Jacob Henrik Forselles, af

2 af Forselies, Jacob Henrik, sonson till F 1, f 27 dec 1785 på Strömfors bruk i Strömfors (Nyland), d 13 juni 1855 i Sthlm (enl Sala dödbok). Föräldrar: bruksägaren, bergsrådet Henrik Johan af F o Virginia Sofia Christina Carlsköld. Inskr vid Åbo akad 1800, vid Uppsala univ 21 april 1801, hovrättsex där 3 juni 1806, bergsex där 5 juni 1812, auskultant i bergskoll 16 juni s å, geschworners titel 25 maj 1813, amanuens vid bergskoll:s mineralogiska kabinett 22 febr 1814, bergmästares titel 17 dec s å, bergshauptman i Sala 13 maj 1817. Led av Götiska förb 1812, Jernkontorets stora GM 1817, LVA s å, dess Polhemsmedalj i guld 1824 för hydrauliska försök, RNO 1831, LVS 1850.

G 16 maj (ej juni) 1818 i Sthlm (Nik) m Maria Elisabeth Elfvendahl, f 6 nov 1800 i N Råda (Värml), d 14 nov 1880 i Södertälje, dtr till kh Pehr E o Esther Robsahm.

F förlorade sin far redan vid fyra års ålder. År 1797 sattes han i pension i Uppsala. Han hade egentligen tänkt bli läkare och studerade flitigt botanik men slog om och började i stället följa astronomiska observationer på Uppsala observatorium. Hans botaniska studier resulterade dock i en liten avhandling, och efter honom har benvedsväxterna Forsellesia spinescens och Forsellesia Nevadensis uppkallats. Från sommaren 1804 till sommaren 1805 sysslade han med skeppsbyggen, först på Hellerstedts varv i Västervik, sedan på egen hand i Finland. Denna verksamhet avbröts emellertid av en långvarig sjukdom, varpå han återvände till Uppsala. Våren 1807 besökte han sin mor på Strömfors bruk, där han byggde en manufaktursmedja och en kvarn samt ombyggde sågen. På grund av kriget kunde han först 1810 fortsätta sina studier i Uppsala. Han tog bergsexamen 1812 och fick genom kejserlig resolution i okt s å befrielse från den trohetsed han efter Finlands erövring nödgats svära den ryske tsaren.

Brukssocieteten utförde 1811–15 under sommarmånaderna hydrauliska försök vid Falu gruva, och F kallades 1811 att medverka i dessa. Av den tryckta redogörelsen framgår, att han konstruerade ett underfallshjul med större effekt än tidigare dylika. Åren 1813–16 deltog F i en undersökning av processen vid Sala silververk. Han ägnade sig huvudsakligen åt frågorna om bokning, vaskning och smältning och införde flera arbetsbesparande metoder. År 1815 uppgjorde han förslag till en ny maskin vid Norbergs gruvor (Norbergskonsten). Följande år blev han ledamot av den kommitté som hade att utarbeta plan till organisation av ett bergsinstitut – upphovet till Bergsskolan i Falun (numera vid KTH).

I Sala följde F gruvdriften i minsta detalj. Redan 1818 utgav han en beskrivning över gruvan och dess geologi, och 1820–21 uppgjorde han ett förslag till den ekonomiska förvaltningen. År 1825 insattes F i den kommitté som skulle föreslå åtgärder till bergshanteringens upphjälpande i Norrbotten och företog s å en resa dit. På K M:ts uppdrag undersökte han jämte bergsrådet D V Tribler kopparfyndigheterna och koppartillverkningen vid Nya Kopparberget, vilket ledde till att orten blev tackjärnsbergslag. F hade även uppdrag vid Lövas silvergruva och Tomtebo koppargruvor samt vid Falu gruva, vars geologiska kartläggning han ledde 1836–38.

F:s viktigaste uppdrag på äldre dagar var de geognostiska undersökningar över järnmalmsfälten i Sverige upp till 64:e breddgraden, som han från 1838 utförde för Jernkontoret. Efter tre års arbete fick han ökade anslag för att upprätta en geologisk karta över Sverige. Vid hans död 1855 hade kartan hunnit tryckas men den därtill hörande beskrivningen endast delvis. Återstoden kom att förbli otryckt. F:s arbete blev nämligen färdigt först då det redan var föråldrat, därför att han under arbetets gång ej förmått följa med i den geologiska vetenskapens snabba utveckling. F ägde Petjärvi säteri och Strömfors bruk, båda i Strömfors sn. En byst av F avtäcktes i Sala 1939.