Henning Rudolf Horn

1 Horn, Henning Rudolf, f 1651 i Pommern, d 9 maj 1730 i Sthlm. Föräldrar: Baltzar H o Sophia v Raden. Volontär vid artilleriet 64, vid överste Krusdorffs kavallerireg 66, pikenerare vid överste Dietrich v Harens värvade infanterireg 67, fänrik där 71, löjtn där 73, reg kvartermästare där 75, kapten där 76, major vid överste Axel Wachtmeisters kavalleriskvadroner 77, överstelöjtn vid Blekingska infanterireg 31 jan 79, transp som överstelöjtn till Ingermanländska infanterireg i Narva 4 nov 80, kommendant på Kexholm 4 aug 81, kommendant på Narva o överste för nämnda reg 26 aug 95, generalmajor av infanteriet 25 nov 00, överkommendant för samtl fästn:ar i Ingermanland o Kexholms län 21 dec 00, frih 00 eller 01 (ej introd), fången vid Narva 10 aug 04, utväxlad 14, generalfälttygmästare 15 sept 15, riksråd 9 maj 19, greve 31 dec 19.

G m grev Helena Sperling, f 68, d 04 i Narva, dtr till k rådet generalguvernören greve Göran S o frih Ingeborg Lilliehöök.

Uppgifterna om H:s tidigare karriär är knapphändiga och svårkontrollerbara, då han till en början tjänstgjorde vid i Tyskland värvade förband, vilkas chefer själva utsåg innehavarna av de olika graderna utan nämnvärd inblandning från de sv myndigheternas sida. Av en egenhändig meritlista, som han inlämnade 1719, då hans grevebrev skulle uppsättas, framgår bl a att han som löjtnant deltog i slaget vid Fehrbellin 1675. Två år senare kom han till Sverige och tjänstgjorde som major under kriget i Skåne 1677—78. Efter freden placerades han 1680 som överstelöjtnant vid ett garnisonsregemente i Narva och förordnades följande år att vara kommendant på Kexholms fästning, en kommendering som kom att vara i 14 år. Från sin undanskymda tillvaro där kallades H 1695 till den viktiga tjänsten som kommendant på Narva, hörnstenen i Sveriges försvar mot öster.

Som Narvas kommendant kom H att spela en framträdande roll i två av det stora nordiska krigets mest dramatiska händelser, fästningens belägring och befrielse hösten 1700 och dess fall sommaren 1704. H utvecklade på sin utsatta post en högst betydande aktivitet, varunder han visade prov inte blott på personligt mod och oförskräckthet utan också på vaksamhet, uthållighet, administrativ duglighet och ledarförmåga. Vid sidan av sitt rent militära uppdrag tvingades H att sköta viktiga civila förvaltningsuppgifter. Generalguvernören över Ingermanland och Kexholms län, Otto Wilhelm von Fersen, avgick 1698 från sin post och överlämnade vid sin avresa "guvernementsaffärerna" till H. Den nyutnämnde efterträdaren, Otto Vellingk, blev vid krigsutbrottet 1700 tilldelad viktiga operativa uppgifter, som helt hindrade honom att kvarstanna i Narva. I realiteten kom därför H att fungera som vice generalguvernör så gott som hela tiden 1698—1704.

Det alltmer hotande utrikespolitiska läget fram mot 1700 ställde H inför den dubbla uppgiften att militärt hålla Narva i gott stånd och att med särskild vaksamhet följa den östra grannens förehavanden. H hade tidigt en känsla av att någonting var i görningen i Ryssland och organiserade en vitt förgrenad underrättelsetjänst, i vilken Sveriges handelsagenter i Moskva, Novgorod och Pskov medverkade med fortlöpande rapporter. Dessa kompletterades med uppgifter från svenska och främmande köpmän, som nyligen besökt Ryssland. Utsända spaningspatruller och spioner följde den ryska militära aktiviteten i gränstrakterna. Med ledning av det insamlade materialet delgav H tid efter annan K M:t sina iakttagelser och kom senare även att ge kanslikollegiet nyheter från den östra fronten.

Till en början var rapporterna föga alarmerande. Men på våren 1700 började ryktena surra om ryska rustningar. På sommaren 1700 inströmmade mera specificerade underrättelser. Enligt dessa skulle 4 000 man ha kommenderats att förbättra vägarna och bygga broar på sträckan Moskva—Novgorod för att underlätta större trupptransporter. I Novgorod upplades stora förråd av kanoner och gevär. I början av aug hade kringströvande kosackhopar siktats öster om Dorpat. H var dock inte övertygad om att en brytning stod för dörren, eftersom den lämpligaste årstiden för ett anfall var förliden.

Spekulationerna om ryssarnas avsikter avklipptes brått av tsar Peter, som i början av sept 1700 överskred gränsen. 9 sept syntes de första ryska trupperna utanför Narva. Ryktet påstod, att tsaren hade 50 000 man på benen. 13 sept avgav H sin sista rapport till kungen, innan fästningen avskars från yttervärlden. Brevet var kärvt och sakligt men andades ingen misströstan. Tyvärr var fästningsverken inte i bästa skick och besättningen knapp. Den utgjordes av H:s eget regemente, som räknade mellan elva och tolv hundra man. Till denna garnisonens kärna kom det vid fästningen anställda "arbetsfolket" om 300 man samt ett från Viborg anlänt allmogeuppbåd av inte angiven styrka. Härtill måste läggas dels Narvas "borgarbeväpning", dels smärre kontingenter ur närbelägna finska och estniska regementen. Uppskattningsvis torde H till sitt förfogande haft c:a 1 800 man för Narvas och Ivangorods försvar, en styrka som givetvis innebar en klar underbemanning, då militär modern sakkunskap ansett 5 000 man reguljära trupper jämte borgerskapets bidrag erforderliga för att effektivt kunna hålla belägrarna stången. Angriparnas antal torde knappast med säkerhet kunna fixeras. Undersökningar, som i modern tid gjorts från både sv och rysk sida, har stannat vid en siffra av c:a 36 000 "stridande" jämte en mycket ansenlig tross, vars personal delvis utgjordes av uppbådad allmoge.

18 sept erbjöds H att dagtinga, men anbudet "avsades och utslogs ... platt och alldeles". Tsaren gjorde tidigt ett försök att storma befästningarna men slogs med kraft tillbaka. Nya anfall avvisades, och en regelrätt belägring inleddes. Själv gjorde H upprepade framgångsrika utfall. Det stod emellertid klart, att, sedan Narva helt cernerats, läget blivit alltmer kritiskt, och att stormangrepp kunde väntas. Dylika uteblev ej heller men avvisades tack vare H:s energi och vaksamhet. Han var vid denna tid underrättad om att Karl XII befann sig i Estland och planerade en undsättningsexpedition. Kungen hade redan den 15 okt meddelat H sin avsikt att komma honom till hjälp. Väntetiden blev lång och pressande, men H gav inte upp. 20 nov kom det överraskande sv angreppet på de ryska belägringslinjerna, vilket resulterade i en fullständig katastrof för fienden och Narvas befrielse. Väldiga förråd av vapen, ammunition, tält, fordon och proviant föll i svenskarnas händer. Kungen var fullt medveten om betydelsen av H:s insats. Fem dagar senare utnämnde han honom till generalmajor av infanteriet, och 21 dec blev han överkommendant över samtliga befästningar i Ingermanland och Kexholms län.

H:s kanske viktigaste uppgift som överkommendant var att sörja för de ingermanländska fästningarnas proviantering. Som Ingermanland genom ryssarnas härjningar i samband med Narvas belägring var ur stånd att lämna proviant till fästningarna, föreslog H, att kronans proviantmagasin i Reval främst skulle stå för leveranserna, och detta bifölls av konungen. Sämre gick det med verkställigheten av detta beslut, vilket i första rummet berodde på den bristande effektivitet, som generalguvernören över Estland, Axel Julius De la Gardie, uppvisade. Både samtid och eftervärld har skarpt kritiserat hans ämbetsutövning. Han var senfärdig och vankelmodig och fann alltför lätt förevändningar för att undvika behövliga resoluta åtgärder. Hans benägenhet att bistå H var mer än lovligt ringa.

Ryssarnas invasion i Ingermanland och Nöteborgs fall 13 okt 1702 förvärrade i hög grad läget. På våren 1703 inlöpte nya jobsposter — Nyen och Koporje föll i ryssarnas händer under loppet av maj månad. Som högste ledare av det fasta försvaret i Ingermanland och Kexholms län hade H haft anledning att noga följa utvecklingen under samverkan med befälhavaren för de operativa styrkorna i området, generalmajoren A Cronhjort (bd 9). Denne var knappast någon tillgång av högre mått — han var till åren (född 1634), obeslutsam, ängslig och utan initiativ samt saknade uppenbarligen förmåga att leda större operationer på egen hand — och samarbetet mellan den energiske och målmedvetne H och den ständigt tveksamme Cronhjort gav inga påtagligare resultat. På sommaren 1703 var svenskarna utmanövrerade ur Ingermanland, fästningarna utom Narva förlorade och provinsen översvämmad av ryska förband.

På våren 1704 inleddes en länge väntad attack mot själva Narva, som ånyo utsattes för belägring. Denna var vida bättre planerad än förra gången. Officerare och manskap utgjordes till väsentlig del av tyskar, som av tsaren värvats på den europeiska soldatmarknaden. En av belägrarnas första åtgärder var att sätta sig i besittning av Narovaflodens mynning, varigenom all tillförsel och undsättning från sjösidan stoppades. 28 april 1704 rapporterade H, att inloppet var spärrat. Märkligt nog synes han inte ha gjort några som helst ansträngningar att hindra fienden att besätta denna viktiga punkt. Han hade dock genom sina kunskapare redan i början av febr (brev till K M:t 12 febr) erfarit, att allmogen av ryssarna uppbådats att hugga balkar för inloppets spärrande vid åmynningen. Tydligen underskattade H faran, och fienden kunde ostört under två månaders tid uppföra starkt bestyckade befästningar på östra sidan av mynningen. Han erkände senare själv, att han väl hade kunnat hindra detta genom uppkastade batterier på den estniska sidan av floden. Han ansåg sig dock ha för litet manskap för att driva bort ryssarna, helst han inte hade någon sv armé i trakten "till att hålla oss ryggen ren" (brev till K M:t 30 april). Med sitt svaga och "avsigkomne kavalleri" hade han ingenting kunnat uträtta (brev till KM:t 5 maj).

H:s uraktlåtenhet att skydda inloppet till Narva blev ödesdigert. Detta visade sig med all tydlighet vid det sista försöket att undsätta Narva. En transportflotta med stora förråd av råg, malt och havre samt 2 700 soldater ombord samlades utanför åmynningen för att under skydd av en sv eskader bryta igenom den ryska spärren. Expeditionens ledning ansåg sig dock inte i stånd att forcera inloppet, och hjälpsändningen drogs tillbaka. Narva lämnades åt sitt öde.

Sedan det av ryssarna cernerade Dorpat i mitten av juli 1704 kapitulerat, kunde den ryska ledningen — tsar Peter själv deltog i operationerna — förstärka belägringen av Narva. H hoppades in i det sista på undsättning, men ingenting hördes av. Provianttillgången blev allt knappare, men H tappade inte modet. Han lovade kungen, att fästningen "till den yttersta brödbiten och sista man" skulle "defenderas" (brev 20 juni 1704). En svår farsot — den grasserande "sedebutiske sjukdomen" — gjorde emellertid halva garnisonen obrukbar (brev till K M:t 3 juni, 29 juni) och situationen blev allt mer ohållbar. Från belägrarnas sida gjordes i slutet av juli ett anbud om kapitulation men "fick ett kort svar och avslag". H:s sista meddelande från Narva — ett post-skriptum av 2 aug 1704 — då ryssarna skjutit en bräsch i bastionen Victoria, ger dock ett intryck av att han betraktade läget som förtvivlat — "om intet snarliga succurs kommer," skrev han till kungen, torde alltsammans "en besorgerlig utgång taga."

En vecka senare — 10 augusti — stormades fästningen i tsarens närvaro. Ett oförmodat ras på bastionen Honor underlättade den fientliga inbrytningen. H och hans folk försvarade sig med den yttersta hårdnackenhet, men övermakten var för stor och till slut bröts motståndet. En våg av massaker och plundring sköljde över den olyckliga staden, men till slut återställdes ordningen i något så när anständiga former. Berättelser, dock knappast härrörande från ögonvittnen, kom tidigt i svang om den behandling H utsattes för efter tillfångatagandet. Enligt dessa skulle han ha förts till tsaren, som förbittrad över de svåra förluster stormningen medfört för hans folk — inemot 3 000 man uppges ha stupat — samt de för ryssarna kränkande ord H använt i sin kapitulationsvägran överöst honom med "smädesord" och slagit honom i ansiktet med knytnäven. H:s bostad uppges ha blivit utplundrad, varvid man brutit upp den kopparkista, som förvarade H:s nyligen avlidna hustru, och kastat liket i Narovafloden. Sanningshalten i dessa uppgifter är diskutabel. Går man till H:s egen skildring, visserligen avgiven långt senare i tvenne relationer från 1721 och 1722, finner man, att han inget har att förmäla om något övergrepp från tsarens sida eller om den ovärdiga behandlingen av hustruns stoft. Däremot berättar han, att han förts till stadens "stockhus", där tvenne ryska officerare hållits fångna av svenskarna, och då han kom dit fick han "en svår stöt emot synen, så att det ena ögat därav blödde, som ock därav for mycket illa." Om plundringen av hans våning på slottet heter det blott, att soldaterna bröt upp hans lådor och kistor och rafsade åt sig allt som var av värde.

Över H:s öden som fånge i Ryssland 1704 —14 faller ett mycket sparsamt ljus. Jämte sina sex barn fördes han med övriga fångar till Moskva. Av säkerhetsskäl spriddes fångarna efter en tid till olika förläggningar i landsorten, varvid H hamnade i Novgorod. Efter ytterligare en tid återfinnes han i Moskva, som han lämnade 1714 för att över S:t Petersburg genom utväxling överföras till Sverige. Hans behandling under de tio långa åren präglades ömsevis av primitiv brutalitet och godmodig eftergivenhet, som åtminstone tidvis gav honom en viss rörelsefrihet. Svårast ansatt synes han ha varit 1709, då han vid två tillfällen hölls inspärrad under upprörande förhållanden. H var, innan den stora strömmen av sv fångar anlänt till Moskva efter slaget vid Poltava, förman för Narvafångama och tidigare fångkontingenter. Han bevakade, så långt det gick, sina medfångars intressen och reagerade med kraft mot myndigheters och väktares övergrepp. En tidskrävande och svårbemästrad uppgift var att ordna fångarnas försörjning. Enligt den praxis, som efter hand utvecklats, skulle sv staten underhålla officerarna, tsaren manskapet och motsvarande gälla de ryska fångarna i Sverige. Det ankom på H att så långt möjligt övervaka tillämpningen av överenskommelsen samt från statskontoret mottaga och fördela de till officerarna anslagna medlen. Dessa var tidvis helt otillräckliga, varför han hänvände sig till bankirfirman H M Poppe i Moskva och lyckades uppbringa ett större lån på 13 340 Albertsthaler (26 680 dlr smt). H:s befattning med fångadministrationen upphörde 1709, då Carl Piper övertog ledningen av det efter Poltava starkt ökade antalet krigsfångar. — H:s utväxling blev mycket långdragen. Först 21 aug 1714 kunde han från Moskva meddela Karl XII, att han skulle bli fri och sändas till Sverige, dock utan att få ta med sig sina barn.

Vid sin ankomst till Sthlm i början av aug 1715 befann sig H i en prekär ekonomisk situation. Han ägde inga gods i Sverige, på vilka han kunde falla tillbaka. Han var uteslutande hänvisad till sina militära löneförmåner, som visserligen på papperet var betydande — 1 600 dlr smt som generalmajor och 1 875 som överste med eget kompani — men de hade 1700—04 inte influtit med fulla belopp och under fångenskapen tidvis helt uteblivit. Han hade dessutom försträckt kronan 6 500 dlr smt till garnisonens underhåll under Narvas belägring 1704 samt iklätt sig betalningsskyldighet för flera lån till sina medfångars försörjning i Ryssland. Han måste också skaffa medel att underhålla sina i fångenskapen kvarlämnade barn. I sitt betryck vände han sig till Karl XII, som nu befann sig i Pommern (odat skr till KM:t, föredr 6 aug 1715). Kungen gav honom snabbt ett ordentligt handtag genom att den 15 sept utnämna honom till generalfälttygmästare. Befattningen var på stat uppförd med 4 500 dlr smt och gav honom även med de avdrag, som gjordes på stats- tjänstemännens löner, en någorlunda bärgning.

H kom endast några få år (1715—19) att verka på sin nya post. Ständerna uppförde honom nämligen 1719 på förslag till riksråd, och drottning Ulrika Eleonora utnämnde honom 9 maj till tjänsten. I rådet synes han inte ha gjort mycket väsen av sig. I själva verket var han föga intresserad av det politiska spelet. Han var trött och årbräckt. Något politiskt inflytande kom han aldrig att utöva.

H åtnjöt i hög grad sin samtids beundran och medkänsla. Den lågmälta men levande heroism, som obestridligen bar upp hans hårt prövade generation, kom i hans gärning till fullödigt uttryck. Med sitt mod, sitt anspråkslösa uppträdande, sin plikttrohet, sin obrutna livsvilja och motståndskraft är han utan tvekan en av den karolinska epokens mest tilltalande gestalter.