksom att buga och niga vid Jesu namns nämnande härrörde direkt från H:s uppmaning: "Fall på knä eller stå när du skall förrätta eller läsa din bön!", "Själva djävlarne i helvetet buga sig för Gud." De hoofianska läsarnas flit, allvar och enkelhet, som även bidrog till bygdens materiella framsteg, respekterades av biskop af Wingård. Hos några kringvandrande hoofianska lekmannapredikanter trängde lag- och domsförkunnelsen det evangeliska i H:s lära i bakgrunden. Det var också fallet i den exalterade med hoofianismen besläktade roparerörelsen. Hoofianerna, som brett ut sig kraftigt och bl a undanträngt swedenborgianismen från dess fäste i Västergötland, reducerades snart betydligt genom att läseriet assimilerades av schartauanismen och senare också av den nyevangeliska väckelsen i Småland och Skara stift. Hoofianismen har förberett jordmånen för dessa rörelser.