Carl Gustaf Cederhielm

4. Carl Gustaf Cederhielm, son till C 2, f. 2 juli 1693 på Sturefors i Vists socken, d 1740 i Paris. Student i Uppsala 11 febr. 1710; bevistade 1713/14 och 1723 års riksdagar och var vid den senare ledamot av kommersedeputationen (jmfr adelns prot. 13 febr.) och av deputationen för undersökning rörande priserna; bisittare vid lagmansting i Östergötland 1714; auskultant i Svea hovrätt 17 mars 1715; kammarherre hos Fredrik I 8 aug. 1722; erhöll avsked 15 juni 1724; anställd i diplomatisk tjänst hos hertigen av Holstein 1724; insatt i bysättningshäkte i Chatelet i Paris antagligen 1725. — Ogift.

Den Cederhielmska släkten är ur åtskilliga synpunkter synnerligen fängslande. Samtidigt med att utpräglade släktdrag kunna konstateras hos så gott som alla dess medlemmar under de fyra generationer, den florerade, har den att uppvisa ett sällsynt omväxlande galleri av säregna individualiteter med de mest olikartade typer. Den icke minst originella gestalten i detta märkliga galleri är C., vars psykologiska formel kortast torde kunna uttryckas med att han var släktens begåvade odåga. Måhända har den herostratiska ryktbarhet, hans kuriösa levnadsomständigheter förvärvat honom, i något högre grad fäst uppmärksamheten vid honom, än han verkligen förtjänade, men det lider intet tvivel, att även han fått sin del av några av släktens bästa egenskaper, dess formella begåvning, kulturintressen och förmåga av självständigt tänkande. Hans kvickhet var emellertid självsvåldig och hänsynslös och hans moraliska ryggrad klen. Det var detta och hans totala oförmåga att handskas med penningar, som bragte honom ohjälpligt på sned med tillvaron. Det finnes knappast något brev från honom bevarat, där han icke jämrar sig över att han behöver penningar. Breven: från Uppsalaåren till fadern äro ständiga variationer — för övrigt nog så spirituella ibland — över detta tema, sitt mödernearv lyckades han hastigt förskingra, och under sina utländska peregrinationer synes han ha levat huvudsakligen på vigilanser. Med sin stränge fader kom han på grund av dessa sina ekonomiska oregelbundenheter rätt snart på spänd fot, och det gick t. o. m. så långt, att han instämde fadern för Svea hovrätt angående mödernearvet. Den skandalösa processen slöts visserligen med en förlikning, men fr. o. m. 1724 avbrötos synbarligen alla direkta förbindelser mellan far och son.

Sin första succés hade C. vid 1714 års ständermöte. När det föreslagits, att prinsessan Ulrika Eleonora skulle anmodas inträda i regeringen, beslöts som bekant på riddarhuset, att voteringen skulle ske skriftligen och var och en med sitt namns underskrift betyga sin mening. Stämningen var så avgjort för att anmodan skulle ske, att de som voro av motsatt åsikt i allmänhet avhöllo sig från att votera, men några få personer tecknade sig för bifall med förbehåll, som upphävde verkan av deras underskrifter. Cederhielmarna hörde genom sina förbindelser med hertigen av Holstein till förslagets motståndare. C., som satt på riddarhuset med en frändes fullmakt, fann då på den luminösa idéen att avlämna ett votum, som gav olika mening allt efter var man placerade ett för satsen behövligt, men icke utsatt komma: »At anmoda Hennes Höghet nekar jag intet är det nyttigt för oss och henne.» I det bevarade originalprotokollet från voteringen står verkligen satsen utan något komma; det i den tryckta editionen av Ridderskapets och adelns riksdagsprotokoll utsatta kommat efter »intet» saknas. Erik Benzelius berättar i sina anekdoter, att C. efter underskriften »gick sedan straxt ut på en dörr, tör hända the och eljest hadde gjort honom then samma trång för sitt oraculeuse svar>>. Episoden är typisk; det var samme kvicke gamäng, som 1720 vid Fredrik I: s kröning lancerade de bekanta raderna om det svenska uret, som gått från tolv till ett. — Vid 1723 års riksdag var C. närvarande och blev insatt i ett par deputationer men höll sig — åtminstone om man vågar döma av protokollen — påfallande tyst; hans stränge herr fader var nämligen också närvarande vid riksdagen. Efter en kortvarig period som konung Fredriks kammarherre fick C. i juni 1724 på egen begäran avsked för att övergå i den holsteinske hertigens tjänst. Han erhöll nu något slags diplomatisk mission till Paris och lämnade sommaren 1724 Sverige för att aldrig mera dit återkomma. Resan gick över Petersburg, där C. mottog sina instruktioner av sin nye herre och därifrån han tillskriver en annan av de dåvarande holsteinarne, K. G. Tessin, en uppmaning att »förbereda vännerna och icke försumma tillfället». Att han på något sätt skulle ha spelat någon roll som diplomat är osannolikt; tvenne gånger lyckades han emellertid ställa till en smula oreda genom sin lösmynthet. Den ena gången var på våren 1725, då han för den svenske envoyén i Paris N. P. Gedda berättat, att det holsteinska partiets avsikt var att tvinga konung Fredrik till tronavsägelse samt att Arvid Horn hade del i denna plan och hade emottagit penninggåvor av hertigen. Sladdret kom till Horns öron, väckte dennes livliga förbittring och bidrog i sin mån att driva Horn definitivt över i det antiholsteinska lägret. Lika olycklig verkan, hade C: s antydningar om att de ryska rustningarna på våren 1725, ehuru de föregåvos gälla Danmark, i första hand voro riktade mot Sverige, liksom ock hans påståenden om att hertigen i hemlighet underhandlade om att pantsätta svenska Pommern till konungen av Preussen för att försäkra sig om dennes bistånd. I stället för att skrämma drevo dessa underrättelser blott Horn att så mycket starkare lita till västmakternas stöd. C: s politiska roll var emellertid redan utspelad. Överhopad med skulder och oförmögen att göra rätt för sig blev han, antagligen någon gång under året 1725, insatt i bysättningshäkte i Chatelet, och där fann han sig så väl, att han kom att tillbringa resten av sitt liv på detta obskyra ställe. Ansträngningar gjordes från åtskilliga håll, bl. a. av K, G. Tessin och farbrodern Josias, att få honom utlöst — den senare utverkade sålunda en försträckning från den annars obeveklige fadern —, men C. slapp icke lös, varför veta vi icke; antagligen voro väl skulderna åtskilligt större än de 1,000 rdr b: ko, som han påstått vara tillräckliga för att befria honom. Så småningom tog legenden band om den underlige äventyraren i Chatelet; det berättades, att han levde ett synnerligen komfortabelt liv, emottog talrika besök och låg i korrespondens med hela det diplomatiska Europa, så att ensamt postportot uppgick till 4,000 livrés om året. Att dessa uppgifter äro minst sagt överdrivna är självklart; även om C. haft en viss inblick i tidens politiska intriger, torde den icke hava varit av någon djupare beskaffenhet. Vad vi faktiskt veta är blott, att C. under sin bysättningstid idkat litterära sysselsättningar och att han besökts av svenska Parisresenärer, framför allt av Olof Dalin, av vilket besök utvecklade sig dels en litterär duell, dels ett veritabelt slagsmål. Den senare episoden torde här kunna förbigås, då den ernått den hedern att bli skildrad av två av vårt lands främsta litteraturhistoriker; mera intresse är knutet till den litterära duellen, som ger antydningar om i vilken riktning C: s litterära ambitioner gingo. I detta verskrig på klingande alexandriner var utgångspunkten den olika uppfattningen om »grunderne till de uti naturliga lagen utstakade plikter emot Gud och nästan», varvid C: s moralfilosofi befinnes basera sig på tankar lånade från Hobbes och den nu i Frankrike högmoderna engelska materialismen. Egenkärleken är den enda förnuftiga utgångspunkten för människans handlande, menar han; våra plikter mot Gud och människor uppfylla vi för att få »vederlag», någon oegennyttig dygd kan ej tänkas. En liknande frigjordhet i religiösa frågor hade C. tidigare givit uttryck å.t i några dikter, som givit P. Wieselgren anledning till yttrandet, att »de svenska poeternas religionsgrineri räknar sina anor från Bastilien i Paris». C:s största litterära arbete är den kort före hans död utkomna »Kærleks balck skrefwen på fransoeska af Herr V*** och dær utur oefwersatt». I litteraturhistoriska handböcker brukar påstås, än att Voltaire, än abbé Voisenon skulle vara författare till denna icke utan talang gjorda utläggning av »sättet att älska och behaga». Något förlägg har emellertid aldrig kunnat anträffas, och i själva verket torde K. R. L. Manderström ha rätt i sin förmodan, att det hela är en litterär mystifikation och C. den verklige författaren. Han skulle då böra inrangeras bland de åtskilliga andra småförfattare, vilka begagnat sig av den Voltaireska initialen för att ge större intresse och spridning åt sina alster. Dikten är emellertid ställvis både kvick och spirituell och torde representera det bästa av vad C. var i stånd att ge. Även i andra grenar försökte sig C. Han översatte sålunda till svenska J. B. Comazzi's »Regerings- och sedeanmärkningar», obekant när, skall ha tolkat Dalins »Förblindade werld» på franska och utgivit ett anonymt »Réponse à la lettre de Philalète à un ami à la campagne».