Magnus (Måns) Huss

1 Huss, Magnus (Måns), f 18 april 1755 i Boda, Torp, Vnl, d genom drunkning i Indalsälven trol 23 juni 1797. Föräldrar: häradsdomaren Måns Michelsson o Anna Lisa Wisslander. Handelsbetjänt i Sundsvall 81, burskap 86—92, skeppsbyggare, ledare av Indalsälvens omledn förbi Storforsen 93— 96.

G trol 87 i Sundsvall m Catharina Dahlman, f 20 aug 28 i Härnösand, d juli 99 i Sundsvall, dtr till borgaren o fiskaren Eric D o Ingrid Siöberg samt förut g m kh P Sundberg o fabrikören H Olivebaum.

H slog sig ned i Sundsvall, där han biträdde köpmän i virkeshandel, och blev 1781 handelsbetjänt hos borgaren P Nyberg. Samtidigt ägnade han sig på uppdrag åt skeppsbyggeri. Efter principalens död 1783 avsåg han att etablera sig som köpman, men hans 1786 sökta burskap avslogs av handelssocieteten, då han i examen ansågs brista i kunskaper om utrikeshandel och bokföring. Han överklagade och vann hos kommerskollegiet. Om hans rörelse är känt, att han bötfälldes för överträdelse av lokala utskänkningsbestämmelser, att han ansökte om vidgad rätt till utskeppning av täljda läkter, att han omsider blev insolvent och därför våren 1792 miste burskapet. Man får intryck av påstridighet och svårighet att växa in i den trånga ortsmiljön, och redan nu torde han ha kallats "Vild-Hussen". Hans sista plan, bedriven tillsammans med köpman Lars Sundquist, var att anlägga ett järnbruk i sin hembygd, det blivande Torpshammar. Privilegium därpå erhölls efter övlig omgång 11 maj 1797, men H överlät omgående sin del däri på sin bror Johan.

H:s ryktbarhet inför samtid och eftervärld är helt knuten till hans roll vid Indalsälvens omledning förbi Gedungsen, som därigenom oförutsett blev Döda fallet. Under istiden hade älven avsatt en grusås, som genom landhöjningen blev en hindrande fördämning, bakom vilken Ragundasjön bildades. Vattnet sökte sig då ett nytt lopp, varvid Gedungsen eller Storforsen uppkom. Den kom senare att utgöra ett hinder för både timmerflottningen och Jämtlands förbindelser med Sverige efter landskapets införlivning 1645. Tanken att genombryta grusvallen med en flottränna möter med längre mellanrum alltifrån 1640-talet. En genomtänkt och framdeles grundläggande plan för företaget utarbetades 1765 av den finländske experten J Stenius, "Fors-Jakob". K M:t gav tillstånd till projektet 1779, men stridiga ortsintressen, främst rörande fisket, fördröjde saken till 1793, då det sk Storforsbolaget bildades. Ff åtog sig då att för 100 rdrs arvode leda det dittills genom igenrasning fruktlösa grävningsarbetet. Han hade den nya idén att utnyttja kraften från den något ovanför vallen utfallande Boängsbäcken, vars vatten han ledde förbi sjön i rännor ner mot grusbanken. Denna "överledning" åstadkom efter hand det avsedda genombrottet, men tidvis otillräckligt vattenstånd, tvistigheter och sabotagehandlingar vållade en treårig tidsutdräkt.

Våren 1796 stod man inför målet, men årets starka vårflod gav genombrottet en katastrofal vändning om aftonen 6 juni. Med full kraft bröt älven igenom grusvallen och Ragundasjön urtappades. Vad som endast skulle blivit en sidoled, blev älvens nya lopp. Den mäktiga Storforsen, som brukat jämföras med Trollhättefallen, försvann och Döda fallet med en egenartad canyon på sträckan fram till mötet med den nya älvfåran uppstod. Det katastrofala var den förödelse den framstormande floden vållade på flera mil nedanför den tömda Ragundasjön, vars strandägare ju även drabbades. Det ekonomiska ansvaret föll på bolagsmännen och på företagets tekniske ledare. Opinionsstormen riktade sig mot den obemedlade H, som emellertid såg annorlunda på sitt verk. Det var ej herostratisk utan berättigad ryktbarhet han väntade sig.

I Sundsvall synes man uppskattat det väsentliga, en mer flottbar och farbar älvled, och anläggningen 1798 av varvet Vivsta (sedermera sågverk) nära älvmynningen synes ha skett i den förbättrade timmerföringens tecken; att man i ansökan ställde sysselsätt- ning av de katastrofdrabbade i utsikt antyder även sambandet. Själv ämnade H färdas utför älven till Klingerfjärden och Sundsvall för att visa att denna var farbar. Nedom en nybildad fors övergavs han av båtkarlarna, och själv slöt han i älven sin äventyrliga bana. Hans kropp återfanns senare vid Lidens färjställe.

Efter drygt ett halvsekels legendbildning kring Vild-Hussen tog forskningen vid. Mer allmänt känd blev han dock först med Per Hallströms lilla roman Döda fallet 1902. Släktföreningen reste 1951 en minnessten över honom i Liden.