Pehr Högström

Högström, Pehr, f 12 nov 1714 i Selånger, Vnl, d 14 juli 1784 i Skellefteå. Föräldrar: borgaren o handelsmannen Mårten Ersson H o Ingeborg Persdtr. Inskr vid UU 25 sept 33, disp pro exercitio 38, FK maj 40, missionär i lappmarken 41, prästv i Sthlm 12 maj 42, kh i Gällivare 22 nov 42, mag 22 juni 43, inspektor över församlingar o skolor i Torne lappmark 45, kh i Skellefteå 12 dec 48, deltog i riksdagarna 55—56, 65— 66, 69 o 71—72, kontraktsprost 61, preses vid prästmötet i Piteå 7 mars 64, TD vid UU 14 okt 72. — LVA 49 (preses 65).

G 1) 19 april 43 m Catharina Fjellström, f 2 juni 23 i Lycksele, d 8 mars 63 i Skellefteå, dtr till prosten Pehr F (bd 16) o Margaretha Burman; 2) 5 febr 69 m Magdalena Gawelin, f 23 mars 35 i Asele, Vb, d 19 febr 21 i Skellefteå landsförs, dtr till länsmannen Per Ingelsson G o Magdalena Sjöberg.

Efter fyra års skolgång i Härösand skrevs H in vid Uppsala univ, där han under närmare åtta år drev grundliga och regelbundna studier. Redan under studietiden blev H omtalad som en god predikant, gärna hörd från Sthlms predikstolar och som huspräst hos inflytelserika stockholmare. En av dessa, riksrådet Carl Gyllenborg, tillägnade han sin av Christian Wolffs idéer präglade avhandling Förnuftiga tanckar om Gud. Skriften — ett slags elegant formulerat bevis för Guds existens — trycktes i två upplagor, värderades högt av universitetsmyndigheterna och förskaffade H magistergraden 1743 utan föregående disputation. Avhandlingen var den första i sitt slag på svenska och ett viktigt bidrag till populariseringen av wolffianismen, som här i Sverige, där den introducerades av astronomen Anders Celsius och filosofen Petrus Ullén, ingick förbund med den teologiska ortodoxin och under några årtionden kom att bli en föreningslänk mellan naturvetenskapsmän och präster.

Det har påvisats (Dellner, Frängsmyr), att H:s Förnuftiga tanckar till stora delar är plagierade efter lärofadern Wolff och några av dennes åsiktsfränder. Författaren bemödar sig att fastslå Skaparens outsinliga omsorger om sitt verk och det ändamålsenliga i verkets alla detaljer. Han menar, att bibelns läror inte behöver strida mot vetenskapens rön; bibeln är ingen lärobok i naturvetenskap utan en andlig vägledare. Han är mer teolog än filosof och angriper argt upplysningsförfattare och framförallt ateister, som han anser vara de dåraktigaste av alla människor. Samma år som detta arbete kom ut blev H av den nyligen tillsatta direktionen för Lappmarkens ecklesiastikverk kallad att tjänstgöra som missionär bland lapparna.

Enligt en förordning av 1723 skulle den som ville bli präst i lappmarken ha goda kroppskrafter och behärska lapska språket. Den första förutsättningen kunde H med sin starka fysik omedelbart uppfylla, och de nödvändiga språkkunskaperna tillägnade han sig under ledning av sin blivande svärfar kyrkoherden Pehr Fjellström i Lycksele under hösten 1741. Vid julen kunde han begripligt leda en gudstjänst på lapska och hade vid den tiden översatt flera sv psalmer till sitt nya ämbetsspråk. I början av 1742 började han och den samtidigt förordnade Petrus Holmbom sin egentliga verksamhet. Predikande och missionerande drog de fram genom Pite och Lule lappmarker, där den officiella kristendomen ofta var ytlig och stort förtroende alltjämt hystes för lägre gudamakter av skilda slag. I sin lappmarksbeskrivning (se nedan) uppehåller sig H särskilt vid kaitumlapparna, vilka bedömdes som svåra syndare. Han underrättade direktionen, att detta vilda folk använde köttet av barn, som dött innan de hunnit bli döpta, till åtel att gillra för räven, "som ansågs därpå vara mycket begärlig". Drastiska rapporter av detta och liknande slag alarmerade myndigheterna, och tämligen raskt anslogs medel till nya skolor och prästtjänster. H blev kyrkoherde i det nybildade Gällivare pastorat, som saknade både kyrka och prästgård. Gudstjänsten hölls under bar himmel, vintertid runt väldiga stockeldar. De första åren bodde H i Råneå och var för att kunna sköta sina ämbetsplikter tvungen att vinter och sommar företa månadslånga, strapatsfyllda resor.

När H 1748 blev befordrad till kyrkoherde i Skellefteå, hade han dock ett år bott i egen prästgård och hållit gudstjänst i Gällivare kyrka. Han hade också som visitator grundligt lärt känna lappmarkerna upp till Kautokeino i norr och till Utsjoki vid ryska gränsen. Han bidrog till skapandet av ett användbart lapskt kyrkospråk genom att till lulelapska översätta Gütners postilla och genom att på samma dialekt ge ut en förkortad förklaring till Luthers lilla katekes — "Högströms frågebok" — enligt Petrus Læstadius samernas förnämsta religionsbok. Den senare lär ha använts för katekesundervisningen bland lapparna ännu in på 1880-talet (Lilja).

Erfarenheter och iakttagelser under åren i norr samlade H till Beskrifning öfwer de til Sweriges krona lydande lapmarker ... Den skrevs i Linnés anda, och är det första mera sakliga, på självsyn grundade arbetet om samerna och det land där de levde. Boken uppmärksammades och översattes till danska och tyska. Den blev anledningen till H:s inval i VA och bidrog till hans för en lappmarkspräst snabba befordran till ett indräktigt pastorat. Sitt inträde i akademin tog han först 1755 med ett tal, som avhandlade frostländigheten i Norrland, dess orsaker och betydelse för jordbruket. Hans senare bidrag till VA:s publikationer — med undantag av en uppsats om fjällämmeln — behandlar ämnen med anknytning till Norrlands framtid och materiella förkovran. Han var en av de många optimister, som väntade stora ting av lappmarkernas förvandling till rov- och kornåkrar.

Under första kvartalet 1765 var H preses i VA, och vid presidiets nedläggande höll han ett berömt tal om lantmannanäringarna i Västerbotten, vilket är en god historisk källa och en givande läsning. Själv prövade han att i praktiken omsätta sina teorier på detta område. På prästgårdens marker försökte han öka avkastningen genom rationella brukningsmetoder och stora nyodlingar. Trädgårdskultur låg honom om hjärtat, och han ville visa, att sydländska örter och träd kunde trivas i Västerbotten. I prästgårdens trädgård kultiverade han majs, körsbär, päron och mullbärsträd. Mycket slog fel, men 1771 skördades för första gången äpplen, och 1780 kunde man räkna frukter i tusental på de åtta äppelträd, som överlevt. Året efter H:s död blev dock trädgården ödelagd av en hård vinter.

Inspirerad av sin vän från uppsalaåren Pehr Wargentin publicerade H i VA:s handlingar en vidlyftig befolkningsstatistik från Skellefteå och tog fram siffror som väl stämde med hans åsikter om Norrlands möjligheter. Ingenting slår ned hans mod. Då många mödrar enligt statistiken visar sig dö i barnsbörd, blir detta, menar H, en tröst "för inemot 200 pigor, som här i socknen eljes aldrig skulle hava hopp att bliva gifte".

När VA 1763 utlyste en prisfråga om det sv klimatets för- och nackdelar, var H bland de fem, som svarade. Två av dessa, dock ej H, fick sina uppsatser tryckta. Segraren J F Kryger hade som motto: "Den sanna fosterlandskärleken skingrar all frost." H:s svar, som han lät publicera anonymt på egen bekostnad, passade inte VA, var väl långt, inte tillräckligt patriotiskt och innehöll förstucken politisk propaganda. Hans nationalekonomiska idéer, som de kommer fram i uppsatsen, överensstämmer i stora drag med dem, som ungefär samtidigt lanserades av Anders Chydenius. H erkänner, att det sv klimatet kan ha sina nackdelar. Naturen har dock ordnat allt väl, och orsaken till mindre välmåga i vissa landsdelar är inte klimatet utan människorna, som med sina frihetskränkande regleringar hämmar näringarnas blomstring. Med människorna avser han säkerligen sina politiska motståndare hattarna, och han vänder sig emot det ekonomiska system, som under en lång tid praktiserats i Sverige. "En rätt näringsfrihet" skulle göra tom de kala fjällen fruktbärande och bebodda. H tillhörde mösspartiet och representerade vid fyra riksdagar norra divisionen i Härnösands stift. Som riksdagsman var han respekterad och handlingskraftig, deltog i flera deputationer och arbetade energiskt för ett friare näringsliv och de norrländska städernas rätt att driva utrikes seglation.

I sin församling, som var Västerbottens största och folkrikaste, drev H kampanjer för ökad läskunnighet. Som prost lyckades han att inom större delen av kontraktet på 1770-talet få konfirmationen införd som en högtidlig kulthandling med särskild ritual. Hans predikningar var strängt schematiska i Wolffs anda med framhållande av gudfruktighetens nytta och av Guds ära som skapelsens ändamål. De var späckade med bibelcitat, och Gamla testamentet ställdes i auktoritetshänseende på samma plan som det nya.

Trots motstånd från de besuttna lyckades H organisera fattigvården inom sin församling. Efter förmåga sökte han uppmuntra ett differentierat näringsliv och ingick som delägare i ett sågverksföretag. När borgare i Skellefteå, fyllda av lokalpatriotisk glöd och hopp om stora förtjänster, startade ett bolag, som skulle återuppta driften vid Nasafjälls silvergruva, blev H påskyndare och aktietecknare. Han var en kraftfull man med skarpskurna drag, till sin läggning glad och umgängsam.