Bengt Horn

8 Horn, Bengt, bror till H 7, f 10 nov 1623 på Vikhus, Rytterne, Vm, d 7 febr 1678 i Riga. Inskr vid UU 3 april 36, studier i Riga, utlandsresa, kapten vid gamla blå reg 47, major vid Gustav Otto Stenbocks reg 48, överstelöjtn där 48, kommendant på fästningarna Ottersberg o Vechta 50, guvernör över Halland 12 jan 54, överste för drottningens livreg till fot 55, guvernör över Estland juni 56, generalmajor av infanteriet 56, utsedd till förhandlare med Ryssland 22 jan 58, ledare av beskickning till Ryssland (för ratificering av stilleståndsfördraget i Valli-saari) 27 febr 59, riksråd 12 febr 60, ledare av fredsunderhandlingen i Kardis 17 mars 60 (instr 25 aug o 13 nov 60 samt 12 febr 61), ambassadledare till Ryssland för överlämnande av ratificeringsinstrumentet rör Kardisfreden 61—62, generalguvernörs titel 72, uppsikt över garnisonerna i Östersjöprovinserna 8 april 73, president i Svea hovrätt 2 juli 74, lagman i Karelen 1674—78, överbefälhavare för "livländska expeditionen" med fältmarskalks titel 3 aug 77—9 jan 78.

G 1) 20 nov 52 på Sthlms slott m drottning Kristinas hovjungfru frih Margareta Sparre, f 5 maj 31 på Dåderö, Ytterjärna, Sth, d 9 dec 60 i Reval, dtr till riksrådet Lars S o Märta Banér; 2) 16 sept 62 i Sthlm m första hustruns kusin frih Ingeborg Banér, f 6 nov 41 på Sthlms slott, d 22 juli 75 i Sthlm, dtr till riksrådet o riksmarskalken Axel B o frih Karin Bielke; 3) 11 okt 77 i Sthlm, Ridd, m andra hustruns kusin frih Margareta Bielke, f 29 juni 53 i Sthlm, Jak, d 10 maj 27 på Åkerö, Bettna, Söd, dtr till riksrådet o presidenten frih Gustav B o frih Maria Elisabet Sparre.

Med sin äldre broder Krister (H 7) sändes H på våren 1636 till Uppsala för studier och därefter till Balticum samt avslutade sin utbildning med en längre utlandsresa, bl a till Italien. Härifrån sökte han sig vid mitten av 1640-talet till den sv armén i Tyskland. Hans tidigare karriär är föga känd. Det kan konstateras, att han 1649 tjänstgjorde som överstelöjtnant vid Stenbocks infanteriregemente och 1650 var placerad som kommendant dels på Ottersberg, dels på den oldenburgska fästningen Vechta, som hölls besatt av svenskarna, tills den i westfaliska freden utlovade ersättningen "till krigshärens förnöjelse" blivit utbetald. 1651 befann han sig i Sverige, där han av Kristina 1653 utsågs till överste vid ett nyinrättat adelskompani av drottningens livregemente till fot, en titulär funktion av ringa betydelse. I okt s å befinnes han emellertid ha lämnat denna tjänst och blev av drottningen helt oväntat i jan 1654 utnämnd till guvernör över Halland, varvid hans krigsmeriter åberopades som skäl för utnämningen. Redan 1655 lämnade han emellertid guvernörskapet och blev chef för drottningens livregemente till fot.

H följde med sitt regemente Karl X Gustav under operationerna i Polen och var en tid placerad som kommendant på Marienburg. Sommaren 1656 utnämndes han till guvernör i Reval och anlände 1 aug till sitt nya verksamhetsfält. Situationen var inte särskilt hoppfull. Han skulle undsätta Dorpat som belägrades av ryssarna, men hans resurser var ringa och undsättningsförsöket misslyckades. Dorpat kapitulerade och läget blev hotfullt. På nyåret 1658 visade sig emellertid ryssarna benägna att underhandla om fred och H fick i uppdrag att ingå i en sv förhandlingsdelegation. Ledare för denna var riksrådet Gustav Bielke. Ryssarna krävde Ingermanland och Kexholms län samt vad de erövrat i Estland och Livland, vilka krav svenskarna bestämt avvisade. Efter tämligen meningslösa ordbyten enades man om ett stillestånd på tre år, räknat från 20 dec 1658, då fördraget undertecknades, varigenom ryssarna fick behålla vad de innehade 1 maj detta år.

Resultatet var givetvis inte lysande, men Karl X Gustav hade fått en välbehövlig andningspaus. Hans intention var dock att uppnå ett fredsfördrag med ryssarna. En kommission skulle avgå till Ryssland för att till tsaren överlämna den sv konungens ratifikation av stilleståndsfördraget. Man skulle på vägen möta ryska delegater och kunde därvid sondera möjligheten av en verklig fred. Till ledare av den nya sv beskickningen utsåg konungen 27 febr 1659 H, som ansågs ha god hand med ryssarna.

Det blev snart uppenbart, att de ryska delegaterna inte var hågade att ge sig in i verkliga fredsförhandlingar, och H beredde sig att enligt sin instruktion fortsätta resan till tsar Alexej. Karl X Gustavs oförmodade bortgång förändrade emellertid i ett slag hela läget, och resan till Moskva inställdes. Frågan var, hur den nya förmyndarregeringen skulle komma att agera. Meningarna om den kommande kursen var tydligen delade. Somliga yrkade på en fred och allians med Polen med spetsen riktad mot ryssarna, som man i så fall på nytt måste bekämpa. Andra önskade en fredlig uppgörelse med Ryssland snarast möjligt. H, som dagen före konungens död utsetts till riksråd, erhöll en ny fullmakt (17 mars 1660) att förhandla om fred. Som förhandlingsort valdes godset Kardis nära Dorpat och 31 mars sammanträffade de ryska och sv delegaterna där. H fastslog från början, att man krävde full restitution av de ockuperade områdena. På andra villkor kunde ingen fred nås. Emellertid såg han sig föranlåten att resa hem till Sverige för att informera regeringen om läget och få klara besked om hur han skulle bete sig. 22 maj 1660 deltog han för första gången i rådets överläggningar. Under tiden 7—19 juni debatterades i rådet den utrikespolitiska situationen. H avböjde bestämt en brytning med Ryssland under förhandenvarande omständigheter men yrkade på en stram hållning mot ryssarna. Något defintivt beslut fattades inte, men tydligen tog man intryck av H:s synpunkter. Instruktionen för H och hans tvenne meddelegater (25 aug 1660) fastslog, att Stolbovafreden skulle utgöra grundvalen för det kommande fördraget och full restitution ingå som svenskarnas oavvisliga villkor för freden.

Sedan höstriksdagen 1660 klart uttalat sig för en "reputerlig och ärlig" fred med Ryssland och H erhållit en tilläggsinstruktion begav han sig tillbaka till Reval, dit han anlände i början av dec. I mars 1661 återupptogs förhandlingarna i Kardis. Läget var då betydligt ljusare, eftersom Sverige under 1660 avvecklat sina övriga krig genom frederna i Khvn och Oliva och därmed kunde militärt ge större eftertryck åt sina krav. H intog också från början en stram attityd och krävde förutom full restitution bl a även ryska Karelen och en större penningsumma som "satisfaction". Efter långt utdragna förhandlingar kunde freden äntligen slutas 21 juni 1661. Den innebar i korthet status quo — en återgång till de förhållanden som rått före kriget i enlighet med Stolbovafredens bestämmelser. Resultatet kan väl knappast betraktas som frukten av en skickligt genomförd diplomatisk aktion utan berodde snarast på gynnsamma konjunkturer (Nordwall). Det bör dock erkännas, att H genom sin fasthet verksamt bidragit till den eftersträvade freden. Själv erhöll han det föga angenäma uppdraget att resa till Moskva och överbringa regeringens ratifikation till tsaren, en mission som var förbunden med många prövningar.

På våren 1663 återvände H till Estland, där han i ett drygt decennium framåt skulle vara verksam som guvernör. Någon mera ingående undersökning av denna verksamhet föreligger inte. Att döma av hans rapporter och brev till K M:t, regeringsledamöter och andra synes han ha skött sina uppdrag med reda, ordning, drift och klokhet. I motsats till sin broder Krister var han ordknapp, avmätt, arbetsam och plikttrogen och synes ha åtnjutit samtidens uppskattning för sin ambition och duglighet. Den unge kungen, som vid denna tid stod under rikskanslern M G De la Gardies inflytande, tycks ha delat denna uppfattning. Han förbättrade hans ställning genom att 1672 ge honom generalguvernörs titel och anförtrodde honom följande år (8 april 1673) uppsikten över samtliga garnisoner i Ingermanland, Estland och Livland. På sommaren 1674 utnämndes H överraskande till president i Svea hovrätt, ett uppdrag för vilket han allmänt ansågs sakna kvalifikationer. Det menades i initierade kretsar, att rikskanslern M G De la Gardie stod bakom utnämningen. H hade vid sina sporadiska besök i rådkammaren genomgående understött rikskanslern och kunde väntas bli ett villigt redskap i dennes hand i rådet.

Huru som helst tog H sitt högtidliga inträde i domstolen 22 juli 1674. Hans verksamhet som president blev mycket kort, blott tre år, och ger knappast möjlighet till någon egentlig analys av hans insatser. Det kan dock antecknas, att H kände en tilltagande oro inför den andliga farsot, som gav upphov till de bekanta häxprocesserna. Han ingrep själv vid ett tillfälle (12 nov 1675) i ett dylikt mål och konstaterade genom förhör med den anklagade -— en pojke från Gävle — att dennes berättelser om sina blåkullafärder måste betraktas som rena fantasier.

Det 1675 begynta kriget medförde stora förändringar i rådgivarkretsen kring Karl XI. H behöll dock konungens förtroende. I slutet av sommaren 1677 fick han order att leda en diversion från Riga mot kurfursten av Brandenburg för att därigenom hjälpa Pommern och undsätta det belägrade Stettin. Om han lyckades inta Königsberg, kunde han lämpligen låta staden betala en väl tilltagen brandskatt. Som expeditionens ledare tilldelades H samma ställning som fältmarskalkarna på sin tid haft i Tyskland under 30-åriga kriget — med rätt att tillsätta tjänster utom de högsta och besluta på egen hand, särskilt där det vore "periculum in mora", men annars underställa K M:t viktigare frågor. Om kurfursten visade benägenhet för fred, fick H ej agera på egen hand men motta dennes förslag "ad referendum".

Det är knappast förvånande, att H kände sig allvarligt skakad över uppdraget. Han var till åren och hans kroppsliga kondition var inte den bästa. Åtskillig tid hade förflutit sedan han befunnit sig i aktiv militärtjänst. Han hade aldrig självständigt lett operationer i större skala och skulle nu helt oförberedd föra befälet över en betydande expedition mot en välrustad och erfaren fiende. Den sv krigsledningens plan var väl i sig själv motiverad, men den var påfallande optimistisk, dåligt förberedd och för sent påtänkt. Det ankom på H att i all hast organisera expeditionen och underhandla med alla vidkommande civila och militära myndigheter. Själv räknade H med en styrka på c:a 10 000 man. De i utsikt ställda medlen omkr 100 000 dlr smt fann han totalt otillräckliga. När H mottog uppdraget låg han sjuk och anade inte utan skäl, att det skulle medföra hans "dödstimma". Han klagade sin nöd för sin vän M G De la Gardie (brev 24 okt 1677) men ansåg sig inte ha kunnat undandra sig konungens befallning. "Le bien public" fordrade hans medverkan, och han hoppades på Guds bistånd. I själva verket blev den livländska expeditionen hans "äras grav".

Karl XI :s mening var, att H snarast möjligt skulle bege sig till Riga och sätta igång expeditionen. Då H dröjde, upprepade konungen under stigande irritation sina order för att påskynda hans avresa. H:s omtanke om egna angelägenheter torde ha minskat hans iver att komma i väg. Han gick i giftas tankar, och 11 okt firade han sitt tredje bröllop. Först 8 nov lämnade han Sthlm. Efter en stormig seglats över Ålands hav fastnade fartyget i isen i Åbo skärgård, och H fick ta sig landvägen till Riga, dit han anlände 17 jan 1678. Han var fullständigt nedbruten och avled 7 febr. Han var då inte ens till namnet den livländska expeditionens chef. Karl XI, som var förbittrad över hans långsamhet, hade 9 jan meddelat rådet, att han funnit sig nödsakad att "dispensera" H från överbefälet.

Både samtid och eftervärld har klandrat H för hans försumlighet vid fullgörandet av sitt sista offentliga uppdrag. Onekligen sveper det en fläkt av mänsklig tragik över hans levnads afton. Hur mycket av den olyckliga utgången av den livländska expeditionen, som var hans skuld, och hur mycket som bör skrivas på den högsta krigsledningens konto, torde vara svårt att avgöra. Att det var ett missgrepp att anförtro honom uppdraget, är uppenbart. Han var helt enkelt inte vuxen en dylik uppgift.

Sin privilegierade ställning som medlem av tidens aristokratiska ledarskikt uppfattade H som naturlig och självklar. Han opponerade sig tidigt — redan på riksdagen 1654 — mot att "folk av ringa kondition och släta meriter" sökte ställa sig in hos K M:t och förvärva sig "grevenamn och dignitet" till stort men för väl meriterade familjer. Han riktade sig härvidlag särskilt mot drottning Kristinas uppseendeväckande utnämning av tvenne utländska gunstlingar av tysk och baltisk extraktion, A v Steinberg och Chr C v Schlippenbach, till grevar med befallning till lantmarskalken att intaga dem på riddarhuset.

Det har ofta antytts, att H som medlem av rådet var medansvarig i förmyndarregeringens finanspolitik, men detta är knappast helt riktigt. Han befann sig under förmyndartiden 1660—72 mestadels på annan ort som diplomat eller som guvernör i Estland. Han slapp också jämförelsevis billigt undan vid Stora kommissionens undersökning. Reduktionen medförde givetvis stora påfrestningar för sterbhuset. Värst var emellertid, att H:s ekonomi vid tiden för hans död var totalt undergrävd. Han drogs med en löpande gäld till riksbanken och ett otal privatpersoner på drygt 100 000 dlr smt. Delvis sammanhängde detta med en dyrbar "hovhållning" under guvernörstiden men också med stora utgifter i samband med hans diplomatiska uppdrag, där han ofta själv fick låna upp medel för att hålla spelet i gång.

Någon personlighet av större mått var H inte. I sina insatser som militär, diplomat och domare höjde han sig knappast över medelmåttans nivå. Bättre lyckades han som administratör, där hans energi, organisationsförmåga och plikttrohet kom väl till sin rätt.