Gustaf A C Fjæstad

Fjæstad, Gustaf Adolf Christensen, f 22 dec 1868 i Sthlm (Jak), d 17 juli 1948 i Arvika. Föräldrar: skomakaremästaren Peder Christensen F o Kristina Andersson. Elev vid Konstakad 1891–92, därefter under någon tid vid Konstnärsförb:s skola, medhjälpare 1893 åt Bruno Liljefors, som också blev hans handledare liksom Carl Larsson. Bosatte sig 1897 i Taserud nära Arvika, där han stannade till sin död.

G 15 juli 1898 i Väsby (Malm) m konstnärinnan Kerstin Maria (Maja) Hallén, f 30 maj 1873 i Hörby (Malm), d 15 nov 1961 i Arvika, dtr av prosten Lars H o Sofia Benedicta Trägårdh.

Gustaf F gjorde sig tidigt bemärkt som en framstående idrottsman. Han erövrade t ex 1891 världsrekordet i skridskolöpning på 1 engelsk mil (2 min 51,2 sek) och segrade följande år i det första cykelloppet Mälaren runt.

Det starka intresset för sport och friluftsliv var ett grunddrag i F:s personlighet. Som ung konststuderande kom han i nära förbindelse med Bruno Liljefors, vars medhjälpare han blev vid dekoreringen av Biologiska museet i Sthlm 1893. Medan hans korta tid vid Konstakademien 1891–92 synes ha varit utan betydelse för hans konstnärliga utveckling, anknöt han sedan till den nationalromantiska strömning som dominerade Konstnärsförbundet och som representerades av Liljefors, vilken liksom F var starkt sportsligt intresserad. Uppvuxen i Sthlm fann han sin konstnärliga linje, när han 1897 flyttade till Christian Erikssons gamla ateljé Oppstuhage i Taserud nära Arvika, anknytande till samma provinsromantiska strömning som tidigare drivit Carl Larsson till Sundborn i Dalarna. Härifrån sände han de första mogna resultaten av sin verksamhet till Konstnärsförbundets utställning i Sthlm 1898 och väckte där en betydande uppmärksamhet. Snart härefter följde flera av hans konstnärskamrater från Sthlm hans exempel, och i Oppstuhage arbetade från 1899 och några år framåt B Ahlgrensson, Fritz Lindström och Bror Lind. Tillsamman bildade de »Rackengruppen» (även kallad Rackstadsgruppen), uppkallad efter den närbelägna sjön Racken.

F vann under de närmaste åren flera konstnärliga framgångar. Vid sin första separatutställning i Sthlm 1908 visade han ett stort antal målningar och prov på konsthantverk med tydlig anslutning till allmogetraditionerna. År 1910 ställde han åter ut separat i Konstnärshuset i Sthlm, 1914 i Berlin samt 1927 i London. På Värmlands Museum visades 1932 en stor utställning av hans verk från senare perioder. Genom en medveten och på övertygelse byggd folklighet i framställningssättet vann F en ovanligt bred popularitet som konstnär. Hans verk har varit föremål för reproducering i stora upplagor och har den vägen spritts i landet. Medan den fackmässiga kritiken under senare år bedömt hans verk med större stränghet, har hans popularitet endast långsamt avtagit.

Skildringen av det särpräglade i den svenska naturen intresserade F mest, och han fann sin motivkrets i det värmländska vinterlandskapet. Impulser från Bruno Liljefors' sena 90-talsstil var av grundläggande betydelse, men också Carl Larssons dekorativa stilisering av naturformerna gav en betydelsefull impuls. Den stort sammanfattande bildrytmiken i 90-talets anda framträder i hans tidiga arbeten, t ex i »Aftonsol på förvintern» (1894, Nat:mus), medan mot decenniets slut ett allt starkare intresse för den dekorativa detaljen gör sig gällande, samtidigt med att F i sin konst visar ett markant inflytande från japansk landskapskonst. Härtill kommer en helt dekorativt tillämpad pointillistisk teknik, märkbar i bl a »Snö» (1900, Gbgs Konstmus). Sin främsta konstnärliga inmutning gjorde F med rimfrostmotiven, bland vilka »Rimfrost på is» (1901, Thielska Galleriet) med sina konturfasta, ciselerade former och sin dekorativa naturalism sammanfattar F:s förtjänster som konstnär. Under senare år förändrades F:s stil och motivkretsar föga. Endast i en allt mindre accentuerad stilisering kan man avläsa en viss förändring fram till de sista åren (»Stockar på isen», 1940, privat ägo). Ett tidstypiskt mellanspel betecknar några figurmålningar från tiden kring 1910, sommarbilder med sol och badande (»Sol genom björken på badande barn», 1910), där anknytningen både till Carl Larsson och Anders Zom kommer tydligt till uttryck. Men trots de redovisade impulserna står F med sin dekorativa realism tämligen ensam i den svenska konsten.

Med ovanlig händighet och god materialkänsla ägnade sig F åt både möbelkonst och smideskonst. Hans rustika möbler i furu försågs ofta med en barkimiterande ytbehandling. Mest känd är hans stora grupp med soffa, bord och fåtöljer i tjärat furu för Thielska Galleriet (omkr 1910). De dekorativa värdena i måleriet utnyttjade han för kartonger till gobelänger som vävdes av hustrun Maja F (känd också för sina träsnitt, se SKL 2) eller av systrarna Anna (1865–1946) och Amelie Fjæstad (1862–1938), vilka anslutit sig till den egenartade kolonien vid Racken. Under 1900-talets första decennium ägnade sig F även åt träsnittet, en konstart som stod i direkt samklang med den provinsiella strömningen genom sina rustika uttrycksformer, och utförde flera färgträsnitt, bl a ett bekant efter Richard Berghs porträtt av den sjuke Gustaf Fröding.

Bedömningen av F:s verk har skiftat men tenderar mot en nedvärdering av dess konstnärliga kvalitet. Stilhistoriskt har F dock utan tvekan gjort en insats i sitt envisa hävdande av den svenska naturens dekorativa värden och genom sin popularisering av nationalromantikens strävan efter en svensk särartad naturskildring.

Personligen beskrivs F som en vänlig och vänsäll kraftnatur, okomplicerad i umgänge och långt upp i ålderdomen en vital och hängiven friluftsmänniska.