Carl Gustaf Hård

1 Hård, Carl Gustaf, f 11 juni 1674 i S Fågelås, Skar, d 10 febr 1744 i Stora Herrestad, Malm. Föräldrar: generallöjtn o landsh Johan H o frih Karin Stake. Inskr vid LU 1 nov 84, fänrik vid livg 7 febr 96, livdrabant 5 juni 00, korpral vid Livdrabantkåren 14 sept 00, generaladj av kavalleriet 12 dec 03, överste för Västgöta ståndsdragonreg 11 juni 06, löjtn vid livdrabantkåren 8 nov 06, kaptenlöjtn vid livdrabantkåren o generalmajor av kavalleriet 31 jan 10, frih 10 okt 10, generallöjtn 27 mars 13, general av kavalleriet 21 maj 17, guvernör över Skåne 28 juni 17, landsh i Malmöhus län (efter guvernementets deln) 9 maj 19, deltog i riksdagarna 19—26, riksråd 31 juli 27, greve 14 juni 31, licentierad som riksråd 26 mars 39.

G 17 m frih Anna Charlotta Lovisa Fahlström, d 29 jan 48 i Stora Herrestad, 53 år gammal, dtr till presidenten frih Ludvig F (bd 15) o frih Christina Elisabet Ranck.

H sändes som tioåring jämte sin fem år äldre bror Thure hösten 1684 till univ i Lund. Några djupare akademiska studier torde han dock aldrig ha bedrivit. Hans håg stod till den militära banan och 1696 blev han fänrik vid livgardet. Kort därpå erhöll han tillstånd att gå i utländsk tjänst och skall enligt uppgift ha tjänstgjort i franska armén. På våren 1699 befann han sig åter i Sverige.

Karl XII planerade vid tiden för det stora nordiska krigets utbrott en omorganisation av drabantkåren. Denna bestod till stor del av ålderstigna och "bräckelige" soldater, vilka entledigades och pensionerades. Vid nyrekryteringen skulle tillses, att man erhöll "ungt och friskt" folk. Från olika regementen kommenderades yngre officerare till det nyorganiserade förbandet med ryttmästares tjänsteställning. En av dessa var H, som fick fullmakt som drabant 5 juni 1700. Livdrabantkårens ordinarie officerare — kaptenlöjtnanten och hans löjtnanter — tilldelades generalmajors och överstes grad och lön. Förbandet var avsett att vara kungens personliga livvakt och bilda en elittrupp, som vid behov kunde sättas in på avgörande punkter i striderna.

H:s militära insatser är så gott som helt knutna till hans tjänstgöring vid livdrabantkåren. Denna gav honom möjlighet till personlig utmärkelse i kungens närhet men knappast till lösande av mera betydande uppgifter. Eftersom drabanterna spelade en framträdande roll i den karolinska slagtekniken, kom han att deltaga i samtliga större aktioner 1700—09 och visade därunder ständigt prov på mod och beslutsamhet. Han ansågs också allmänt stå högt i gunst hos kungen. Som nyutnämnd löjtnant vid drabantkåren följde han Karl XII under fälttåget mot Ryssland och blev svårt sårad vid Poltava. Han transporterades jämte kungen över Dnjepr och fick, sedan han tillfrisknat, hand om den spillra av drabantkåren på 80—90 man som överlevt katastrofen. Det var därför naturligt, att han i jan 1710 utsågs till förbandets chef.

Om H:s öden under den långa vistelsen i Turkiet är uppgifterna mycket sparsamma. I maj 1711 sändes han som observatör och pådrivare till den turkiska armén men återvände i slutet av aug till Bender, sedan tsar Peter genom en snabb fred lyckats häva följderna av sin misslyckade offensiv vid Prut. I samband med kalabaliken blev han sårad och tillfångatagen men snabbt frisläppt. Återbördandet till sv territorium av den tämligen brokiga samling militärer, kanslipersonal m fl, som omgivit Karl XII i Turkiet, kom till stor del att åvila H, och han synes skickligt ha löst de många militärtekniska, disciplinära och ekonomiska problem, som mötte under den långa färden till Stralsund, dit man anlände våren 1715.

Sedan H kommit över till Sverige, deltog han i det förebyggande försvaret av Skåne mot en befarad dansk-rysk invasion. I maj 1717 utnämndes han till general av kavalleriet och utsågs 28 juni s å till guvernör över Skåne. Under den närmast följande tiden var han engagerad i den militära upprustning, som föregick Karl XII:s sista fälttåg. Att Skåne lidit hårt under krigets tryck, underströk H med skärpa i sina rapporter till den nya regeringen omedelbart efter kungens död. De stora utskrivningarna, de "odrägliga" inkvarteringarna, den "starka" upphandlingen samt flera års missväxt hade undergrävt guvernementets ekonomi och gjort Skåne till en utblottad landsända. Det är inte uteslutet, att uppgifterna om det dåliga tillståndet i Skåne verksamt bidrog till den förvaltningsreform, som regering och ständer enades om våren 1719, varigenom guvernementet indrogs och Skåne uppdelades i Malmöhus och Kristianstads län. H blev därvid landshövding i Malmö och hans arbetsbörda minskades, men förlusten av guvernörskapet över Skåne, sedan gammalt betraktat som en av förvaltningens topptjänster, gick honom hårt till sinnes, så mycket mer som hans lön därigenom reducerades med 2 000 dlr smt årligen. På riksdagen 1727 beklagade han sig på riddarhuset (4 aug) genom ett ingivet memorial (31 juli) över den "mistning" av hans löneförmåner, som Skånes delning medfört. Han beräknade sin sammanlagda förlust till 16 000 dlr smt under de åtta år han tjänstgjort som landslandshövding. Adeln tillerkände honom en engångsersättning med 4 000 dlr smt och därmed förklarade han sig nöjd.

När kanslipresidenten Arvid Horn på riksdagen 1726—27 krossat det holsteinska partiet och definitivt ville säkra sin ställning genom att fylla riksrådet med pålitliga anhängare, blev H ihågkommen. Under ett styvt decennium kom han som riksråd att tillhöra regeringen men synes inte ha spelat någon framträdande roll. Han var till åren och plågades tidvis av sviterna efter sina blessyrer. I okt 1734 begärde han att under en längre tid få vistas utomlands för att sköta sin hälsa. Han drogs med i Horns fall vid hattarnas seger på riksdagen 1738— 39. SU konstaterade, att han jämte fyra av sina rådskolleger genom sina "felsteg" vid rådslag i utrikesärenden hade förlorat utskottets förtroende. H försvarade sig med att han inte varit närvarande i rådet, då åtskilliga av de ifrågavarande besluten fattats, men det hjälpte föga. Han blev jämte sina medbröder licentierad från riksrådstjänsten, dock med bibehållen titel och en pension på 4 000 dir smt.

H var en tapper och duglig truppledare men kom inte att prövas i några större militära uppgifter. Hans insatser som ämbetsman och politiker ger intryck av ambition men vittnar inte om någon utpräglad personlighet eller märkligare begåvning.