Knut A Håkanson

2 Håkanson, Knut Algot, kusinson till H 1, f 4 nov 1887 i Kinna, Älvsb, d 13 dec 1929 i Ggb, Domk. Föräldrar: industriidkaren Algot H o Agda Engzell. Mogenhetsex i Sthlm vt 06, inskr vid UU ht 06, studerade filosofi o språk vid UU 06—13, studier i komposition o piano 06—15, dirigent för Borås orkesterfören 16—25, lär i musikteori vid Borås musikinst 22—25, studerade för J Schreijer i Dresden somrarna 22—25, musikrecensent i GHT 27. Kompositör, dirigent, pianist, musikpedagog.

G 1) 15 febr 13 (—21) i Sthlm m Jenny Olsson, f 9 okt 89 i Trelleborg, d 19 jan 62 i Sthlm, Osc, dtr till Kjersti O o senare omg Gårdlund; 2) 5 febr 21 (—27) i Khvn m Mary Omon Richter, f 8 aug 94 på Sumatra, Indonesien, dtr till köpman Oscar Emil R o japanskan Otschka samt omg (27—37) m kompositören Ture Rangström.

Knut H:s insatser som tonsättare inföll under en period i sv musik, präglad av brytningarna mellan kvardröjande nationalromantiska traditioner och moderna musikaliska idéer; mycket i hans egen utveckling som tonsättare har sitt ursprung i därmed sammanhängande musikåskådningar. H kom från ett ekonomiskt välbärgat hem och kunde skaffa sig en både omfattande och mångsidig utbildning. Studierna i kontrapunkt och komposition för J Lindegren (1906— 08) blev grundläggande för hans höga värdering av det kompositoriska hantverket; de kompletterades med fortsatta studier i komposition för R Liljefors (13—15), piano för K Bäck (09—10) samt humaniora (bl a språk, filosofi) vid Uppsala univ. Därtill kom från 1909 och in på 1920-talet flera studieresor, främst till Tyskland. H utvecklade också en mångsidig verksamhet som utövande musiker (dirigent, pianist) och pedagog samt som musikskribent och ansedd recensent.

Som tonsättare skrev H redan från 20-årsåldern ett stort antal verk; han nådde emellertid relativt sent fram till en mera utpräglat personlig stil. Hans tidigare kompositioner återspeglar en nationalromantisk stilsfär med nordiska och centraleuropeiska drag. Bortsett från några sonatsatser och övningsverk från ungdomsåren domineras den instrumentala produktionen av ett antal natur- och stämningsmålande genrestycken för orkester. Sitt bästa gav H under denna tid kanske i sångerna, stundom med inslag av moderna stilelement, bl a i form av fritonalitet i vännen Josef Erikssons anda. Först sedan H 1915 hade lämnat Sthlm och slagit sig ned i Rydboholm vid Borås, började hans komponerande få fastare linjer för att under 1920-talet förete något av en syntes av de viktigaste dragen i hans tonsättarprofil. Tyngdpunkten försköts alltmer till de instrumentala verken, där inte minst anknytningarna till traditionella stil- och formförebilder (ett av uttrycken för H:s med åren alltmer konservativa inriktning) spelar en stor roll. Viktiga utgångspunkter för H bildade J S Bachs verk, dessutom bl a Brahms och Regers ensatsiga kompositioner och variationsverk. Hos dessa tonsättare fann han många förebilder för sin polyfona teknik och den högt utvecklade känsla för de melodiska motivens pregnans och möjligheter som pådrivande krafter i musikaliska förlopp, som gör sig gällande flerstädes i hans verk.

Särskilt i sammangjutningen av traditionella formmönster med folkmusikaliska stilmedel gjorde H sin kanske mest särpräglade insats. Han hade alltifrån det entusiastiska anammandet i ungdomsåren av spelmansmusiken på Skansen engagerat sig djupt i folkmusikaliska frågor och själv upptecknat melodier bland spelmän i Uppland och Västergötland; som skribent försökte han att analytiskt definiera den sv folkmusikens egenart. I kompositionerna gör sig folkmusikstoffet gällande på allvar under 1920-talet med början i H:s genombrottsverk Svensk svit nr 1. I flera verk kommer han genom den lineära fakturen och den klangligt asketiska reduceringen till två- eller trestämmig sats mycket nära den autentiska spelmansmusiken, ibland överskridande gränsen till pastischen.

Yttranden i brev av H avslöjar att denna "objektiva" stil, med många anknytningar till nysaklighetens ideal, var något av en kraftkälla för honom under det sista skedet av hans liv, som var fyllt av stora personliga påfrestningar i form av ekonomiska bekymmer, skilsmässa och ett långvarigt njurlidande. Det är i sångerna och körstyckena från samma tid, som H gav sina personliga känslor fritt utlopp. Inte minst gäller det verken för kör, där han ställvis utvecklade en mycket smidig och uttrycksfull textdeklamation och en rikt skiftande harmonik. Fyra madrigaler och Brusala har blivit de kanske mest efterfrågade och uppförda av alla hans kompositioner.