Nils Hylander

Hylander, Nils, f 24 okt 1904 i Norrköping, d 28 juli 1970 i Uppsala. Föräldrar: överlär Johan H o Hilda Diderichsen. Student-ex vid Norrköpings hal vt 23, inskr vid UU 3 sept 23, FK 29 maj 33, FL 31 mars 38, disp 26 maj 43, FD 31 maj 43, doc i botanik från 15 juni 43, eo förste trädgårdsintendent vid botan trädgården i Uppsala från 1 nov 53, prof:s n h o v 30 juni 67. — LVS 65. — Ogift.

H:s doktorsavhandling behandlar de växter som medelst utländskt gräsfrö vann insteg i sv parker och större trädgårdar i slutet av 1800-talet, däribland c:a 140 olika småarter av fibblor (Hieracium). Ett av arbetets syften var att med ledning av dessa parkfibblor söka kartlägga från vilka platser i Europa gräsfröet härstammade. Sina största insatser gjorde H dock inom sv kärlväxttaxonomi, där han framstår som en av de främsta under 1900-talet.

Efter långt förarbete utkom 1953 första delen av Nordisk kärlväxtflora; den andra följde 1966. Floran, som var planerad att utkomma med fem delar, är i hög grad ett enmansarbete och dess fullföljande var närmast orimligt med bibehållen ambitionsnivå. De två delarna behandlar flera stora och svåra släkten, där arterna beskrivs mycket fullständigt i en starkt komprimerad text. Floraarbetet innebar egen grundforskning, som omfattade en kritisk granskning av herbariematerial och litteratur och en del experimentella odlingar och fältstudier. H:s bearbetning av de nordiska kärlväxterna är av en modern typ och präglas av djupa insikter i t ex arternas variation inom området. Ett stort värde har de diskuterande partier som åtföljer artbeskrivningarna. Nordisk kärlväxtflora kan betraktas som H:s mest betydelsefulla arbete och är redan ett internationellt standardverk, "a basic flora". Till dess tredje del föreligger en del mer eller mindre färdiga manuskript.

Som förberedelsearbete till floran kan man i viss mån betrakta de av H bearbetade 3:e (1941) och 4:e (1955) upplagorna av Förteckning över Skandinaviens växter. 1 Kärlväxter, utgiven av Lunds botaniska förening. Dessa upplagor innehöll flera betydelsefulla nyheter för nordisk floristik både ifråga om nomenklatur och systematik, vilket mera utförligt behandlats i ett viktigt arbete (UUÅ 1945:7). H:s stora insikter i nordisk kärlväxttaxonomi ledde till flera internationella uppdrag, bl a som regional rådgivare för Flora Europaea.

Sin förkärlek för taxonomiskt svåra växtgrupper visar H även i ett par arbeten över släktena Alchemilla och Mentha. Ett stort intresse ägnade han de s k adventivväxterna, dvs växter som tillfälligt dyker upp i Sverige (men som kan bli stationära tillskott till den sv floran). Fynd av sådana har H rapporterat i en mängd småuppsatser, och som en slutprodukt av detta arbete kan man betrakta den postumt utkomna Prima loca plantarum vascularium Sueciae, vars manuskript fullbordades ett par månader före H:s frånfälle.

H:s andra huvudintresse var sv hortikultur. Han ägnade flera arbeten åt prydnadsväxternas taxonomi, t ex pioner, spirea, begonior och häggmispel. Det tyngst vägande arbetet behandlar de många i Sverige odlade representanterna av släktet Hosta (blåliljor).

En synnerligen nyttig bok är Våra prydnadsväxters namn på svenska och latin (1948; 2 uppl 1960). I denna upptas och namnges flertalet av i Sverige odlade prydnadsväxter. Dess betydelse ligger i att den sanerade och normaliserade våra latinska och sv namn på dessa växter, en namnsättning som tidigare varit i det närmaste kaotisk. I sina bemödanden att finna träffande sv namn åt många prydnadsväxter visade H en stor uppfinningsförmåga, och hans försök att stabilisera den sv namnsättningen förefaller att ha haft en god genomslagskraft. Han blev även livligt engagerad i arbetet med internationella regler för prydnadsväxters namnsättning.

En förkärlek visade H för dendrologin. I ett par större arbeten (1957) beskrev han björkar och alar med avvikande bladformer. Även om ett sådant beskrivande kan tyckas närmast överflödigt, bringade dessa arbeten dock klarhet i många dunkla punkter och ger en god bild av trädens stora variation. Inom Föreningen för dendrologi och parkvård intog han en framskjuten ställning och uppträdde ofta som både reseledare, demonstratör och krönikör vid föreningens exkursioner.

H blev 1953 förste trädgårdsintendent vid botaniska trädgården i Uppsala, en unik och personlig befattning som han behöll till sin död. Genom hans arbete blev den botaniska trädgården en av Nordens främsta. Hans speciella intressen återspeglas i trädgårdens förnämsta sevärdheter och i det såväl vetenskapligt som estetiskt väl genomtänkta arturvalet. Under hans ledning infördes en rad nya växter, vars härdighet och odlingsvärde provades i omfattande försök.

H var ingen fältbotanist i vedertagen mening men hade ändå sett fler arter i den sv floran än de flesta. Han var en elegant uppenbarelse, som ansågs hellre avstå från ett besök i ett kärr än att ta av sig lackskorna. Han var ungkarl med exklusiva vanor, kritisk och omedvetet egocentrisk, men han hade samtidigt en stor charm och ett brett kunskapsregister, som bl a innefattade stora humanistiska intressen inte minst personhistoriska. Detta kom till uttryck i skrifter av mera blandad natur i botanikens utkanter, vilka kan betraktas som ett slags essäer. Flera av dessa behandlar växtnamnen, såväl de sv som de vetenskapliga, ofta med anknytning till något kuriöst, t ex växtsläkten uppkallade efter svenskar.