Pehr Hörberg

Hörberg, Pehr, f 1 febr 1746 i Virestad, Kron, d 24 jan 1816 i Falla, Hällestad (enl dödlängd för Risinge), Ög. Föräldrar: soldaten Åke (Rasmusson) H o Bengta Gisadtr Öhman. Konstnärlig handledn av hantverksmålaren J G Zschotzscher i Växjö våren 62—hösten 66, gesäll i Gbgs målarskrå 66, i Växjö juli 67—april 68, häradsmålare i Almesåkra, Jönk, maj 68—83, arrendator i Mejensjö, Sävsjö, Jönk, 83—89, studier vid FrKA 83, 84 o 87, bonde i Olstorp, Risinge, Ög, från 90, k hovmålare 96, k pension 21 april 12. — LFrKA 96.

G 26 dec 69 i N Sandsjö, Jönk, m Maria Ericsdtr, f 22 nov 45 där, d 29 mars 28 på Falla (enl db för Risinge), möjl dtr till frälsebonden Erik Danielsson o Catarina Jönsdtr.

Om sina första konstnärliga försök berättar H utförligt i sin självbiografi. Hans första alster var bl a efterbildningar av bonader. Denna primitiva konstart med sin förenklade teckning och upprepning av formmotiv återkommer senare i hans konst liksom det enkla hantverksmåleriet, som han lärde hos Zschotzscher i Växjö. Även i denna konstart härskar förenkling och typisering med stark dekorativ verkan. Som egen hantverksmålare dekorerade han rum i herrgårdar (Prinsnäs, Araby, Björnskog och Hubbestad), prästgårdar (N Sandsjö, Mistelås) och kyrkor (Nydala). Hans dekorationer förråder ett drivet handlag och en tydlig strävan att komma över hantverksmåleriets snäva gränser.

På Hubbestads herrgård, vars ägare, presidenten E Adelcrantz, var bror till arkitekten C F Adelcrantz, konstakademins preses, fick H tillgång till en stor samling kopparstick efter 1600- och 1700-talsmålares verk, som gjorde ett starkt intryck på honom. Särskilt i en samling gravyrer av Callot, som han ivrigt kopierade, fann han förebilder till sina blivande altartavlor. Några bevarade målningar från denna tid visar, att han redan lämnat de primitiva uttryckssätten i allmoge- och hantverksmåleriet och närmar sig stilkonstens friare och mera personliga form, t ex Gruppbild av föräldrar och syskon (1765, Nord mus).

H drömde om en utbildning vid konstakademin. Tillfälle erbjöds 1783, då han slutat som målare i Almesåkra. Vid akademin blev han omhändertagen av Tempelman och Pilo och började teckna antiker. De följande åren var hans studier mera planmässiga och ledde till en prismedalj för modellteckning. På första årets utställning visade han målningen Zaleucus (Nat:mus), som ännu i dag överraskar med sin glänsande rokokokolorit och säkra komposition (delvis efter en gravyr av Kiislein). Han fick under sin studietid många gynnare i Sthlm, framför allt Sergel. Med denne brevväxlade han under större delen av sitt liv, liksom med bröderna A G, G A och F S Silverstolpe, främst med den sistnämnde. Deras brevväxling omfattar åren 1794—1815 (på Näs). Silverstolpe tycks ha infört H i tidens sentimentala förromantiska stämningar, som bl a röjer sig i de båda porträtten av A G och G A Silverstolpe (1785, Strömsholm). De avbildade är placerade i ett landskap i stämningsfullt kvällsljus och påminner om engelska porträtt från denna tid och om Elias Martin. Sin bildning sökte H komplettera med läsning i olika ämnen: antikens och Nordens historia samt teologi.

Under sista vistelsen vid konstakademin belönades han med tredje medaljen i silver. En målning David smörjes till konung (1787, Nat:mus) visar mera personliga drag än tidigare verk och samtidigt en viss dragning mot klassicism. Färgen är tyngre med sin bruna helton och några få kraftiga lokalfärger. I denna och i några samtida verk förråder han sin beundran för Rembrandt, vars målning Claudius Civilis eller Ziskas sammansvärjning, som den då hette, hängde i konstakademin.

H träffade 1787 baron J J De Geer, som inbjöd honom till Finspång. Här fick han utföra en del målningar (Familjen De Geer i stora salongen 1788, privat ägo, o flera i Linköpings mus). Baronen erbjöd honom ett litet hemman i Olstorp, på sitt gods, vilket H tacksamt tog emot. Före flyttningen dit 1790 utförde han bl a altartavlorna i Kvillinge (Ög) och Vapnö (Hall). De är de första mera självständiga alstren av hans religiösa måleri, som sedan kom att dominera hans verksamhet. H ägde en gammaldags luthersk fromhet och en djup känsla för bibeltexten. Återgivningen av motiven är livlig och åskådlig. Kompositionen får en arkitektonisk uppbyggnad, som gör att målningen lätt inpassas i dåtidens nya klassicistiska tempel. Hans altartavlor har också blivit en kär egendom för allmogen. Själva kompositionen är ibland lånad från kända italienska och franska gravyrer från 1500-och 1600-talen men är helt omsmälta i H:s egen anda. Även när han själv står för kompositionen (t ex Jesus lärer var dag i templet i S: t Lars i Linköping, i Virestad m fl kyrkor, Bergspredikan i Risinge, Ringarum o a kyrkor, Kristi korsfästelse med underverken i Tåby och Viby eller Jesus stillar stormen i Svenarum) lyckas han ge framställningen en högtidlig värdighet. I dåvarande biskopen J Lindblom hade han en gynnare, som ofta rekommenderade honom till församlingarna.

Flyttningen till Olstorp innebar, att H kom i kontakt med det konstintresserade De Geerska hemmet på Finspång. Där fick han många uppdrag av olika slag, inte bara målningar utan även dekorativa arbeten på slottet och i parken. En guldgruva var för honom slottets stora tavelsamling, vars huvudverk Jordaens Petri fiskafänge (som den kallades då) han kopierade många gånger. Men framför allt sammanfördes han med ledande konstnärer och konstvänner, som ofta gästade slottet, bl a C A Ehrensvärd, A F Skjöldebrand och Sergel. Aristokratins ledande frimurare som hertig Karl, Carl Bonde, G A Reuterholm m fl gav honom i uppdrag att måla frimurartavlor (scener med receptioner od), som blev mycket populära (i Sthlms o Linköpings frimurarloger o Linköpings mus). Några är nattsvarta interiörer, t ex kopian efter Rembrandt. I denna art kommer tydligt H:s förromantiska tendenser fram. Mera direkt märks detta i hans många teckningar och målningar med ämnen ur sv fornhistoria, mytologi, folktro och folksagor. Han är en av de första — i visst hänseende tom pionjär — som tar upp dessa motiv i Sverige. Hans naiva bildfantasi och frodiga fabuleringskonst kommer helt till sin rätt i sådana serier av sagoteckningar som Ramundersagan (i Nat:mus).

H har även efterlämnat ett antal målningar med framställningar ur allmogens liv, en genre som blivit populär kort förut genom Pehr Hilleström. H:s bästa verk i denna art är Dans kring majstången och Julafton i en småländsk bondstuga (1785, Värnanäs, Kalm) och två bondeinteriörer (1791, Nat:-mus). De utmärks av en ovanlig vederhäftighet i framställningen av allmogens byggnader, inredning, dräkter och seder, som gör dem till en guldgruva för etnologisk forskning. Här spåras också samma tendens som i hans frimurartavlor: figurernas överdrivna rörelser, känslomättade uttryck och förkärlek för en ovanlig eller övernaturlig stämning, ibland rent av skräckstämning, alltsammans uttryck för en reaktion mot tidens förståndsodling och en proklamation av känslans språk i förromantisk anda.

Som porträttmålare blev H också anlitad, men med växlande framgång. När han är som bäst som i målningen av domkyrkokapellanen Wimmermark och dennes fru, i porträtten av fadern och brodern (alla fyra i Linköpings mus), J H Lidén (5 ex varav ett i LSB) och Familjen Kernell i Hällestads prostgård (privat ägo), ger han en träffsäker och summarisk karakteristik av sina objekt.

Eljest var H mest sysselsatt med altartavlor. Hans bästa tid som konstnär är perioden 1787—1805. Han ger då sina verk en varm, brun helton med kraftiga lokalfärger i blått, rött och vitt. Efter denna tid börjar han slösa med svart av träkol, som ohjälpligt kommit målningarna att mörkna. Komposition och teckning blir slappare och maniererad. Stereotypa drag från hans ungdoms hantverkskonst blir vanligare. Vid sidan av måleri sysslade han också med grafiska arbeten och spekulerade på egen hand ut ett sätt att få fram träsnittseffekter à la Dürer t ex genom ett slags gravyr i papp (Jefta möter sin dotter, ex i UUB o Linköpings mus). Ett antal små kopparstick efter altartavlor saknar dock inte värde och en del träsnitt med enkla kontraster i svartvitt pekar fram mot 1900-talets primitiva stilar.

H var tusenkonstnär. Utom konstverk (mer än 500 målningar, 87 altartavlor, ett par tusen teckningar, ett 100-tal gravyrer; oeuvreförteckn hos Cnattingius 1937) gjorde han vagnar, slädar, positiv, fioler och skrev en uppsats om jordbruk. Han är bäst representerad i Östergötlands och Linköpings mus, Nat:mus och Gbgs mus. En mängd av H:s handteckningar finns i UUB. Hans konst åskådliggör tydliga utvecklingsfaser från primitivt allmogemåleri och lantlig hantverkskonst till akademisk stilkonst. Märklig är den otroliga vetgirighet, genom vilken han från isolering på landsbygden nådde fram till en avantgardistisk plats i det förromantiska sv måleriet. Tack vare sådana tendenser kom han att uppskattas av de nyromantiska diktarna, framför allt Atterbom, som utgav hans självbiografi och i en lång inledning till denna framställde honom som ett romantiskt geni. Tidigare hade han omhuldats av de nyklassiska konstnärerna, särskilt bröderna Silverstolpe.