L Viveka (Vivi) A C Horn

3 Horn, Louise Viveka (Vivi) Anna Charlotta, f 20 okt 1877 i Nyköping, d 10 mars 1971 i Sthlm, Joh. Föräldrar: överste Carl Wilhelm Emanuel Ankarcrona o Anna Catharina Wilhelmina Knös. — Förf.

G 3 nov 03 i Snöstorp, Hall, m överstelöjtn Christer Michael H, f 6 okt 68 i Halmstad, Malm, d 18 maj 55 i Sthlm, Joh, son till majoren Axel Julius H o Sofia Gustava Ulrika Adriana Drakenhielm.

Med sina aristokratiska vittförgrenade släktförbindelser kom Vivi H tidigt i beröring med livet på slott och herrgårdar. Hennes uppväxttid var lycklig och rörlig, vilket avspeglas i titlarna på hennes självbiografiska böcker Du lyckliga tid och Resan ut i livet. Efter genomgången flickskola fick hon resa till England för språkstudier. Av särskild betydelse blev där hennes vänskap med William J Locke, som lärde henne att "aldrig misströsta och aldrig ge tappt", och hon blev senare den första som översatte Locke till svenska (romanen Skeppsbrutna, 1900).

Själv började H författa redan som barn, särskilt teaterpjäser och sagor. Hennes favoritlektyr var under hela livet H C Andersens sagor, och i sin mormor, Charlotte Gustava Knös, f Ahlström, fann hon den bästa sagoberätterskan. Mormoderns sagor gömde ofta en sens moral, och det kom också H:s egna tre sagosamlingar att göra. Med den första — Älvadrottningen — debuterade hon som författare 1912. H:s sagor har en mild charm och rör sig i en värld med blommor, djur, små barn, änglar och älvor fjärran från farliga troll och häxor. Om de vuxnas svåra samlevnadsproblem handlar däremot hennes enda roman, den under pseudonymen Vera Veronica utgivna Skilsmässa, som till en del utspelas i London och bär tydliga självbiografiska drag.

Mera känd har H blivit genom sitt kultur- och personhistoriska författarskap, för vilket hon bl a haft tillgång till släktpapper. Hennes första verk i denna genre, De små Knösarna, är framför allt en fin minnesteckning över Thekla Knös, som var kusin till H:s morfar och om vars "älskliga gestalt" H:s mor förmedlat den muntliga traditionen. Mödernesläkten Knös, med vilken H kände ett starkt samband, behandlas också i Herrgårdsliv och uppsalaromantik, där det talas om dess "kärlek till det förgångna och dess håg för studier och meditation" men också om "en viss benägenhet för självrannsakan och grubbel samt en obeslutsamhet inför avgörandet". Hos fädernesläkten fäste hon sig däremot främst vid det häftiga temperamentet och den stålfjädrande förmågan att resa sig i motgången. Herrarna till Runsa (1928) ger några drag ur släkten Ankarcronas historia sådana de framträtt ur bevarade släktpapper, de viktigaste efter fastern Lotten Ankarcrona. Också De sista Sturarne (1931) har anknytning till fädernet, såtillvida som dess stoff hämtats från de brev från finska krigen 1788—90 och 1808—09 som skrivits av H:s farfars svärfar, officeren Sten Sture.

Populärast i H:s författarskap har de tre romantiska och händelsemättade böcker blivit som inleddes med Den sturske Montgomery, till huvudsaklig del byggd på den på Segersjö i Närke bevarade digra levnadsbeskrivning som Robert Montgomery själv skrivit och som återger hans växlingsrika liv från ung kvinnotjusare till bitter statsfånge. Den andra volymen i denna serie, På sångens vingar, ger en romanartad framställning av Jenny Linds liv och den tredje, En fjärilslek, en på magert material grundad levande bild av Emilie Högqvists liv, för vilken enligt H någon romantisering "ej varit behövlig", eftersom hennes liv "i sig självt är levande varmblodig romantik". Den inställningen hade hon också, då hon i Flickan från Strömstad sökte ge en autentisk beskrivning av Emilie Flygare-Carléns liv och författarmetod. Vilka faror som var förknippade med H:s starka romantiseringstendenser avslöjas obarmhärtigt i Prins Gustaf, medan hennes sista bok, Roslagstull, bl a rymmer ett minnesvärt kapitel om Carl Eldh sådan hon lärde känna honom.