Axel W R Gauffin

Gauffin, Axel Wilhelm Reinhold, f 1 juli 1877 i Kristianstad, d 26 jan 1964 i Sthlm (Bromma). Föräldrar: apotekaren Lars Carl Axel G o Johanna (Jenny) Laurentia Holm. Mogenhetsex vid Kristianstads hall juni 1895, inskr vid Lunds univ 10 sept s å, fil kand där 31 jan 1899, konst- o språkstudier utomlands juni 1902–juli 1904, fil lic i Lund 30 maj 1908, eo amanuens vid Nat:mus 2 okt s å, disp i Lund 14 okt s å, fil dr där 28 maj 1909, studier vid univ i Berlin 1910, amanuens vid Nat:mus 1913, intendent o förest för skulptur- o måln:saml där 10 nov 1916, överintendent o chef för Nat:mus 31 dec 1925–21 aug 1942. – Led av styr för Nat:musei vänner 1913, av styr för Thielska galleriet 1926 (v ordf 1948–60), av Kulturrådet 1935, av Längmanska kulturfondens nämnd 1942. – RVO 1921, RNO 1926, HedLFrKA 1927, KNO2kl 1930, KNO1kl 1935, KVO1kl 1942.

G 12 juni 1917 i Sthlm (Hedv El) m Britta Maria Emilia Groth, f 8 april 1884 där (ibid), d 12 febr 1958 i Sthlm (Västerled), adoptivdtr till prof Carl Magnus G o Elin Mathilda Charlotta Schuberth.

Axel G började sina akademiska studier vid Lunds universitet med juridik. Hans starka intresse för konst och estetik hade dock till följd att han snart bytte ut juridiken mot konsthistorien. G ägde också en konstnärligt skapande begåvning, som kom honom att studera teckning och målning i Paris och jämsides därmed sång, levande språk och litteratur. G återvände emellertid till de konsthistoriska studierna i Lund och disputerade 1908 på en avhandling om målaren Marcus Larsson.

G siktade nu på en bana som museiman och antogs 1908 som eo amanuens vid Nationalmuseum. Under Richard Berghs chefskap deltog han aktivt i dennes epokgörande modernisering och nyordning av samlingarna. Bergh avled 1919 och efterträddes av Erik Folcker (s 254), som med G som verkställande kraft fullföljde Berghs nydaningsarbete. Sex år senare blev G Folckers efterträdare som överintendent.

Då G tillträdde sin chefspost, var nyordningen av museet i stort sett avslutad. En nyinrättad sal för sv 1600- och 1700-talsmåleri hade ordnats av G på ett sätt, som väckte allmän beundran och ännu idag anses föredömligt. Men museet saknade belysning, och värmesystemet var bristfälligt. G lyckades utverka nödiga statsanslag, och 1931 kunde museet återinvigas efter en genomgripande ombyggnad. Att museet kunde hållas öppet för allmänheten även på kvällarna bidrog i hög grad till dess popularisering liksom de afton- och midnattskonserter, som G med hjälp av donationsmedel (av fabrikören J Olsén) igångsatte. Ett led i museets strävan att attrahera publiken var också de tillfälliga utställningar som på G:s initiativ ordnades.

Att i utlandet propagera för den sv konsten var för G en hjärteangelägenhet. Den stora utställning av sv 1700-talskonst, som han 1921 ordnade i Köpenhamn, torde ha varit en av de märkligaste, som någonsin visats utom landet. Genom utställningar bl a i Paris 1929 och i Antwerpen, Bryssel, Haag 1934 kunde han för internationell publik introducera vår 1800- och 1900-talskonst.

G tog också initiativ till att genom filmen sprida kännedom om konst och konstföremål. Hans Sergelfilm visades 1921 på Skand museiförbundets möte i Köpenhamn men rönte mycket liten förståelse; den blev närmast ihjälkritiserad och förlöjligad. Tiden var då ännu inte mogen för denna form av konstpropaganda.

Samlingarnas tillväxt låg G varmt om hjärtat, och han hade härvid den största hjälp av den 1911 bildade föreningen Nationalmusei vänner med dåvarande kronprinsen som ordförande och med Torsten Laurin som verkställande kraft. Många av målerisamlingens obestridliga mästerverk förvärvades på G:s initiativ som t ex El Grecos »Petrus och Paulus» och Roslins charmanta porträtt av La baronne de Neubourg-Cromière. Den franska 1800-talskonsten var svagt representerad och i likhet med Richard Bergh försökte G gottgöra tidigare försummelser bl a genom att förvärva två huvudverk av Renoir, »La Grenouillère» och »Le Cabaret de la mère Anthony» men också målningar av andra impressionister.

Till G:s favoriter hörde målningar från den danska konstens »guldålder», som han lyckades förvärva med hjälp av museivänner i Danmark. Modern dansk, norsk och finsk konst, som tidigare saknats nästan helt, inköptes eller tiggdes av G. Hans förmåga att intressera mecenater resulterade också i några verkligt betydande donationer till museet, framför allt Hjalmar Wicanders enastående samling av miniatyrer, Ragnar Aschbergs av ryska ikoner, den Cronstedtska samlingen av franska och sv arkitektur- och ornamentsritningar från Fullerö, donerad till museet av fil dr Eric Langenskiöld, och Sergels så länge försvunna marmorstaty »Diomedes», som återfanns i England och skänktes 1941 av minister Björn Prytz.

G var en fin stilist, som med stark inlevelse och stor lärdom skildrade betydande gestalter i vår 1800-talskonst. Hans doktorsavhandling om Marcus Larsson utkom i ny upplaga 1943. Monografier om Ferdinand Fagerlin (1910) Ivan Aguéli (1940–41), Sager-Nelson (1945) samt om prins Eugen (1915, ny uppl 1947), som han stod personligen nära, vittnar om hans djupa förtrogenhet med sina ämnen. Han var en god kännare av vår 1700-talskonst och planerade en monografi om Alexander Roslin, som emellertid aldrig hann slutföras. I den av G redigerade volymen »Svensk 1700-talskonst» (1923) har han dock publicerat fragment från forskningen om Roslin, Pilo och Lafrensen d y. Rembrandts mästerverk Claudius Civilis i Nationalmuseum fascinerade honom så starkt att han också kom att behandla denna målning i skönlitterär form.

G var en entusiast och en älskare av de sköna konsterna i alla dess former. Hans vältalighet var allmänt omvittnad. Han var också ytterst känslig för kritik, vilket kom honom att invecklas i inte alltid så lyckade polemiker i dagspressen. Men G:s kärlek till »sitt» museum och hans förmåga att levandegöra dess skatter erkändes av alla. Ett förslag till ett museum för modern konst, som G framlade i Konstakademin 1932, kunde realiseras först 1958.