Johan Carl Garney

Garney, Johan Carl, f 26 dec 1740 på Öns bruk, Älvkarleby (Upps), d 18 april 1808 i Kristinehamn. Föräldrar: inspekt Hybbert Claesson G o Agneta Printz. Inskr vid Uppsala univ 20 okt 1749, intyg om kunskap i bergsvetenskaperna 26 maj 1761, auskultant i bergskoll 19 maj s å, ämnessven där 19 jan 1762, övermasmästare i Nora distr 27 nov 1769, i Värmland 13 nov 1779–1 april 1800, dir för tackjärnsblåsningen i riket 2 dec 1791. – LPS 1790, LVA 1798.

G 1) 17 april 1770 på V Ullsjö, Ölme (Värml) m Anna Maria Roman, f 18 juni 1749 där, d 23 aug 1775 där, dtr till bokhållaren Henrik Gilius R o Birgitta Maria Uggla; 2) 2 aug 1781 i Ölme m Maria Helena Berg, f trol 1761 i Nor (Värml), d 20 maj 1842 i Kristinehamn.

G tillhörde en vallonsk smedsläkt, invandrad i början av 1600-talet, som i flera generationer ägnat sig åt bergshantering. Han var framförallt en praktiskt skicklig ingenjör, som behärskade alla detaljer i malmsmältning och tackjärnsframställning under denna epok, då det sv järnet, före det engelska stenkolsjärnets genombrottstid, ännu hade kvar sitt internationella rykte som det bästa i världen. G konstruerade nya typer av masugnar för tackjärnsframställning, vilka stod högt i tekniskt avseende och utmärkte sig för god bränsleekonomi. Han var också expert, då det gällde underhåll och reparationer av äldre masugnar. År 1791 utnämndes G till direktör för tackjärnsblåsningen i riket och tog 1800 avsked från sin övermasmästaresyssla.

Redan på 1760-talet började G sina bergshistoriska forskningar om tackjärnet i Sverige, vilka han senare sammanfattade i sitt klassiska arbete »Handledning uti svenska masmästeriet» (1791, utg av Jernkontoret), en av de märkligaste böckerna inom hela vår bergslitteratur (C Sahlin), som värdigt står vid sidan av Sven Rinmans senare arbeten inom detta område (Boëthius). Detta klassiska arbete innehåller bl a en särdeles värdefull historik om den sv järnhanteringen till omkr 1750, utförliga kapitel om uppförandet av masugnar (stegresarekonsten), malmsmältningen, blåsverken (blasten) etc. Av stort värde är G:s beskrivning av tidigare masugnstyper: mulltimmershyttorna, de förbättrade »tyska» masugnarna på 1600-talet, vallonernas »franska» masugnar etc. Hans arbete användes ända fram till 1800-talets mitt vid bergselevernas, masmästarnas och ingenjörernas undervisning.