Knut H F Frænkel

FrænkeL Knut Hjalmar Ferdinand, f 14 febr 1870 i Karlstad, d på Vitön i Arktis trol i slutet av okt 1897. Föräldrar: majoren i väg-o vattenbyggnadskåren Anders Fredrik Thim F o Laura Fredrika Löfgren. Mogenhetsex vid Palmgrenska samskolan i Sthlm 1891, utex från KTH: s avd för väg- o vattenbyggnad 1896, militärkurs för inträde i väg- o vattenbyggnadskåren s å, deltog i S A Andrées nordpolsexp 1897. – Ogift.

Ända sedan barndomen i Jämtland var Knut F en naturälskare och friluftsman med naturlära som bästa skolämne. Han blev en god gymnast och ivrig fjällbestigare; med entusiasm läste han krigshistoria och beundrade Karl XII och hans karoliner. Han var även landskapsmålare. När S A Andrée (bd 1) 1897 förberedde ett nytt försök (en expedition föregående år hade måst inställas) att för första gången tränga upp mot nordpolen genom luften, anmälde sig F som deltagare i stället för Nils Ekholm (bd 12, s 722) och blev tillsammans med den 25-årige Nils Strindberg Andrées följeslagare på den berömda färden med ballongen »Örnen» mot polen.

Den 18 maj 1897 avgick expeditionen från Gbg och nådde 30 maj Virgo hamn på Danskön vid nordvästra Spetsbergen. Allt gick planenligt, ooh 11 juli kl 13.50 lyfte »Örnen». Straxt därefter sjönk den emellertid så djupt, att gondolen kom i vattnet och dyrbar ballast måste kastas. Samtidigt förlorades huvudparten av de tre släplinor som tillsammans med ett litet segel skulle möjliggöra den styrbarhet av ballongen på 150–200 m höjd som utgjorde den tekniska grundvalen för färden. Nu måste denna fortsättas med fri ballong.

Med stöd av de på Vitön 1930 funna dokumenten kan expeditionen noggrant rekonstrueras fram till de första dagarna på Vitön i början av okt. Första dagens drift, 11 juli, förlöpte i stort sett väl på 600–700 m höjd men ballongen sjönk i molnen till 60–20 m. Man försökte skarva resten av den ena släplinan med vad som återstod av de andra. Strindberg gör observationer, och F för protokoll. Allt som tilldrog sig noteras. Detta första skede med fri ballong omfattade 10 1/2 timmar, och den tillryggalagda distansen blev 400 km i nordostlig riktning. Under den fortsatta natten slår vinden om, och kursen blir västlig. Samtidigt sjunker »Örnen» allt djupare, så att gondolen börjar stöta i isen. Humöret är dock fortfarande gott, och man ger sig äntligen tid att äta en ordentlig måltid. Vid 22-tiden stannar emellertid den av fuktighet nedtyngda ballongen genom att släplinan fastnat i ett isblock. Andrée skriver i sin dagbok: »Vi menar att vi gott kunna taga döden sedan vi gjort det vi nu gjort» och tillägger sig inte kunna fördra att »leva och dö som en man i ledet, glömd av kommande släkten. Är det äregirigt?»

Vid 11-tiden den 13 juli kommer driften åter i gång nu i ostlig riktning, sedan nordostlig. Gondolen släpar snart över isen. Vid 2-tiden kastas 358 kg över bord, därav 200 kg proviant och en medicinlåda. För en stund kommer en verklig guideropering till stånd, men ballongen sjunker åter och slagen mot isen blir allt svårare. Andrée avslutar därför luftfärden, »Örnens» ventiler öppnas och den landar våt och tungt nedisad. De tre männen stiger ut på isen kl 7.30 den 14 juli; positionen är 82°56'N br, 29°52'O L. Hela färden hade då tagit 65 1/2 timmar och den tillryggalagda distansen var 830 km, men slutpunkten befann sig endast 470 km fågelvägen från startplatsen.

Den 22 juli var de tre männen redo att börja den mycket svåra vandringen över drivisen mot närmaste väl förberedda depå vid Kap Flora på Franz Josefs land, välbekant sedan Fridtjof Nansens övervintring 1895–96. Deras utrustning var inte dålig med 3 kälkar, 1 tygbåt och proviant för 3 månader; minst tillfredsställande var dock deras kläder, som inte var avsedda för en polarvinter. Kälkarna visade sig snart vara för tungt lastade ooh lättades, framför allt på proviant till omkring 130 kgs vikt. På F:s lott kom den meteorologiska journalen och ordnandet av lägren; Strindbergs uppgift var att sköta loggboken och sedan också matlagningen. Man måste beundra de tre männens motståndskraft ooh trots alla påfrestningar goda humör, Andrées manliga gestalt och ledareegenskaper. Vädret var fuktigt men stormfritt. Först 28 juli sjönk temperaturen något under 0, och det föll snö. Ett par fällda isbjörnar kompletterade de knappa matransonerna. Positionsbestämmelserna visade emellertid allt tydligare, att havsströmmen drev dem så snabbt mot väster, att ingen utsikt fanns att nå Kap Flora. Den 31 juli slutar Strindberg sina utförliga stenografiska anteckningar, och 3 aug beslutas att som en sista möjlighet försöka nå depån på Sjuöarna norr om Spetsbergen,

Samma svårigheter som förut möter att ta sig över råkarna och genom vallarna av hopskruvade isblock. Andrée förmår ändå varje dag i sin dagbok utförligt skildra händelseförloppet. Man måste spara på provianten, särskilt på brödet. Allt viktigare blir köttet av isbjörn som det fanns gott om; ismås blir eftertraktad, och soppa av håvade alger en omtyckt maträtt. Mot slutet av månaden blir frost allt vanligare, smältvattnet på isen fryser och även råkarna får en isskorpa och tältet blir isigt invändigt. Polarsommaren går mot sitt slut. F:s mage krånglar, och han får en besvärande skada i ena foten. Man firar ändå Strindbergs födelsedag 4 sept med fest i god sinnesstämning. Havsströmmen förblir dem dock övermäktig. De ger tappt 13 sept ooh överlåter sig helt i drivisens våld för att om möjligt övervintra på den. Temperaturen hade sjunkit till flera minusgrader. De har då kommit 200 km söder om den punkt, där »Örnen» gick ned 14 juli.

En hydda börjar genast resas av is och snö på ett kraftigt isflak, och man flyttar in i den 10 dagar senare. Detta, det s k »Hemmet», var dock för stort och tungt, flaket brister och allt raseras 2 okt. »Spännande situation» är det enda Strindberg antecknar. Expeditionen befann sig nu vid sydvästra udden på Vitön (nuv Kvitöya) ost om Nordostlandet, täckt av glaciäris, endast omgiven av en stenig, en kilometer bred strandremsa. På den landsteg de 5 okt och flyttade två dagar senare något högre upp till den plats, där deras dödsläger anträffades 33 år senare. Under dessa och följande två dagar upphör alla regelbunda anteckningar.

En av Norges Svalbards- og Ishavsundersökelser 1930 utrustad expedition med fångstskutan »Bratvaag» kom att besöka Vitön och av en händelse den plats, där den fann lägret den 6 aug. Det låg till stor del orört och allt medtogs, som då var framsmält ur snön och isen, främst Andrées stora dagbok samt hans och Strindbergs lik, det senare begravt av hans kamrater i en bergskreva. Ryktet om fyndet spreds över hela jorden och väckte stort uppseende. Den 5 sept anlände till Vitön en av ett presskonsortium utsänd expedition med K Stubbendorff. Snön och isen hade ytterligare smält, och flera viktiga fynd gjordes, bl a F:s lik. Han och Andrée hade avlidit i tältet, och sovsäcken låg nu bredvid dem; bakom dem stod ett öppet primuskök med fotogen. Däromkring låg diverse föremål, säkerligen kringspridda av isbjörn, två kälkar samt båten full med utrustning. Hela fyndmaterialet, som Norge hade överlåtit till Sverige, omhändertogs i Tromsö av en gemensam vetenskaplig kommission. Så väl var materialet bevarat, att de exponerade fotoplåtama kunde framkallas och ge utmärkta bilder; de sista sidorna av Andrées dagbok kunde dock inte tydas.

En högtidsgudstjänst hölls i Tromsö domkyrka 19 sept, innan »Svensksund» avgick med alla lämningarna från Vitön. Storartade hyllningar mötte på hemvägen och 5 okt hälsade konungen på Skeppsholmen i Sthlm de återvändande, varefter jordfästningen ägde rum i Storkyrkan. På kvällen ägde stor minnesfest rum i Stadshuset.

Anledningen till de tre männens död vet man inte. Säkerligen har de under alla omständigheter inte kunnat länge uthärda polarvintern på den nakna stranden. Möjligheten av koldioxidförgiftning i tältet genom det öppna primusköket har diskuterats, och stort avseende har fästs vid den danske läkaren E A Trydes 1950 framlagda uppfattning, att dödsorsaken var trikiner från isbjörnsköttet, som även förtärts rått.

I nov 1930 publicerade Sv Sällskapet för antropologi och geografi redogörelsen för expeditionen med samtliga dokument in extenso och med omfattande kommentar: »Med Örnen mot polen av S A Andrée, Nils Strindberg och Knut Frankel», översatt till ett flertal språk.