Pehr Johan Höppener

Höppener, Pehr Johan, f 7 mars 1726 i Linköping, d 4 jan 1802 i Sthlm, Maria. Föräldrar: handl Johan H o Hedewik Christina Jancke. Inskr vid LU 12 jan 44, disp där 14 dec 48, mag i Greifswald 49, eo tjänsteman i riksarkivet 14 maj 50, kopist 18 mars 52, kanslist 31 dec 59, avsked 27 jan 61, assessors titel 11 febr 61. — Publicist.

G 54 m Rebecka Amnaeus, f 6 dec 37 i Sthlm, Nik, d 13 juni 89 på Vettesta, Hjälsta, Upps, dtr till handl Anders A o Agata Boklund.

H utgick från en borgerlig småstadsmiljö. Hans far efterlämnade en betydande förmögenhet. Efter skolgång i hemstaden Linköping började han sina akademiska studier i Lund 1744. Här blev han lärjunge till bl a Sven Lagerbring och disputerade 1748 under dennes presidium på en avhandling om riddarordnarna. Det är inte uteslutet, att han tagit intryck av sin lärofaders allmänna politiska uppfattning med dess utpräglade rojalism och kritiska inställning till aristokratin. Efter att ha utverkat magistervärdigheten av univ i Greifswald utan att ha studerat eller avlagt några lärdomsprov där, begav han sig 1750 till Sthlm, för att beträda ämbetsmannabanan. Han sökte in vid riksarkivet och visade sig till en början flitig och ambitiös. Han utarbetade och lät på egen bekostnad 1754 trycka en förteckning över k förordningar 1522—1750, ett förträffligt bibliografiskt hjälpmedel. Tydligen hade han väntat sig, att denna prestation skulle medföra en snabb befordran, men denna lät vänta på sig.

H:s intresse för tjänsten avtog nu alltmer, samtidigt som han började rikta sin uppmärksamhet på politiken, som vid mitten av 1750-talet fick en allt häftigare puls. Som han därjämte hade egna processer att sköta måste han gång efter annan begära tjänstledighet. Då sådan inte alltid beviljades, uteblev H ändå från arbetet. Kanslikollegiet, varunder riksarkivet sorterade, ogillade H:s politiska aktivitet på riksdagen 1755—56 och hans förbindelser med mössorna och hovet. Vad som från riksarkivet förspordes om hans nonchalans och självrådighet i tjänsten gav kollegiet en välkommen anledning att i jan 1761 hota vidtaga "något allvarsamt mått och steg" mot honom, vilket knappast kunde innebära annat än hans skiljande från tjänsten. I denna situation fann H det vara bäst att begära avsked. En "oblid lycka", heter det i hans avskedsansökan, hade hindrat honom att avancera högre än till kanslist med kopistlön. Som ofrälse kunde han ej vänta annat än en sen befordran. På H:s begäran hemställde kollegiet hos K M:t, att han i samband med avskedet skulle benådas med assessors titel, vilket beviljades 11 febr 1761.

Under den följande tiden kom H huvudsakligen att verka som sakförare och politisk skribent. I båda fallen hade han uteslutande att lita till sin penna, som blev ett farligt vapen både mot hans fiender och honom själv. Han var i och för sig en ganska skicklig polemiker, intensiv, stridbar och hänsynslös. Men den rent sakliga argumenteringen fick ofta träda tillbaka för hätska personliga utfall och allmänt hållna talesätt. Med sin egocentriska och kverulantiska läggning måste han anses som ett mycket opålitligt vittne till de händelser han skildrar. Bättre står sig för eftervärldens granskning hans statsrättsliga och ekonomiska skrifter. Tidens frihetsidéer värmde hans hjärta men hindrade honom inte från ett tämligen fördomsfritt engagemang i regeringsmaktens tjänst. Han ägde inte någon egentlig juridisk utbildning, och en hörselnedsättning försvårade hans möjligheter att framgångsrikt uppträda inför rätta. Men han var frejdig och oförskräckt och tillät sig mycket ogenerade metoder, där hot och utpressning ingalunda saknades. Upprepade gånger dömdes han för "otjänligt skrivsätt".

Stort uppseende väckte H:s insats i den s k "smedsaken". Ledningen för Jönköpings gevärsfaktori hade under den rådande inflationen reducerat lönerna för smederna. Dessa, som åberopade sig på ingångna kontrakt, sände två ombud till Sthlm för att klaga inför krigskollegiet. De blev illa mottagna, beskylldes för "myteri", häktades och återsändes. H, som genast insåg att konflikten kunde utnyttjas politiskt, åtog sig smedernas sak och rådde dem att tillsvidare nedlägga arbetet. Han ingav därefter till ständerna en utförlig besvärsskrivelse, där han häftigt angrep krigskollegiet och de ämbetsmän, som haft med målet att göra. Hattarna med deras starka ämbetsmannainslag hade föga förståelse för H:s agerande, men mössorna, hos vilka han sedan 1756 haft god förankring, ställde sig på hans sida. På riddarhuset, där målet behandlades 15 febr 1762, uppträdde flera av mössornas ledare och bästa talare till smedernas försvar och fick ståndet att besluta, att den vid en särskild "slottsrätt" inledda rättegången skulle nedläggas och en viss ersättning tilldelas arbetarna för lidna förluster.

Det var ingen tillfällighet, att H tidigt slöt sig till mössorna. De yngre mössornas tilltagande antibyråkratiska inställning och hårdnande attityd mot adeln stämde helt överens med hans egen uppfattning. Deras kritik av hattarnas ensidiga gynnande av storföretagarna inom industrin, bergsbruket, handeln, sjöfarten och penningväsendet sammanföll med hans egna näringspolitiska funderingar. Som intresserad jordbrukare — han ägde gården Vettesta i Hjälsta, Upps — ivrade han för positiva åtgärder till jordbrukets fromma.

Som H saknade möjlighet att uppträda som aktiv politiker — inget av de fyra stånden stod honom öppet som riksdagsman — inriktade han sig på att med sin pennas hjälp framföra sina synpunkter. Hans verksamhet som skribent är också utan tvivel den intressantaste sidan av hans brokiga levnadslopp. Tydligen började han som anonym memorialförfattare åt mindre litterata riksdagsmän. Enligt egen uppgift skulle han på riksdagen 1765—66 ha författat en skrift om Folkutflyttningen, uppläst som kammarherre C G Wattrangs votum i kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen 15 april 1765 (H:s saml, bd 9, KB). Det är en utredning om den dåtida emigrationen, dess orsaker och motarbetande. I detta aktstycke framträder H som en klar anhängare av tryckfrihet och religionsfrihet och motståndare till skråtvånget. Att folk flyttade från Sverige berodde enligt H bl a på den dåliga rikshushållningen med dess övermått av "tvång uti all näring". Han framhäver starkt jordbrukets dominerande betydelse och visar sig vara väl förtrogen med de idéer, som framförts av de franska fysiokraterna.

H:s förbindelse med hovet intensifierades med Gustav III:s tronbestigning och ledde till ett samarbete på det publicistiska planet. Denna samverkan, som för H:s del resulterade i ett omfattande politiskt skriftställen, var i stort sett okänd för samtiden. Förhållandet mellan kungen och H rymmer för övrigt många dunkla punkter. Som H själv framställer saken, skulle han tidigt ha fungerat som hemlig rådgivare och spelat en betydande roll vid statsvälvningen 1772. BI a hade han tillrått kungen att inte avvakta Sprengtportens ankomst från Finland utan själv genomföra statskuppen i Sthlm 19 aug. Härom vet man strängt taget intet, och uppgiften förefaller snarast härröra från H:s allmänna åstundan att framhålla betydelsen av sina egna insatser. Däremot är det troligt, att han livligt varit i farten som författare till flygblad och broschyrer. Vad som i sak kan konstateras är, att han hörde till den skara av anhängare, som Gustav III efter statsvälvningen belönade för deras insatser. 4 okt 1772 erhöll han 12 000 dlr kmt, en överraskande stor summa (H:s kvittens i UUB).

Under de närmast följande åren var H livligt sysselsatt med publicistisk verksamhet. Denna var till en början mest inriktad på rikets finanser och valutaförhållanden. I hans skrifter i dessa ämnen uppmanades kungen att själv ta ledningen i arbetet på att bringa landets penningväsen på fötter. H krävde också mera genomgripande dispositioner inom näringspolitiken, främst inom jordbruket, där nyodlingar borde ske med stöd av lån åt innehavarna av skattehemman. Nyodlingarna kunde beräknas ge upphov till bildandet av många nya hjonelag — 40 000 enligt H:s uträkning — som med tiden kunde ge landet "flera 100 000:de arbetande avkomlingar". Banken borde också i vidgad utsträckning kunna uppträda som långivare åt bergsbruket och järnhanteringen och därmed ersätta Jernkontoret och storköpmännen i stapelstäderna i deras funktioner som förlagsmän. Järnexporten borde i detta sammanhang kvoteras och inte som hittills tillåtas ligga i händerna på ett fåtal. H:s förslag hade ett starkare sakligt underlag än vad i allmänhet var fallet med hans propagandaskrifter men fick ingen direkt verkan. Gustav IIl följde i den bekanta myntrealisationen 1777 helt andra linjer i samråd med sin finansminister, statssekreteraren Johan Liljencrantz. Men givetvis såg kungen med nöje H:s inlägg i diskussionen, särskilt den roll, som därvid tilldelades honom själv.

Mer uppseende väckte H:s aktion i tryckfrihetsfrågan 1774. Huruvida den inspirerats av Gustav III själv är oklart. Statsvälvningen 1772 hade upphävt frihetstidens grundlagar, däribland 1766 års tryckfrihetsförordning. Vid domstolarna uppstod tvekan, huru man skulle förfara i mål av dylik art. Svea hovrätt begärde 21 febr 1774 besked om man vid rättegångar skulle följa den tidigare gällande tryckfrihetsförordningen eller ej. Frågan diskuterades i rådet 13 och 18 april, sista gången i kungens närvaro. Både i hovrätten och rådet framfördes starka betänkligheter mot att återinföra den tryckfrihet som rått efter 1766. I den pressdiskussion, som uppstod, deltog H med skriften Tertius interveniens, där han med skärpa protesterade mot alla försök att begränsa tryckfriheten. Det var, menade han, "aristokraterna" och ämbetsmännen som stod bakom alla dylika strävanden. I en inlaga till kungen begärde han att till tryckning få utlämnade hovrättens protokoll över överläggningarna i tryckfrihetsfrågan. Samtidigt lät han trycka och sprida sin inlaga, i vilken han önskade få veta vad anledning vederbörande ämbetsmän haft att söka sätta "kniven på strupen" på "svenska friheten".

26 april 1774 utfärdade Gustav III en ny tryckfrihetsförordning, som i stort sett återupplivade den föregående av år 1766 men med ett par inte oviktiga tillägg av restriktiv art. Därmed hade situationen klarnat och Svea hovrätt och riksrådet desavouerats. Det förödmjukade riksrådet hade emellertid inte glömt H:s inlaga och beslöt att näpsa honom för hans frispråkighet. Man anmodade justitiekanslern att åtala honom, och denne beordrade 16 maj advokatfiskalen i Svea hovrätt att vidtaga åtgärder i målet. Enligt justitiekanslern hade H i sin inlaga "nyttjat åtskillige eftertänkeliga utlåtelser . . .". Om man på detta sätt trott sig kunna täppa till munnen på H, blev man snart besviken. Processen, som fördes inför hovrätten, utvecklades snabbt till ett skådespel av stort format, där H spelade huvudrollen.

I juli 1774 föll domen, som innebar att H för smädelser mot hovrätten och riksrådet skulle göra offentlig avbön samt böta 600 dlr smt. Domen underställdes konungen. Följden blev att H kallades till privat audiens och fick löfte om, att "hela tryckfrihetsakten" skulle få vila, dvs ej leda till någon som helst påföljd. Därmed hade H uppnått, att processen avvecklats under former, som för hans motpart måste ha tett sig högst besvärande. I allmänhetens ögon kom han vid denna tid att framstå som en veritabel frihetshjälte och martyr.

Efter tryckfrihetsprocessens nedläggning deltog H vid spridda tillfällen såväl i den dagspolitiska debatten som i principdiskussioner av författningskaraktär. Sålunda gjorde han 1779 ett inlägg i den aktuella frågan om brännvinsregalet, för vilket han osagt från vem erhöll 600 rdr, samt överlämnade vid samma tid till kungen en skrift, betitlad Somnium politicum (H:s saml, bd 5). I denna "politiska dröm" berörs bl a representationsfrågan, där H pläderade för en återgång till 1720 års regeringsform.

Hur Gustav III upptog detta förslag är ej närmare känt. Vid denna tid började H:s förbindelser med kungen att upplösas. Det sammanhängde delvis med H:s alltmer undergrävda ekonomi. Långa arvsprocesser hade vållat honom stora utgifter. I sitt trångmål sökte han lån hos privatpersoner — bl a en känd procentare — och trasslade ohjälpligt till sina affärer. I samband härmed växte hans pretentioner på hjälp från kungen. Denne hade senast från 1779 till honom låtit utbetala en pension på 200 rdr specie årligen, men denna förslog inte långt. Av H:s korrespondens med hovkanslern, senare riksrådet Fredrik Sparre, som tjänstgjorde som mellanhand, framgår, att han i okt 1779 bett Sparre påverka Gustav III att placera honom i Svea hovrätt som hovrättsråd samt att han i mars 1780 sökt förmå kungen att för 18 000 dlr kmt köpa den stora samling av dokument, handlingar och broschyrer, som han sammanbragt.

Till något resultat av betydelse för H:s ekonomi ledde dessa förhandlingar tydligen ej, ty sommaren 1780 ägde utmätning rum på hans lösöre i Sthlm och senare även på hans gård i Uppland. Den vårdslöshet och hänsynslöshet som kronobetjäningen visade vid den sistnämnda förrättningen ledde till en omfattande process, som 1785 slutade med att H:s klagomål mot landshövdingeämbetet i Uppsala förklarades vara obefogade. Utgången av processen väckte givetvis uppseende, så mycket mer som hovrätten, där målet avgjordes, trots åklagarens ansvarsyrkande friat landshövdingen från åtal, medan H dömdes att böta 100 dir smt för sitt skrivsätt och att göra avbön. H överklagade domen hos justitierevisionen och vände sig också till kungen (odat brev förmodl från början av 1786) och begärde hans inskridande. För att bringa saken till ökad offentlighet lät H trycka aktmaterialet från rättegången.

H:s affärsställning var vid denna tid helt ohållbar. Någon ekonomisk hjälp från kungen hördes inte av. På sommaren 1786 blev han försatt i konkurs. Hans förhoppning, att Gustav III skulle gripa in till hans förmån i den pågående processen infriades inte. Tydligen sammanhängde detta med att H:s verksamhet som publicist i kungens tjänst vid denna tid upphört. Justitierevisionen fastställde 3 mars 1788 hovrättens dom, dock med tillägget, att man med hänsyn till klagandens "fattigdom och sinnesbeskaffenhet" tillstyrkte, att han förskonades från böter och avbön. När målet 14 mars föredrogs för Gustav III, intog emellertid kungen en helt annan ställning till sin skyddsling än tidigare och "fann ingen anledning att den tillstyrkte försköning från böter och avbön bifalla". Därmed var förbindelsen mellan kungen och H definitivt bruten. För denne återstod ett liv i mycket knappa villkor. Bortglömd, förgrämd och olycklig dog han på nyåret 1802.

Som människa var H inte särskilt sympatisk. Han var trätgirig, aggressiv och självgod, därtill helt överdriven i sin uppfattning om egen betydelse och sina motståndares skurkaktighet. För Gustav III och Fredrik Sparre tröttnade han aldrig att påpeka, att ämbetsmännens och speciellt domarnas hat och illvilja berodde på hans medverkan i 1772 års statsvälvning. Därifrån härledde sig, menade han, förföljelsen mot honom. På- ståendet överensstämmer knappast med verkligheten. Man var i dessa kretsar okunnig om H:s insatser vid detta tillfälle. Som politisk skribent kom han knappast att spela den dominerande roll, som han själv ansåg. Originella i djupare mening var hans skrifter näppeligen. I sin kritik av hattarnas ekonomiska politik och särskilt deras hållning till banken följde han den kände nationalekonomen A Nordencrantz nära i spåren. Hävdandet av jordbrukets och böndernas intressen hade sin rot i den av fysiokraterna förda europeiska diskussionen. Vad han skrivit om tryckfrihet, näringsfrihet och religionsfrihet hade vid denna tid redan vunnit genklang i vida kretsar och innebar i sak knappast något reellt nytt. I samtiden ansågs han av många som en frihetens målsman, som fick lida för sin övertygelse. Eftervärlden har ibland framställt honom som en förelöpare till senare tiders sociala rörelser. I realiteten saknade han dock den idealitet och moraliska styrka en dylik roll kräver. Hans betydelse är att söka på ett anspråkslösare plan. Den består däri, att han genom sina insatser höll den allmänna politiska diskussionen från frihetstiden i gång under ett alltmer hårdnande klimat.