C Charlotte Cederström (f. Mörner)

3. Christine Charlotte Cederström, f. Mörner af Morlanda, den föregående hustru, f. 2 mars 1760 på Duveke i Halmstads socken, Malmöhus län, d 22 febr. 1832 på Benestad i Aringsås socken. Föräldrar: överstelöjtnanten greve Karl Gustav Mörner af Morlanda och Sofia Elisabet Steuch. HedLFrKA 1803.

Gift 1) 17 okt. 1780—14 aug. 1799 med majoren friherre Axel Ture Gyllenkrok, f. 3 dec. 1751, d 31 maj 1805; 2) 19 nov. 1800 med friherre Bror Cederström (se ovan).

Ch. M. uppfostrades hos sin morfader Elof Steuch på Duveke och hans maka, f. Juul. Längre fram kom hon till sina föräldrar på Gemmatorp, Gåvetorp och Oby (Kronobergs län) och omtalas i sept. 1776 ha ämnat sig till Gustav III: s hov, en föresats, som på annat håll uppges ha förverkligats. Tjuguårig äktade hon hos mormodern på Duveke friherre Axel Gyllenkrok, äldste son till en av Skånes då rikaste magnater. Hon fick sitt nya hem på Björnstorp, det ena släktfideikommisset. Äktenskapet blev emellertid icke lyckligt. Ch. G. sökte tröst i vänskapsförbindelser, teckning och poesi. Särskilt hade hon anlag för karikatyrer och fick även smärre vittra alster tryckta. En i handskrift bevarad diktsamling från 1789—90 visar huvudsakligen melankoliskt-sentimentala stämningar. Hon skrev även skaldebrev till »vittra» vänner, bl. a. ända från 1778 — senare användande de pastorala namnen Celmire och Lycis — till friherre Knut Leijonhufvud, som hon 1790 besökte på Lindö. En versifierad beskrivning över denna resa visar hos Ch. G. andra, väsentligare drag, en humor och satir, som röja hennes frändskap med brodern Hampus Mörner, under vedernamnet »Hampus hussar» känd som en av den gustavianska tidens största skämtare. När därför Leijonhufvuds vän K. Kr. Gjörwell i brev till sin dotter julafton 1795 förkunnar upptäckten av en ny »vitter dame» å svenska parnassen, heter det, att hon »lyser av snillegåvor, dock av det mera glada och liksom självs-våldiga slaget; vilket är också mindre att undra på: ty hon är ung till sinnet och lever stundom uti stora världen». Det alster, som Gjörwell läst, var »Cecile eller ömhetens seger», skriven med rousseauansk sentimentalitet. Vida kvickare var Charlottes efterskrift (bilagd Gjörwells brev), sedan »Cecile» av annan hand omarbetats.

Förhållandet till maken försämrades under 1790-talet, och från 1798 finner man visserligen Ch. G. alltjämt å Björnstorp, men Gyllenkrok boende å Svenstorp. Till den formella skilsmässan gav maken anledning. Ch. G. hade emellertid redan förut förlorat sitt hjärta till en annan. 1792 dyker general Bror Cederströms namn första gången upp i hennes brev, han nämnes av Gjörwell 1795 som hennes »förtrogne vän», då hon just till Cederström översänt »Cecile». Då Ch. G. var bunden, friade Cederström 1798 till hennes syster, Sofia Louise Sprengtporten, vilken dock avböjde, bl. a. med hänvisning till »min systers och Herr generalens attachment», som hon trott vara oupplöslig, och till utsikten, att Gyllenkroks ohälsa och »usla diet skulle sluta dess dagar». Äntligen fri 1799 vigdes Ch. M. 1800 med Cederström.

Allt talar för att Ch. C. i sitt nya äktenskap vann en sällsynt stor lycka. Efter makens förflyttning till Stockholm 1802 kom hon även mer i beröring med »snillen och konstnärer», »Guds adel» enligt hennes terminologi. I hennes »Skaldeförsök» 1800—12 (i handskrift) är tonen ofta idyllisk och glad, t. o. m. uppsluppen. Den 21 jan. 1803 blev hon hedersledamot i Målare- och bildhuggareakademien och tog 24 jan. inträde. Hon deltog i akademiens utställning s. å. och även 1807 med försök i allvarligare ämnen, vilket just icke låg för henne. Betydelsefullare blev den sociala roll, hon kom att spela. I en skildring heter det därom: »I dessa dagar voro få illustrare societeter i Stockholm än krigspresidentens salong, men det erkännes, ej genom hans snillrika umgänge, utan genom hans musikaliska och poetiska makas.» En av de återkommande gästerna var den kände tonsättaren, krigsrådet O. Åhlström. Denne var svåger till Anna Maria Lenngrens man, och så infördes även den kvicka skaldinnan hos Cederströms, där hennes skaplynne säkerligen väl harmonierat med värdinnans. Genom Åhlström hlev även J. D. Valerius Cederströms sekreterare i krigskollegium 1805 och en välkommen gäst hos sin chef. »Detta umgänge», skriver B. von Beskow, »utövade på Valerii världsbildning ett omisskännligt inflytande.» Det var där, han tillägnade sig »detta fina levnadsvett och detta förbindliga uttryck av sin naturliga välvilja», som utmärkte honom. Åhlström, som utgav den bekanta serien »Skalde-stycken satta i musik», spelade i Ch. C: s aftoncirklar många av dessa kompositioner för att höra hennes omdöme och upptog i sin samling tretton av hennes dikter, därav nio tonsatta av Åhlström och en av henne själv. Dessa dikter höra till hennes formellt bästa, med klar och lätt diktion. De flesta äro naturbeskrivande idyller, några reflexionsdikter. Flera andra av Ch. C: s diktalster blevo folkpoesi i skillingtryckets form. Mest känd är den vemodiga »Välkommen, o måne, min åldriga vän», till vilken hon satt melodi. Inledningsstrofen går igen t. ex. i Emilie Flygare-Carléns »Ett köpmanshus. i skärgården» (1859—60), och visan lär ännu i sen tid ha sjungits i bl. a. Vikbolandets skärgård. Av annat kynne var Ch. C: s »Sällskaps-sång» med omkvädet »I synnerhet i gott kalas / Med några bröder och ett glas», som enligt Henrik Lilljebjörn brukade sjungas av bruksherrarna i Värmland vid glada måltider under 1800-talets första decennier. Från tiden efter 1812 har man blott få dikter av Ch. C, men på prosa en reseskildring från 1818. Hon läste gärna svensk historia, älskade detta ämne »med mycken eld, visste däri mycket, dömde med urskiljning och lade ofta i själva uttrycket något originellt» (Wieselgren). Efter Cederströms politiska fall bodde han och hans hustru på Oby (Kronobergs län) samt på vintern i Växjö. Även i den nya miljön bevarade Ch. C. sina vittra intressen, och begåvade ynglingar (P. Wieselgren, K. M. Ekbohrn) fingo röna hennes lust att hjälpa. Krigspresidenten dog 1816, djupt sörjd av sin maka. Från 1829 bodde Ch. C. ständigt på den idylliska herrgården Benestad, vid sjön Salens vackra strand. Hon dog där och begrovs vid Cederströms sida på Blädinge kyrkogård.

I sin ungdom ansedd för en skönhet var Ch. C. samtidigt till sitt väsen karlavulen, något som att döma av senare porträtt starkare accentuerades med åren, samt icke utan excentricitet. Likväl hade hon enligt Leopold fått »gåvan av en evig älskvärdhet». Som tonsättarinna och skaldinna var hon givetvis dilettant, men som konstnär kan hon icke frånkännas drag av självständighet. Särskilt i sina karikatyrer visar hon en kvick och träffsäker uppfattning, varjämte hennes teckningar av vitt skilda samhällstyper äga icke ringa kulturhistoriskt intresse; de visa starkt släkttycke med brorsonen Hjalmar Mörners kända stockholmsbilder. — Själv klagar hon i brev 1795 till Per Tham över, »att vi fruntimmer ha blott lappris kunskaper» och tillfogar med tanke på sin bildningslust: »är icke sådant likväl en god böjelse, fast den ligger i sin linda?» Ch. C. ihågkommes emellertid ej blott för sin produktion. Samtida ha tillräckligt vittnat om det upplivande i hennes humoristiska läggning och spirituella konversation, i hennes »passion för sitt fäderneslands vitterhet», för konst, musik och historia. Att hon under Gustav IV Adolfs särskilt för litteraturen föga gynnsamma tid använt sin sociala ställning till att samla likasinnade omkring sig med uppmuntrande entusiasm, stödjande, där så behövdes, med beredvilligt öppnad hand, var ej utan betydelse. Icke utan skäl målade P. Krafft d. y. 1806 å en piedestal med Pallas Athene's byst vid sidan av hennes bild orden: »Åt henne som gynnar och livar konsterna ägnat.»