Nils Ignell

Ignell, Nils, f 18 juli 1806 i Skällvik, Ög, d 3 juni 1864 i Sthlm, Kat. Föräldrar: torparen Nils Månsson o Maria Larsdtr. Inskr vid UU 24 sept 25, teol ex ht 29, prästv i Linköping 25 maj 30, pastorsadj i Askeby, Ög, 30, i Vallerstad, Ög, 27 nov 33, pastoralex i Linköping 22 okt 37, v pastor i V Stenby 31 maj 38, predikant vid Hedv El:s fattighus, Sthlm, 14 aug 38 (tilltr 1 maj 40), tjänstg som v predikant där 1 febr 40, v kateket där 5 april 42, ord 20 sept 42, avsked 22 sept 43, komminister i Kat, Sthlm, 23 dec 44 (tilltr 1 maj 45).

G 31 juli 45 i Vallerstad, Ög, m Sigrid Florentina Lindmark, f 5 april 19 i Rinna, Ög, d 14 mars 08 i Sthlm, Engelbr, dtr till kh Gustaf Fredrik L o Sigrid Andrietta Norberg.

I tog sitt namn efter torpet Ingelsbo under Stegeborgs säteri i Skällvik, Ög, där han var född. Hans begåvning för studier blev tidigt uppmärksammad. Tack vare understöd av ägaren av Stegeborg, greve F V v Schwerin, fick han gå i skola först i Söderköping och därefter i Linköping. Som nittonåring inskrevs han vid Uppsala univ hösten 1825 och vistades där blott tre terminer (ht 1825, vt 1827 och ht 1829). Detta bestyrkes av det nationsbetyg, som Östgöta nations inspektor och förste kurator utfärdade för honom 5 dec 1829. Av detta framgår även, att han erhållit vitsordet laudatur i sin examen. Sannolikt erfordrades ett dylikt nationsbetyg för hans förestående prästvigning som gällde Linköpings stift och ägde rum 1830. Den snabbhet och synbara lätthet, varmed han bedrivit sina universitetsstudier, syntes förebåda hans kommande bana som forskare och skriftställare. Ett utmärkande drag i I:s författarskap var hans tidigt framträdande kritiska inställning, inte minst till den form, vari kristen tro och kristet förhållningssätt mötte honom. I ett av sina tidigare arbeten nöjer han sig inte med en positiv framställning av den evangelisk-lutherska läran, utan företar en kritisk granskning av den. Och samma kritiska inställning intar han i ett postumt arbete om Jesu Kristi och hans apostlars lära enligt Nya testamentet. I en tredje skrift gör han en klar distinktion mellan ursprunglig kristen tro och senare dogmtro. Även vid behandling av andra teologers arbeten möter samma kritiska sinne, så t ex i förordet till den av honom granskade sv översättningen (1863) av Renans Vie de Jesus. En positiv motsvarighet till hans negativa inställning till den kristna dogmtron är hans inriktning på den kristna etiken, och på denna linje skulle han komma att framställa sin egen teologi.

Fråga är hur I med sin kritiska inställning till kyrkans lära funnit sin egen väg. Har han — som det påståtts — i unga år påverkats av swedenborgianismen, ger detta ringa förklaring till hans slutliga teologiska åskådning. Annorlunda förhåller det sig med in- flytandet från den vid tiden för I:s vistelse i Uppsala livligt uppmärksammade skriften Samtal med mig sjelf om verlden, menniskan och Gud (1824) av den där verksamme teologen och orientalisten Gustaf Knös. Denna skrift visar, såsom redan framgår av dess titel, på ett enkelt och trohjärtat sätt fram mot vad I skulle möta hos den ene av sina båda lärofäder, Fr Schleiermacher. Vad Knös kallar "samtal med mig själv" ligger i linje med "det högre självmedvetandet", vari gudsmedvetandet är inbegripet enligt Schleiermacher. Och då Knös samlar det kristna trosinnehållet kring "världen, människan och Gud", utgör just dessa tre beståndsdelar huvudinnehållet i Schleiermachers Der christliche Glaube (1821—22), som I på 1840-talet utgav i sv översättning.

Öppen för snart sagt allt i tiden tog I starkt intryck av den s k Strauss-debatten med början på 1830-talet, och hegelianen David Friedrich Strauss blev för honom vägen till hans andre lärofader, G W Fr Hegel. Om man betänker att Schleiermachers teologi och Hegels religionsfilosofi utgör de två källådrorna till den teologiska strömning, som går under namnet liberal teologi och är 1800-talets främsta teologiska kännemärke, så ligger det i öppen dag, att f:s teologi är att karakterisera — inte som vanligen sker såsom "nyrationalism" eller "nyprotestantism" — utan som liberal teologi. Hos honom har den liberala teologins två källådror mötts och flutit samman. Han framstår på detta sätt som den förste prominente företrädaren för denna teologi i vårt land och hälsades som sådan av Viktor Rydberg.

Ehuru liberal teologi inte utgör beteckning på en innehållslig teologisk åskådning, fastän benämningen ofta användes så, utan uttrycker en metodisk princip, som markerar forskarens frihet och suveräna ställning till sitt material, har I från sina båda lärofäder inte blott tillägnat sig denna metodiska princip utan även upptagit innehållsliga bestämningar av vad som hör till kristen tro. Såsom ersättning för den avvisade dogmtron ligger det nära till hands att lägga avgörande vikt vid den kristna etiken, som I gjort i det första av sina utgivna arbeten. Och i det sista arbetet av hans hand, som utgivits postumt, ställer han gudsriket i trons centrum. I likhet med den samtida teologen A Ritschl ger han gudsriket uteslutande ett etiskt innehåll. Detta gudsrike är av Jesus förkunnat, alltså en idé, som I identifierar med Messiasidén. Konkreta kristna trosföreställningar skall nämligen inom teologin höjas till idéns abstrakta plan — här visar sig det hegelska inflytandet på I. Men det ideala gudsriket, med Ritschls formulering "de sedliga ändamålens rike", skall förverkligas. Det sker genom Kristus, som är den syndfrie eller — vilket är detsamma — den som äger ett obrutet gudsmedvetande och därigenom uppenbarar Gud. Här möter schleiermacherska tankegångar. Därigenom att Kristus på detta sätt uppenbarar Gud som kärlek, förverkligar han bland människorna gudsriket som ett kärlekens rike. Detta är i korthet I:s egen teologiska grundåskådning.

I var som författare ej blott teologiskt verksam. I ett stort arbete, kanske hans allra främsta, behandlar han i fem band den mänskliga utvecklingens historia och för framställningen fram till början av 1300-talet.

Schleiermacher hade utgivit en tysk översättning av Platons dialoger, varmed han kom att lägga grunden till den nyare kritiska Platon-forskningen. Även såtillvida följde I sin lärofader, att han 1840 såsom en första del framlade ett Urval af Platos skrifter i sv öfversättning.

Omdömet om I har utfallit mycket olika. Minnestecknaren vid det första efter hans död hållna prästmötet i Linköping 1868 framhåller visserligen hans lärdom, arbetsamhet, skarpsinne, fyndighet och stilistiska förmåga men markerar samtidigt hans avvikelser från kyrkans lära, för vilka han fick "behörig varning". Helt positivt bedömdes han av samtida företrädare för liberal teologi. I trots av sin tidiga död hade han enligt Viktor Rydberg hunnit fullgöra vad hans kallelse krävde: "att frammana en ny tid ur stoftet av det ramlade gamla".