Germund Carl Cederhielm

6. Germund Carl Cederhielm, sonson till C. 2, den föregåendes kusins son, f. 9 maj 1717 på Sörby, d 30 okt. 1789 , därstädes. Föräldrar: lagmannen i Tiohärads lagsaga Erik Germund Cederhielm och Katarina Ebba Natt och Dag. Student i Uppsala 1 okt. 1730; erhöll »in optima forma» testimonium academicum 29 nov. 1732; student i Lund 4 nov. 1734. Auskultant i Göta hovrätt 1733; biträdde fadern vid Öster- och Väster-Rekarnes, Daga, Åkers och Selebo häraders domsagas förvaltning 1735 och 1736; auskultant i Svea hovrätt 22 dec. 1737; bevistade riksdagarna 1738—78 med undantag av riksdagen 1742—43 och var därunder protokollförande i sekreta deputationen 1746—47 samt ledamot av justitiedeputationen 1751; v. häradshövding i faderns domsaga 30 apr. 1740—1742; hovjunkare 30 apr. 1744; tjänstgjorde i övre och nedre borgrätten och slottsrätten 1744—45; erhöll K. rekommendation till häradshövdingsförslag 1745; häradshövding i Norra och Södra Tjusts domsaga 5 nov. 1747; kammarherre 11 nov. 1748 (stadfäst 20 febr. 1754); assessor i Göta hovrätt 28 febr. 1754; v. lagman i Kalmar län 1755 och 1756; hovrättsråd i Göta hovrätt 8 mars 1757 med tur från 14 dec. 1756; lagman i Kalmar län och på Öland 4 febr. 1761; uppfördes på riksrådsförslag 11, 12 och 25 maj 1772; erhöll landshövdings namn, heder och värdighet 25 okt. 1779; president i Åbo hovrätt 13 dec. 1780 (tillträdde 7 febr. 1781); erhöll avsked 8 febr. 1788. — Innehade som fideikommiss Säby och ägde hus i Linköping samt Cedersberg och Sörby i Östergötland och Säbylund i Närke, vilken sistnämnda egendom han sålde 1768. RNO 1781; ledamot av Patriotiska sällskapet 1785.

Gift 1) 23 febr. 1749 med friherrinnan Katarina Gustava von Siegroth, f. 16 okt. 1727, d 4 sept. 1750, dotter till översten, tyskromerske friherren Konrad Gustav von Siegroth; 2) 5 juli 1754 med friherrinnan Lovisa Charlotta von Saltza, f. 11 maj 1720, d 10 juli 1804, dotter till generalmajoren och landshövdingen, friherre Jakob Ludvig von Saltza.

Germund Cederhielms äldste sonson var av en helt annan läggning än den robuste och viljestarke farfadern. Den karolinska kärvhet för att icke säga hårdhet och den närighet i ekonomiska ting, som kännetecknade denne, ha hos sonsonen Germund Carl efterträtts av en mera ideell läggning, en själens adel som helt visst var ett arv på mödernet. Liksom fadern ägnade han sig åt domarens värv och vann till stor del sin praktiska utbildning genom tjänstgöring i dennes domsaga i Södermanland, där han visste att göra sig omtyckt. Då Erik Germund Cederhielm 1741 befordrades till lagman i Tiohärads lagsaga, anhöllo invånarna i domsagan jämte riksdagens bondestånd hos Svea hovrätt, att den blott tjugufyraårige sonen skulle få stanna som hans efterträdare, men de övriga stånden hunno ej utlåta sig i frågan och C. njöt denna gång ingen frukt av rekommendationen. Några år senare skulle hans karriär åter väcka intresse i riksdagen. Vid behandling av en ackordsfråga hos adeln utlät sig nämligen hans fars kusin friherre Karl Vilhelm Cederhielm 30 sept. 1747, att om man läte C. få sysslan i stället för den påtänkte efterträdaren, så skulle man hjälpa »ett ämne till häradshövdinge», som med allmänt bekant skicklighet tjänat publico. Yrkandet drunknade i debatten och undertrycktes genom ståndets beslut att i enlighet med K. M: ts förmaning avstå från att blanda sig i befordringsärenden (7 okt.), men omöjligt är ej, att C. ändock rönt fördel därav. Endast någon månad senare gav konungen honom nämligen utom förslaget häradshövdingebefattningen i Norra och Södra Tjusts domsaga. Då utnämningen anmäldes i rådet, Ansåg sig detta böra göra föreställningar till förmån för de äldre och förtjäntare män, som av hovrätten föreslagits. Men konungen stod fast vid sitt beslut, och rådsherrarna trodde sig denna gång kunna avstå från att överrösta honom i betraktande av C: s »jämte mycken naturlig kvickhet» ådagalagda mogna erfarenhet uti de till lagfarenheten hörande stycken. Hans befordran gick även i det följande raskt. I sin offentliga verksamhet var C. säkerligen vida mindre energisk än gamle Germund men sökte dock genom plikttrohet och samvetsgrannhet efter bästa förmåga fylla de krav, som kunde ställas på en högre svensk ämbetsman. Det högsta äreställe, han vann, presidentskapet i Åbo hovrätt, betraktade han dock mera som en börda än en befordran, helt naturligt, då han hade sin familj och sina godsbesittningar i Sverige och långa tider nödgades leva skild från de sina. Förgäves ansökte han om tillstånd att åtminstone vartannat år få vistas i hemlandet men erhöll ofta tjänstledighet på längre eller kortare tid för att vårda sina enskilda angelägenheter, bland vilka den trassliga ekonomien spelade en viktig roll. Resorna fram och tillbaka mellan Åbo och Sverige, vintertiden norr om Bottniska viken, voro i hög grad påfrestande, särskilt när man tar hänsyn till den höga ålder, C. hade uppnått redan vid sin utnämning till presidentvärdigheten. Efter åtta år begärde och erhöll han avsked från denna befattning för att odelat kunna ägna sig åt sina enskilda intressen men fick ej länge njuta sitt otium, enär han redan i slutet av följande år nåddes av döden.

Under en följd av år, 1738—41 samt från 1746 och ända till 1772, deltog C. som representant för sitt stånd i riksdagsarbetet. Utan att vara någon utpräglad partiman fördes han genom familjetraditionerna närmast till hattpartiet. Någon viktigare positiv politisk insats syntes han dock icke hava gjort, och han tillhörde i motsats till sin kände syssling den skarptungade Josias Karl Cederhielm knappast riddarståndets mera framskjutna talare. Visserligen föreligga av hans hand ett stort antal memorial, vari han nedskrivit sina tankar i en mångfald frågor, men huruvida de verkligen framlagts för ståndet eller måhända endast nedkastats på papperet för att sedan inrangeras som nummer i hans egna växande litterära samlingar, är ovisst. Särskilt från riksdagen 1751 härstamma en mängd dylika memorial, i vilka C. framlade sina bekymmer över de onda tiderna med deras gudlöshet och flärd och som botemedel rekommenderade en strängare uppfostran och en organiserad tillsyn över ämbetsmän i skilda grader. I synnerhet kände han sig upprörd över böndernas pretentioner att åt sina söner vilja skaffa en högre social position. Han finner häri roten och upphovet till den i de lägre klasserna gängse strävan att komma upp i ämbetsmannaståndet och »såga och gnaga på den knappe och ej tillräckelige staten. Ty när en bonde kommer till det ringesta välmående och har vid riksdagen lärt känna sin myckenhets styrka, fått smaka och skåda ett tygelfritt självsvåld samt en de utvärtes sinnena kittlande yppighet, faller det honom både nesligt och obehageligit att hans barn skola idka en mödosam landskultur; den ene sonen måste bliva ers vördighet, den andre herr secretair, den tredje herr handelsman och dylikt, varigenom åkerbruket försummas, landskulturens excolerande genom idoghet åsidosattes, brist bliver på arbetare vid bergverk och nyttiga handaslöjder.» Även från följande riksdagar finnas flera dylika memorial, fyllda av samma höga moraliska patos, och det, är säkerligen snarast denna C:s allmänna sedliga hållning gentemot mindre tilltalande tidsföreteelser jämte det intresse, han visat vissa prästerliga förslag, som gjorde, att han vid riksdagen 1772, då hattpartiets ledare utstöttes ur rådet, av präste- och borgarestånden uppsattes på riksrådsförslag. Hos adelns elektorer lyckades han dock endast komma på tredje rummet, och även där endast efter mycken tvekan. Följden blev också, att C. föll igenom, fastän hans namn ej mindre än tre gånger var upptaget på listan.

Under hela sitt liv led C. av en tilltrasslad ekonomi, och trots det livliga intresse, han ägnade förvaltningen av sina egendomar, måste han dragas med stora skulder, vilka alltjämt ökades. För att utlösa sina medarvmgar nödgades han upptaga betydande lån och därjämte avyttra vissa av godsen. De tryckta tiderna med åtstramad penningtillgång samt missväxtåren i början av 1770-talet inverkade även i hög grad menligt på hans ekonomiska ställning. Upprepade försök med industrianläggningar vid Säby gjorde icke situationen i nämnvärd grad bättre, då C. tydligen icke ägde den praktiska blick, som var av nöden för att göra dylika företag räntebärande. Utgifterna för ende sonens kostsamma och långvariga utrikes resor och senare för hans dyrbara liv vid Gustav III: s hov samt troligen även inköpen till biblioteket ha nog också bidragit till att undergräva en ekonomi, som redan före C: s tillträde till sina arv icke var den bästa.

C:s viktigaste insats gjordes varken på politikens fält eller på ämbetsmannabanan, utan på ett helt annat område. Hans inåtvända, för studier och lärda mödor lämpade läggning kom honom att med iver ägna sig åt utvidgandet av släktens litterära samlingar, familjebiblioteket, och arkivet. Redan farfadern hade visat stort intresse för boksamlandets konst och på sin nyförvärvade domän Säby genom inköp av flera äldre samlingar lagt grunden till det sedermera så ryktbara Cederhielmska biblioteket. Detta arbete fortsattes av C., som otvivelaktigt haft största förtjänsten av bibliotekets förkovran. Säkerligen blev det under hans tid mer än fördubblat genom inköp av äldre samlingar och nyare litteratur. Bland förvärven kunna nämnas lagmannen Göthenstiernas och justitiarien i Alingsås Mattias Sweders bibliotek. Under sina sista år uppgjorde C. även själv vidlyftiga kataloger över biblioteken på släktens bägge huvuddomäner Säby och Sörby. Antalet nummer uppgick då till över 11,000, medan volymantalet måste räknas betydligt högre. Även av handskrifter upptages en betydande samling, huvudstommen i det senare till Uppsala universitetsbibliotek av släktens siste medlem donerade Cederhielmska familjearkivet, som till all lycka räddades från en förskingring, vilken släktbiblioteket tyvärr ej undgick (se nedan, C. 8). En ej ringa del av arkivet utgjordes av C:s egna skrifter och samlingar. Han tillhörde den typ av lärde, som särskilt under 1700-talet voro så vanliga i vårt land, samlare och avskrivare i stor skala, av framför allt historiska och juridiska handlingar. Av hans flitiga penna äro bevarade anteckningar och excerpter i historiska, juridiska och politiska ämnen, i lärdomshistoria och bibliografi m. m. Åbotiden har han även utnyttjat till dylikt samlingsarbete, huvudsakligen i akademiens bibliotek och hovrättens arkiv.

I C: s efterlämnade anteckningar möta vi tankar, vittnande om mångsidiga intressen och hög bildning. Särskilt är det historiska och religiösa spörsmål, som tilldragit sig hans uppmärksamhet och vilkas djup han sökt pejla. Det är därför också helt naturligt, att han sökt sitt umgänge i lärda kretsar och hämtat vederkvickelse genom personligt tankeutbyte med samtidens mest framstående andar, med vilka han stått i livlig korrespondens. Bland dylika korrespondenter möta vi många välkända namn, Uno von Troil, Petrus Filemus, Samuel Älf och framför allt dennes halvbror Johan Henrik Lidén, vilkens fader varit C: s lärare och med vilken han alltifrån den tiden var förenad genom varma vänskapsband. Lidéns brevväxling i Uppsala bevarar många brev från C., som vittna om hans känslor gentemot adressaten. På det sista av dessa brev har Lidén antecknat, att C., ehuru betydligt äldre, alltid hyst »en utmärkt kärlek» till honom — och att han å sin sida också satt värde på »den lärde gubbens» vänskap.