Henrik Klasson (Horn)

1 Henrik Klasson, f 1512 el 1513 (v Schantz), d 21 juni 1595 på Kankas, Masku, Finland. Föräldrar: riksrådet Klas Henriksson (Horn) o Kristina (Jakobsdtr?). Vid Gustav I:s hov 34, hovgesind 37, skytt 38, häradsh i Masku hd 19 maj 39—68, 72—80, 84—89 o 92—94, kammarråd 39, ledare för skattläggn i Finland 4 jan 40, i uppdrag till Nordtyskland 42—maj 43, till Danmark 21 okt 43, lagman i Söderfinlands lagsaga 22 mars 49—61, jämte brorsonen Klas Kristersson (H 2) befälhavare för krigsfolket i Finland 12 dec 54, ledare för stilleståndsförhandlarna med Ryssland okt 55, hertig Johans råd i slutet av 56, sändebud till Reval i juli o aug 58, överste befalln:man i Norrfinland 30 sept 60, riddare 13 juli 61, hertig Johans hovmästare vid årsskiftet 61—62, tf ståth i Estland senast 4 april 62, överste för krigsfolket i Livland 7 okt 63—22 april 67, ståth där (instr 20 jan 65), förordn att leda Finlands försvar 8 dec 70, överste krigsråd i Finland 4 sept 71, överbefälhavare i Finland 13 juli 72, i slottsloven på Viborg 6 aug 72, fullm att förhandla med ryska sändebuden om fred eller stillestånd 17 jan 74, fullm på överste befallningen på Revals slott tills med sonen Karl Henriksson (H 3) 9 april 76, befalln att bege sig till Reval 15 sept 76, lagman i Norrfinland 17 juli 77, även ståth där 13 aug 77, fältöverste i Finland 18 nov 77, befälhavare på Kexholm 5 april 82, under följande år växlade området för H:s ståthållarverksamhet, avsked från ståthållarämbetet o lagmansdömet 14 sept 86.

G omkr 44 m Elin Arvidsdtr, d 77 på Kankas, dtr till slottsfogden Arvid Eriksson (Stålarm) o Kristina Knutsdtr (Kurck); 2) före juni 78 m Brita.

H förlorade i späd ålder sin far men synes ha fått en för sin tid god uppfostran. Han nämnes 1531 bland de närvarande vid ett adligt bröllop och vistades 1534 vid hovet. Följande år avfärdades han till Erik Fleming i Skåne med instruktioner för dennes underhandlingar med Kristian III. 1539 namnes han jämte Per Brahe och Ture Pedersson (Bielke) som kammarråd i den nyinrättade kammaren. Vid årsskiftet sändes han till Finland för att leda den nya skattläggningen, instruera fogdarna om de nya principerna och vid behov tillsätta nya fogdar. Genom upprättandet av jordeböcker ökades kronans inkomster. Talrika fattiga frälsemän berövades sitt frälse och inskrevs i jordeböckerna. I mars kunde H meddela kungen, att skatteinkomsterna ökat något i alla län. I själva verket blev skattehöjningen betydande.

Sedan han återkommit till Sverige verkade H i kammaren till aug 1542, då han sändes i diplomatiskt uppdrag till Nordtyskland. I mars 1543 överförde han pengar till kungens kansler Conrad v Pyhy, som befann sig i Hamburg, och skickades tillbaka av denne med begäran om ytterligare medel. Då Pyhy i juni kom till Sverige efter att ha slutit förbund med Frankrike mot kejsaren, skulle en del soldater sändas till Frankrike och i sept följde H krigsfolket till Danmark, där han skulle utbetala deras utestående sold. Efter återkomsten därifrån deltog han i Västerås riksdag 1544.

I juli 1544 befann sig H i Finland och bosatte sig på Kankas i Masku, troligen i samband med sitt giftermål. I april 1546 förrättade han mönstringar och på sommaren namnes han som hövitsman över fotfolket. Efter Erik Flemings död i slutet av 1548 blev H kungens främste förtroendeman i Finland även på det civila området. Ett syn- ligt tecken därpå var hans utnämning till lagman i Söderfinland. Utnämningen, som beredde H betydande ekonomiska fördelar, åtföljdes av speciella föreskrifter. Bl a skulle han se till att frälsemän inte fick tillägna sig skattebönders eller landbönders jord. H visade sig som lagman mycket nitisk, förrättade själv ting och anlitade sällan ställföreträdare. Också kungens handelspolitik stödde han, ivrade, dock utan framgång, för att bondeseglationen helt skulle förbjudas och fick i uppdrag att tvinga tredskande borgare i vissa småstäder att flytta till det nygrundade Hfors.

Vid krigståget mot Ryssland 1555 under Jakob Bagges befäl förde H och Klas Kristersson fotfolket under marschen över Karelska näset mot Nöteborg. Fästningen motstod emellertid lätt de anfallandes attacker, och snart nåddes trupperna av Gustav I:s reträttorder. Ledarna av företaget kallades till kungen i Viborg och träffades av dennes onåd. För H varade den dock ej länge. I okt 1555 fick han förtroendet att leda stilleståndsförhandlingarna med ryssarna. När H lämnade Viborg, begav han sig till hertig Johan och avgav som dennes råd en särskild trohetsförsäkran i febr 1558, vars lydelse väckte kungens ogillande. Vid sidan av mera ordinära uppgifter i Johans tjänst användes H för underhandlingar i Reval, som han sökte vinna för hertigen. 1559 åtföljde han hertig Johan till England på dennes friarfärd för Eriks räkning. Efter återkomsten sändes han till Finland och från våren 1560 företrädde han jämte Joakim Bulgrin hertigens intressen där.

Gustav I:s död och oenigheten mellan kungasönerna förändrade H:s ställning. Han berövades sitt lagmansdöme och kunde ej som hertig Johans råd räkna på kung Eriks gunst. Som hertigens troman och hovmästare lärde han känna dennes ur rikssynpunkt betänkliga planer och invecklades i konflikten mellan bröderna. I febr 1562 sändes han till Reval för att försöka förmå Klas Kristersson att uppskjuta anfallet på de av polackerna innehavda slotten. 6 juli nödgades han avge trohetsed till hertigen, och två veckor senare följde han denne på hans friarfärd till Polen. Ett skarpt brev från Erik XIV hade så när förmått Johan att återvända från Danzig, därtill rådd bl a av H, men resan fortsattes dock till Vilna. Där firades hertigens bröllop med Katarina Jagellonica och äktenskapskontraktet underskrevs. Johan gav därjämte den polske kungen ett stort lån mot pant i livländska slott. I dessa betänkliga åtgärder var H inte delaktig.

När det kom till en väpnad konflikt mellan Erik och Johan, övergav H och Herman Fleming hertigen och begav sig till Sverige, där de fick redogöra för dennes politik inför konungens höga nämnd. Sedan de tagits till nåder, sändes de till Finland för att delta i operationerna mot hertigen.

Under ett besök hos Erik hösten 1563 utsågs H till överbefälhavare i Estland med uppgift att erövra ett antal slott och Ösel. Han lyckades inta Lode men hade besvär med de tyska legosoldaterna. H utsågs sedan till ståthållare i Estland. Han instruerades att skydda bönderna mot deras herrar, att närma kyrkan och borgerskapet till Sverige, att åstadkomma en ny skattläggning och att förstärka fästningarna. Den militära situationen var betänklig. Genom legosoldatemas förräderi förlorades Pernau, och H lyckades inte återta det.

Resningen mot Erik XIV förmådde H att söka skydd hos den estniska adeln. Man förband sig till gemensamt försvar mot ryssar eller andra fiender, varemot adeln lovade att försvara H, om Johan tog makten i Sverige. Med hjälp av rådet i Reval fängslade H två män, som Johan sänt ut för att gripa honom och överraska slottet. Sedan överlämnade han stad och slott åt den samtidigt anlände nye ståthållaren. Denne medförde ett brev dat 3 nov 68, vari H friades från straff. Han blev dock ålagd att vistas på sina gods i Finland. Genom förbindelser och inte minst genom lån av en stor penningsumma återvann han Johans gunst. Det samtidigt 1570 utbrytande kriget krävde hans tjänster. Han användes nu på olika poster i hemlandet.

Ett tvåårigt stillestånd för Finland juli 1575 gjorde Estland till huvudkrigsskådeplats och från hösten 1576 ledde H Revals försvar. 23 jan 1577 lägrade sig en stor fiendehär runt staden. Ett våldsamt bombardemang följde, men 13 mars upphävde ryssarna belägringen. För det lysande försvaret, vid vilket H hade hjälp av sonen Karl Henriksson (H 3), fick han lagmansdömet i Norrfinland i belöning. Som överbefälhavare i Finland företog han febr 1578 ett härjningståg över isen till trakten av Jama och Koporje. Följande år gick tåget i riktning mot Novgorod. På hösten 1579 skulle Narva angripas. H skulle landvägen från Reval föra trupperna mot staden, medan Bengt Söfringsson med flottan och tungt artilleri och matförråd skulle stöta till. Men flottan uteblev och belägringen måste upphävas. H fick skulden för misslyckandet och berövades sina förläningar men frikändes 1581. I domen förklarades, att felet låg hos Bengt Söfringsson, och förläningarna återgavs. Än en gång fick H se förläningarna indragas, nämligen i samband med förföljelserna mot sonen Karl. De återställdes emellertid av Sigismund. — Under slutet av sitt liv kritiserade H skarpt marsken Klas Flemings politik och framstod som ledare för den finländska oppositionen mot denne.

H:s sätesgård var först Haapaniemi i Kisko, senare Kankas i Masku, som han lämnade åt äldste sonen, samtidigt som han byggde en ny som han gav namnet Myckilsberg. För arbeten på Haapaniemi och Kankas engagerade han under 1550- och 1560-talen byggmästarna på Åbo slott.