Daniel Niclas von Höpken

1 von Höpken, Daniel Niclas, f 9 mars 1669 på Melau nära Stade, d 26 april 1741 i Sthlm, Nik. Föräldrar: fogden ("Gräfe") Nicolaus v H o Anna Margareta v Greiffencrantz. Inskr vid univ i Rostock mars 89, kanslist i tyska exp 28 april 96, presidentsekr i kansliet 25 juni 03, prot:sekr 17 april 09, referendariesekr vid finska exp 20 mars 10, vid tyska exp 5 nov 10, statssekr vid kammarexp 2 jan 14, tjänstgöring i upphandl:deputationen 16—18; vid utrikesexp 25 febr 19, frih 22 maj 19, deltog i riksdagarna 19—34 (medlem i ecklesiastikdep 23, i dep över reduktions- o likvidationsverken 26—27, i kammar-, ekonomi- o kommers-dep 31 o 34), led av kommissionen rör Madagaskarexp 25 aug 21, ordf i traktatdeputationen 22, led av kommissionen för statsverkens överseende 25, president i kommerskoll 14 aug 27, led av statskommissionen 15 april 30.

G 1) 30 juni 03 i Sthlm, Ty, m Anna Catharina König, f 19 dec 83 där, ibid, d 4 aug 03 där, Nik, dtr till kommissarien Henrik K o Helena Daurer; 2) 15 jan 08 m frih Eleonora Lindhielm, f 88, d 4 jan 65 i Sthlm, Klara, dtr till landsh Anders Grelsson Lindeberg, adl o frih Lindhielm o Anna Engel Skyttehielm.

I frihetstidens historia är H en av de mest problematiska gestalterna. Genom sin härstamning från en släkt, som i några generationer ägnat sig åt den sv statens tjänst i en av dess tyska besittningar, och utan släktförbindelser i sitt nya hemland, var han obunden av sv traditioner. Därigenom vann han en rörelsefrihet, som han visste att väl utnyttja. H:s gedigna bildning, hans omfattande kunskaper och skicklighet som ämbetsman omvittnas även av hans bittraste fiender. Därtill kom ett behagligt umgängessätt och påtaglig förmåga att vinna och övertyga människor. I sin nya miljö inriktade han sig framför allt på sin egen karriär och utvecklade stor förmåga att utnyttja sina relationer i olika läger till att göra sig oumbärlig. Hans verksamhet är ofta svåråtkomlig, då den gärna skedde i det fördolda. Under sin tidigare bana framstår han som en utpräglad streber utan egentliga principer, främst inriktad på att vinna egna fördelar; han ansågs egennyttig och mottaglig för klingande argument och fick så småningom ett stadgat rykte för opålitlighet och falskhet. I frihetstidens politiska miljö utvecklade han sig till en skicklig partitaktiker och intrigör.

Om H:s ungdom i Bremen är föga känt. Efter studier vid univ i Rostock trädde han 1695 i Nils Gyldenstolpes tjänst och flyttade till Sthlm. Sannolikt syftade han redan från början till en ämbetsmannabana i Sverige, och anställningen i Gyldenstolpes hus kan väl snarast ses som en förberedelse härför. H hade grundliga kunskaper bl a i tysk statsrätt, och det var därför naturligt, att han i april 1696 antogs som kanslist i den tyska expeditionen. Efter en längre utrikesresa som informator för två unga grevar Gyldenstolpe återgick han till tjänstgöringen i kansliet. Framgångsrikt utnyttjade han där sina relationer i de ledande kretsarna, först med kanslipresidenten Gyldenstolpe och efter dennes död 1709 med efterträdaren Arvid Horn, vars förtroende han till en tid tycks ha åtnjutit. Samtidigt sökte han genom förbindelser i fältkansliet stöd också i konungens närmaste omgivning. Men dessutom stod H sedan studieåren i Rostock i kontakt med det holsteinska hertighuset, för vars intressen han mot kontant erkänsla arbetade. Som infödd bremensare mottog han impulser också från England och Holland, och han ansågs länge i hemlighet tillgiven sjömakterna. Främst intresserade sig H för utrikespolitiska och näringspolitiska frågor och visade tidigt fallenhet för diplomatisk verksamhet. Det var också åt dessa frågor han till en början ägnade sig, från våren 1713 som förordnad statssekreterare vid den tyska expeditionen. Detta arbetsfält lämnade H emellertid, när han vid kansliets omorganisation 1714 utnämndes till statssekreterare vid kammarexpeditionen.

I jan 1716 kallades H till Ystad för tjänstgöring vid fältkansliet. Några veckor senare utsågs han att biträda Goertz i den nyinrättade upphandlingsdeputationen, vars uppgift skulle vara att ombesörja krigsfinansieringen genom upplåning mot obligationer. Sannolikt har hans tidigare förbindelser i det holsteinska lägret och med Goertz personligen bidragit till att valet föll på honom.

Meningen synes från början ha varit, att deputationen skulle arbeta som ett affärskontor och verksamheten bedrivas med hjälp av kapitalstarka köpmän. Till denna krets av "upphandlingsmän" räknades H inte. Men i detta hänseende slog planen fel, och upphandlingsdeputationen utvecklades till det centrala organet för finansförvaltning och folkförsörjning med ytterst vidsträckta befogenheter. Därigenom kom den att ingripa på de gamla ämbetsverkens områden. Genom drastiska åtgärder för att möjliggöra fortsatta krigsansträngningar väckte den stark ovilja inom vidsträckta kretsar i samhället.

Deputationens arbete leddes enväldigt av Goertz och under dennes frånvaro av hans ställföreträdare, holsteinaren von Dernath. Den var, har det sagts, Goertz privata ämbetsverk. De tre adjungerade sv ledamöterna — utom H vicepresidenten och riksbanksfullmäktigen Johan Thegner och krigsrådet Salomon von Otter — var ett slags byråchefer med verkställande och förvaltande uppgifter men utan egentliga möjligheter att hävda egna meningar. Endast under Goertz långa utlandsvistelse 1716—17 hade de en mera självständig ställning. Inom deputationen hade H ansvaret för skriftväxlingen och för underhandlingar med ämbetsverk och enskilda. Han tjänstgjorde sålunda närmast som deputationens generalsekreterare. Den opposition han kan ha utövat begränsades i allmänhet till saklig kritik av föreslagna åtgärder och har knappast inneburit något principiellt avståndstagande. I högre grad än sina sv kolleger synes H ha betraktats som Goertz handgångne man. Sannolikt har samarbetet med denne påverkat hans politiska inriktning och stimulerat hans intresse för djärva konjunkturpolitiska lösningar.

Vid regementsförändringen befann sig H i en mycket utsatt position. Händelserna i dec 1718 innebar som bekant, att den unge holsteinske hertigen och hans anhängare snabbt utmanövrerades. Goertz och hans holsteinska medarbetare arresterades, och strax efter årsskiftet inställdes upphandlingsdeputationens verksamhet. De sv ledamöterna indrogs inte omedelbart i Goertz fall. Men över deras huvuden svävade under några år hotet av efterräkningar. I särskilt hög grad gällde detta naturligtvis H. Tills vidare skyddades denne av sin oumbärlighet i kansliet, där han i febr 1719 genom tjänstebyte med Samuel Bark blev statsssekreterare vid utrikesexpeditionen. För honom gällde det nu att snabbt vinna de nya makthavarnas bevågenhet.

H var en typisk företrädare för den under enväldet framvuxna ämbetsadeln utan släktförbindelser eller personliga relationer med den gamla högadeln och utan delaktighet i dess konstitutionella traditioner och strävanden. För honom var det därför naturligt att i kampen mellan kungamakt och rådsmakt ställa sig på kungamaktens sida och att på riddarhuset söka anknytning till den lågadliga majoriteten. I hans intresse låg också att stärka statssekreterarnas inflytande genom att främja en av rådet oberoende k maktutövning. Om hans samarbete med drottningen och arvprinsen i den s k fartygssaken, som i början av april 1719 ledde till Horns avgång, därjämte berodde på personliga motsättningar till denne av äldre datum må lämnas därhän. Konflikten gällde också utrikespolitiska avgöranden i samband med fredspolitiken och förhållandet till sjömakterna. Otvivelaktigt spelade H en betydelsefull roll under krisens förlopp inte minst genom skickligt utnyttjade förbindelser i SU och stånden. Men hans uppträdande som kungaparets redskap har säkert främst dikterats av andra motiv än personlig rancune. Belöningen uteblev inte heller. Hovets och ständernas gunst skyddade honom för följderna av samarbetet med Goertz och i maj 1719 upphöjdes han i friherrligt stånd.

Genom sin anslutning till kungaparet vann H ett avsevärt inflytande. Under tiden för Horns onåd — från våren 1719 till början av 1720 — saknades en verklig utrikespolitisk ledare i rådet. Medan kansliets chefer avlöste varandra i rask följd — inte mindre än tre stycken förbrukades under denna tid — representerade H kontinuiteten och erfarenheten. Vid fredsfrågans handläggning under sommaren och hösten 1719 spelade han en viktig roll.

Det gällde nu att med uppoffrande av de tyska provinserna vinna Storbritanniens och dess allierades stöd mot Ryssland för att återfå så mycket som möjligt av de baltiska besittningarna. Försöket slutade i ett fullständigt misslyckande. På hösten 1720 måste denna s k konsertpolitik avskrivas. När Horn i april 1720 återfick sin ställning som kanslipresident, avtog H:s inflytande. Fredsuppgörelserna 1719—20 utsattes redan i samtiden för skarp kritik. H:s och hans medagerandes insatser kan knappast rättvist bedömas, om man inte håller i minnet, att de arbetade under utomordentligt pressande och svåra förhållanden. Men H:s uppträdande under förhandlingarna och hans argumentation i de beslutande organen präglas av en lättsinnig optimism, som gör hans ansvar stort. Omdömet att han visade sig uppenbart oduglig som förhandlare kan knappast jävas. Däremot har det ej kunnat visas, att han på ett avgörande sätt låtit sig påverkas av enskilda fördelar.

Under den tid H räknades till det hessiska partiet, bemödade han sig att bevara sina förbindelser i det holsteinska lägret. Efter konsertpolitikens sammanbrott synes han ha börjat överväga möjligheterna att till den sv fredspolitikens förmån utnyttja ryska, kejserliga och holsteinska intressen. Härigenom framstår H som en av arvtagarna till Goertz planer. Men först under 1723 års riksdag tog han klart ställning på den holsteinska sidan. Detta innebar samtidigt ett närmande till Horn, som nu samarbetade med holsteinarna mot konungen. H spelade sålunda en viktig roll vid underhandlingarna om 1724 års ryska allians. Han tog nu också ex officio säte i den sekreta kommission, som tillsattes för att bereda utrikesärendena. Det brittiska sändebudet Poyntz betecknade honom vid denna tid som den näst kanslipresidenten inflytelserikaste mannen.

Efter tsar Peters död i jan 1725 tycktes lockande möjligheter öppnas att med rysk och holsteinsk hjälp återförvärva de förlorade provinserna. H understödde också livligt förslaget, att riksrådet Josias Cederhielm skulle sändas till Petersburg för att i den ryska huvudstaden söka utnyttja konjunkturerna. Cederhielm avreste i slutet av maj 1725. Ungefär samtidigt började Horn försiktigt inleda sitt ihärdiga arbete att närma Sverige till det motsatta lägret, Frankrike och Storbritannien, som slöt sig samman i den hannoverska alliansen. Under de följande åren vidtog en häftig dragkamp om allianspolitiken.

Under Cederhielms frånvaro var det främst H som i Sthlm hade att föra den holsteinska politikens talan. Samtidigt deltog han som kommissarie i underhandling- arna med de allierades sändebud, inledda i dec 1725. Han sökte utnyttja dem till förmån för hertigen och till att stödja Cederhielms arbete i Petersburg. Jämsides härmed synes han ha uppmuntrat Tessin att snabbt slutföra sina underhandlingar i Wien om kejsarens anslutning till det sv-ryska förbundet, och han invecklades i intrigerna kring utväxlingen av ratifikationsdokumenten. Stundom tycks han ha sviktat under bördan och övervägt att dra sig tillbaka, men när kanslikollegiet i maj 1726 tillstyrkte accessionen till den hannoverska alliansen, tog H klart ställning och anmälde jämte S Åkerhielm och G G Tessin avvikande mening.

Cederhielms återkomst i maj 1726 innebar en välbehövlig förstärkning av det sviktande holsteinska partiet. Men den i sig själv ganska motsägelsefulla konjunkturpolitik som holsteinarna förordade, erbjöd knappast ett slagkraftigt alternativ till Horns politik. De kunde inte heller åberopa tillräckligt lockande konkreta förslag från rysk sida. Det slutliga avgörandet, som fälldes vid riksdagen i febr 1727, innebar slutet för deras planer. H befann sig ånyo i en ganska utsatt position. Men inte heller denna gång drabbades han av verkligt allvarliga efterräkningar. Hans ställning i kansliet var dock ohållbar, och han accepterade den reträttplats som erbjöds honom som president i kommerskollegium.

H hade stora förutsättningar att framgångsrikt utöva sitt nya ämbete. Redan under sin verksamhet i upphandlingsdeputationen hade han kommit i kontakt med närings- och handelspolitiska frågor. Som statssekreterare och from jan 1722 ordf i deputationen för beredning av traktatfrågorna, bestående av ledamöter ur kansli- och kommerskollegierna, intog han en nyckelställning i fråga om handelspolitiken. H delade givetvis sin samtids merkantilistiska uppfattning, men hans åskådning synes snarast bestämd av holländska och engelska idéer. Målet för den sv handelspolitiken blev nu att så långt som möjligt begränsa den utländska konkurrensen för att förbättra handelsbalansen. För att nå detta syfte tog man sin tillflykt till protektionistiska ingrepp och en aktiv handelspolitik.

I förgrunden för H:s intresse stod till en början sjöfartspolitiken. Utrikeshandeln borde syfta till köp ur första och försäljning till sista hand, varigenom mellanhandsvinsten kunde sparas och fraktintäkten förbehållas det egna landet. Ett medel härför var att främja den långväga sjöfarten. Därför gav H också till en början skyddet för handelssjöfarten företräde framför traktatfrågorna. Både som idégivare och när det gällde att i praktiken omsätta principerna i den engelska navigationsakten gjorde han en viktig insats. Tanken tog vid 1723 års riksdag form i det s k produktplakatet, som utfärdades följande år. Andra åtgärder för att stödja handeln på Medelhavet vidtogs under H:s tid som president i kommerskollegium. I april 1729 avslöts sålunda efter fleråriga förberedelser ett freds- och handelsavtal med Algeriet, som skulle ge den sv sjöfarten i Medelhavet ökad trygghet. Tre år senare utsändes korrespondenskommissarien i kommerskollegium Edvard Carlson tillsammans med H:s unge son Carl Fredrik (H 4) till medelhavsländerna för att undersöka utvecklingsmöjligheterna för den sv handeln på dessa trakter. Resan fortsattes till Konstantinopel, där deras verksamhet snart inriktades på att få till stånd ett förbund med Turkiet mot Ryssland. Planerna på ett ost-indiskt handelskompani, som H redan 1720 personligen engagerat sig i, förverkligades vid 1731 års riksdag under kommerskollegiums livliga medverkan. Men också i strävandena att höja de inhemska näringarnas produktionsförmåga och begränsa importen deltog H. Som ledamot av kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen vid 1731 års riksdag bidrog han till att slå tillbaka angreppen mot skyddspolitiken och verkade därefter ivrigt för skärpta åtgärder. Härigenom tillspetsades ytterligare motsättningen till Horn, som förordade en försiktigare politik.

Vid sidan av Jacob v Hökerstedt (s 710) — hans nära medarbetare i kommerskollegium — framstår H som den främste förespråkaren för de idéer på handels- och näringspolitikens område, som sedan skulle bäras upp av hattpartiet. Såtillvida var han också en typisk representant för sin tid, att han personligen engagerade sig i flera av de företag, som gynnades av denna politik, och att han inte drog i betänkande att till deras och sin egen fördel utnyttja sitt inflytande. Mest känd av H:s politiska insatser är hans medverkan i de underhandlingar, som anses ha lagt grunden till hattpartiet. Det är numera klarlagt att H:s och hans vänners övergång till den franska sidan var ganska länge förberedd och att motiv av kommersiell och politisk natur samverkade därtill. Händelseutvecklingen utlöstes av den hannoverska alliansens upplösning och den tilltagande motsättningen mellan England och Frankrike. Avgörande blev den kris som framkallades av det polska tronföljdskriget.

För H spelade de handelspolitiska intressena en viktig roll. England framstod för honom liksom för andra anhängare av dessa strävanden som det främsta hindret för en sv ekonomisk expansion. Samtidigt stod det klart att utvecklingen av levanthandeln krävde nära samverkan med Frankrike. De rapporter som H mottog från sin son och dennes reskamrat styrkte honom i denna uppfattning. Därtill kom de gynnsamma utrikespolitiska konjunkturer som ett närmande till Frankrike kunde öppna. Inte minst lockade utsikterna att begagna den patriotiska stämningen till ett angrepp på Horn och revansch för nederlaget 1727.

Troligen gjorde det franska sändebudet Casteja redan sommaren 1731 sina första sonderingar, ömsesidiga trevare och försök till närmande följde före och under 1734 års riksdag, men Casteja hölls länge tillbaka av hänsyn till Horn och av motpartens förtroliga relationer till den ryske ministern. Hans misstro gällde särskilt H, som ännu i början av 1734 sades dagligen sammanträffa med denne. I nov 1733 lyckades Casteja etablera personlig kontakt med Carl Gyllenborg, och ett år senare, i mitten av okt 1734, när förhandlingarna med Frankrike befann sig i ett kritiskt skede, var tiden mogen för en uppgörelse. Enligt Castejas knapphändiga upplysningar, som godtagits av forskningen, förmedlades den av kommerserådet Olof v Törne, en av H:s närmaste medarbetare, sedan länge lierad med Gyllenborg och dessutom Castejas förtroendeman. Mot franskt pekuniärt stöd åtog sig Gyllenborg och H att verka för ett förbund med Frankrike.

Något avgörande nåddes ej vid 1734 års riksdag. Under de följande åren skärptes motsättningarna mellan Horn och hans mot- ståndare. Förnyandet av 1724 års ryska förbund, varigenom subsidiekonventionen med Frankrike omintetgjordes, väckte en våldsam förbittring och gav oppositionen ett användbart vapen mot Horn. Den inriktade nu sina ansträngningar på att uppnå ett regimskifte.

H:s roll i dessa förvecklingar är svår att följa, då han tycks ha verkat i det fördolda. Man kan dock konstatera, att det framförallt var till honom och v Törne, som Casteja satte sin lit, när det gällde att motarbeta Horn. De var de enda som i skicklighet kunde mäta sig med denne, skrev han i maj 1736. Men H var nu nära sjuttio år gammal och hade passerat höjdpunkten i sin politiska bana. Under året närmast före 1738 års riksdag drabbades han av svår ohälsa, och i riksdagen synes han ej ha deltagit. Regimskiftet medförde inte heller någon ändring i H:s ställning. När de katastrofala följderna av hans politiska strävanden kom till synes i kriget mot Ryssland, hade han gått bort.

H har kallats en "rotlös främling i ett nytt fädernesland". Sannolikt behärskade han länge endast ofullständigt sv språket. Hans korrespondens fördes i allmänhet på tyska eller franska, och även i andra sammanhang tycks han med förkärlek ha begagnat dessa språk. Trots betydande förluster i samband med sitt engagemang i Vedevågs och Kvarnbacka järn- och stålverk var han vid sin död en välbärgad man. Tillgångarna i boet upptogs i bouppteckningen 26 jan 1742 till 391 293 dlr kmt, vartill kom 174 456 dlr kmt i osäkra fordringar; skulderna uppgick till 22 839 dlr kmt. Den fasta egendomen bestod av säterierna Fågelbro i Värmdö, Sth, och Fågelstad i Salem, Sth, med underlydande lägenheter. Därtill kom ett stenhus i hörnet av Tyska brinken och Västerlånggatan.