Harald L Fryklöf

Fryklöf, Harald Leonard, f 14 sept 1882 i Uppsala (Domk), d H mars 1919 i Sthlm (Nik). Föräldrar: kronolänsmannen Fredrik F o Selma Charlotta Rudolfina Lindh. Elev vid Musikkonservatoriet i Sthlm 1901, studerade kontrapunkt för J Lindegren 1902–05, organistex vid Musikkonservatoriet 11 dec 1903, pianoelev till Richard Andersson 1904–10, lär vid dennes musikinst 1904, studier i instrumentation för Ph Scharwenka i Berlin 1905, bitr organist i Storkyrkan 16 juni 1908, ord 24 nov 1918, bitr lär i harmonilära vid Musikkonservatoriet 17 sept 1908, ord 1 april 1914, led av MA:s lärov:styr 4915–18. – LMA 1915. – Ogift.

Harald F:s verksamhet som tonsättare blev kortvarig. Han hade ännu inte nått 37 års ålder när han avled. Den praktiska, för försörjningen nödvändiga verksamheten som lärare och organist tog en stor del av hans tid i anspråk. F:s produktion är därför ganska liten, och man har ofta betraktat den blott som en löftesrik upptakt till ett musikaliskt skapande. Även om F som tonsättare kanske ej hade ens tillnärmelsevis hunnit ge utlopp åt sin begåvnings möjligheter före sin tidiga bortgång, rymmer ändå hans produktion flera verk av sådan halt, att han utan tvekan kan placeras i främsta ledet bland sv tonsättare, verksamma vid tiden för första världskriget.

De redan under elevåren vid Musikkonservatoriet inledda studierna för Johan Lindegren blev av största betydelse för utvecklingen av några väsentliga stilistiska sidor hos F: formell klarhet, omsorgsfull genomarbetning, starka tendenser till eller fullt genomförd kontrapunktisk faktur. Från denna första period, fram till 1905, härrör dock inga mera betydande arbeten. Studierna för Ph Scharwenka detta år gällde instrumentation och blev, enligt F:s egen utsago, »till stor nytta». Hans verk för orkester visar honom också som en kunnig instrumentatör.

Under de närmast följande åren tillkommer orgel- och pianoverk samt sånger. Det är i första hand sångerna, som är värda uppmärksamhet, och man kan utan vidare anse redan denna hans första verkliga ska-parperiod som kvalitativt lysande. Flera av sångerna torde kunna räknas in bland de yppersta inom sv romanskonst. F kunde under denna tid glädja sig åt att flera av hans kompositioner väckt intresse bland musiker och musikförläggare och att hans musik börjat framföras offentligt. Över huvud taget får F sägas ha mött förståelse och uppskattning under sin livstid både från kollegers och kritikers sida och erhöll bl a 1910 Musikaliska konstföreningens pris för sin pianofuga i ciss-moll.

F:s produktion utgörs, speciellt 1912–15, i betydande utsträckning av motetter, andliga körsånger a cappella i relativt litet format med i huvudsak homofon prägel men samtidigt känslig och omsorgsfull stämföring och en uttrycksfull men väl tuktad harmonik. Anpassningen till texten är överallt utsökt, och även om dessa motetter stundom saknar en del av de för F mest utmärkande stildragen, är deras musikaliska halt oomtvistlig, och flera av dem utgör höjdpunkter inom genren, genomsyrade av innerlighet och djupaste själfullhet.

När F 1914 blev ordinarie harmonilärare vid Musikkonservatoriet, framstod för honom behovet av en ny harmonilärobok för undervisningen där som i hög grad aktuellt. Hans 1916 utgivna »Harmonisering ...» rönte stor uppskattning och användes i konservatorieundervisningen under mer än två decennier.

Under de sista åren upptogs F till väsentlig del av liturgiskt-musikaliskt arbete. Dels medverkade han med 14 kompositioner i en 1918 utkommen ny upplaga av »Missale för sv kyrkan», dels sammanställde han musiken till två historiska gudstjänster (en julmässa 1917 och en vesper enligt Birgittaritualen i febr 1918) i Storkyrkan. Det intresse för äldre tiders musik, särskilt kyrkomusiken, som därvid kom till uttryck, var av äldre datum och hade manifesterats tidigare, medvetet bl a i »Harmonisering . . .» och delvis kanske omedvetet i det egna kompositoriska skapandet, där med kyrkotonerna besläktade modala drag är framträdande i flera för kyrkligt bruk tänkta verk och ofta förekommande även i många andra kompositioner. Under dessa sista år tillkommer flera betydande verk, bl a violinsonaten »Sonata å la legenda». Denna är utan tvivel ett av F:s bästa verk och ett av hela den sv sonatlitteraturens finaste, men den fullt berättigade uppskattning, som denna sonat mött, har något orättvist undanskymt andra väsentliga verk i F:s produktion, inte minst en del av sångerna.

Mitt i sin skapargärning föll F offer för den grasserande »spanska sjukan», med tillstötande lunginflammation. För sin samtid var han då en tonsättare man knöt stora förhoppningar till och, trots sin relativa ungdom, redan ett slags efterträdare till Johan Lindegren som eftersökt och mycket uppskattad handledare och kritiker för den blivande tonsättargenerationen. I F:s produktion finns enstaka drag, som erinrar om samtida, speciellt nordiska tonsättare, t ex Emil Sjögren och Carl Nielsen. Det är dock aldrig fråga om något slag av epigoneri. Dessa element och den på allmänna senromantiska tendenser grundade harmoniken, som hos F ofta är klar och färgstark men någon enstaka gång även kan stå på gränsen till impressionism, utgör nämligen i sig själva endast den palett, varmed F skapar sig sin föga uppseendeväckande men snart sagt överallt skönjbara, lågmälda och högst personliga stil. Denna är svår att sammanfattande beskriva närmare än som en egenartad, intim sammansmältning av en innerlig, enkel, lyrisk melodik med kyrkotonala drag och de nämnda kontrapunktiska och harmoniska tendenserna.