Nils Celsius

2. Nils Celsius, den föregåendes son, f. 15 apr. 1658 i Uppsala, d 21 mars 1724 därstädes. Inskriven vid universitetet 15 mars 1672; disp. 1678 (Synopsis physica XIV de effluviis variis, ventu & sætu maris; pres. P. Hoffwenius) och ånyo 15 okt. 1679 (Dissertatio mathematica de principiis astronomicis propriis; pres.. A. Spole); erhöll dubbelt kungl. stipendium 1680 (förlängt på tre år 1684); disp. 26 nov. 1685 (Calculus astronomicus super theoria solis; pres. J. Bilberg); fil. magister (ultimus) 10 dec. 1685. Tjänstgjorde som lantmätare, bl. a. i Lifland 1680—84 och vid skogskommissionen i Uppsala 1694; lektor i matematik vid Göteborgs gymnasium 1684; konrektor vid Uppsala katedralskola 1687 och rektor därstädes 1697; fil. adjunkt vid universitetet 1689; uppfördes på andra förslagsrummet till professor i astronomi 15 nov. 1699 och på första förslagsrummet till poëseos professor 1708; professor i astronomi 16 apr. 1719.

Gift 15 okt. 1691 med Gunilla Maria Spole, f. 1672, dotter till professorn Andreas Spole.

C. hade liksom sin fader en synnerligen mångsidig begåvning, och hans penna ägde en kraftig polemisk udd. Redan som tjuguettårig sammanskrev han den under hans blivande svärfar Andreas, Spoles presidium ventilerade avhandlingen »De principiis astronomicis propriis» (1679). Denna mycket märkliga skrift är en astronomiens självständighetsförklaring: Inga bibliska utsagor kunna gälla som vetenskapliga axiom inom astronomien; vi få ej tro våra sinnens vittnesbörd utan vidare, endast det väl uttänkta experimentet kan ge riktiga svar på de frågor, vi ställa till naturen. Dessa åsikter voro naturligtvis alldeles för radikala för att få passera opåtalade. Teologiska fakulteten begärde avhandlingens »inhibition», varvid Petrus Rudbeckius särskilt uttryckte sitt misshag över att jordens rörelse omtalades. Man stötte sig också på det ganska försiktiga uttrycket, att den heliga skrift i ting, som ej röra människans salighet, tar hänsyn till mängdens föreställningssätt, men att skriften rätt förstådd och tolkad ej kommer i strid med naturvetenskapen. C:s' förklaring, som han avgav till teologiska fakulteten, ansågs värre än själva avhandlingen, varför han tvingades att återtaga sin skrift. Bland de till avhandlingen fogade gratulationsverserna finnes även en författad av J. Bilberg, som ju åtskilliga år senare kom att för filosofiens del i den s. k. nya kartesianska striden utkämpa den kamp mot ortodoxien, som C. med så ringa framgång begynt till astronomiens bästa.

Kort efter detta första misslyckande på den akademiska banan mottog C. ett uppdrag att tjänstgöra som lantmätare i Lifland. Även här hade han motgångar: han skulle uppmäta några gods, som grevinnan Cecilia, gift med Gustaf Johansson (Tre Rosor), bytt med kronan 1626, men såväl kartor som årsredogörelser kasserades av direktören. Trots detta anlitades han även senare för liknande uppdrag. Genom en del beskyddares hjälp och på grund av sin obestridliga kunnighet i de matematiska ämnena erhöll C emellertid, redan innan han disputerat för graden, lektoratet i matematik vid Göteborgs gymnasium, vilket var så mycket märkvärdigare, som han ej var »stiftets barn». C:s' gradualavhandling, »Calculus astronomicus super theoria solis» (1685), är författad av honom själv. Efter ett inledande kapitel av mindre intresse beräknas i det andra kapitlet det astronomiska året med en noggrannhet (en billiondels sekund), som på intet sätt är motiverad av de uppgivna data. Som vanligt under denna tid upptager disputationen alla elementära uträkningar. I slutet finnas ett par paradoxer, vari C. fortfarande bekänner sin tro på det kopernikanska systemet, samt en del tabeller, hämtade från faderns skrifter.

Sedan C. återvänt till Uppsala såsom konrektor vid katedralskolan och 1689 tillika fått en adjunktur i filosofiska fakulteten, uppfyllde han de honom åliggande akademiska plikterna på ett utmärkt sätt. Hans disputationer behandla bland annat sfärisk geometri i anslutning till Bilbergs »Computus ecclesiasticus» och geodesi. I de disputationer, som syssla med detta sistnämnda ämne, finnas flera upplysningar om de svenska måttens historia. C: s' avhandlingar äro betydligt längre, än vad som under hans tid var vanligt, varför de ofta kunna på ett uttömmande sätt behandla sina ämnen.

År 1690 hade för C. öppnat sig möjligheten till en professur i matematik, men han blev denna gång förbigången av den store musikern Harald Vallerius. Under nödåren i slutet av 1600-talet tyckes han ha råkat i verklig misär. Inkomsterna av rektoratet vid katedralskolan, som han just vid denna tid erhöll, och adjunkturen ville ej räcka till hans och hans familjs uppehälle. Spoles försök att tillförsäkra honom successionen i professuren misslyckades, och hans svåger P. Elvius d. ä. erhöll platsen, säkerligen till icke ringa del på grund av ingripande av Magnus Celsius' gamle fiende, Olof Rudbeck.

C. intar en bemärkt plats bland våra almanacksutgivare. Från 1694 till sin död tryckte han varje år minst en almanacka. De första sju åren (till Spoles död) åtföljas de av ett »Judicium om astrologiske fåfänge stjärnegissningar», vari han, som man kan vänta, skarpt går till rätta med astrologien, ehuru han å andra sidan är fullt övertygad om planeternas inflytande på väderleken. Han anser dock, att vissa regler för väderleksprognosen äro felaktiga och böra ersättas med andra, som han påstår vara bestyrkta av erfarenheten. I almanackan för 1705 råkade han ut för fataliteten att felaktigt beräkna påskdagen (det var ju i den »svenska stilens» tid). Man har skäl att antaga, att den stränga förordningen av 19 mars 1707, med förbud att »trycka någon almanack, som icke tillförene av vederbörande är behörigen översedd och gillad», just har sin orsak i C:s' felaktigt beräknade påskdag. Åren 1722—24 åtföljas C: s' almanackor åter av en stridsskrift: »Discours emellan de opponerande Ptolomsei, samt responderande Cartesii adhaerenter angående systema mundi», vilken intet annat är än ett avtryck av ett kollegium, hållet av J. Bilberg i Uppsala.

C: s' missöde med 1705 års almanacka verkade möjligen hindrande vid hans fortsatta försök att vinna befordran. 1706 avstyrktes hans ansökan att erhålla vicebibliotekarieplatsen med den motiveringen, att »han är till sina år kommen och eljest korpulent och obekväm att kliva uppför stegarna, som icke utan hazard ibland ske kan». Ett försök att erhålla platsen som kyrkoherde i Tierp rönte lika litet framgång. 1708 sökte C. professuren i poesi, till vilken han utan tvivel var synnerligen väl skickad: han föreläste flera gånger både över sin egen och Petrus Lagerlöfs poetik och var dessutom en lyckad latinsk skald, men han blev som vanligt förbigången. När slutligen hans svåger Elvius i jan. 1718 skildes hädan, tyckes konung Karl ha velat göra lundaprofessorn Konr. Quen-sel till dennes efterträdare, men konungens död kom mycket lägligt för C, och,han fick slutligen sin professur vid sextioett års ålder. Av allt att döma voro dock hans krafter nu i starkt avtagande. Han presiderade emellertid för ett flertal disputationer, av vilka likväl de flesta ha respondenten till författare. Bland dessa disputationer märkas särskilt Z. Holenius' »De Dalekarlia», P. 1 (1722), vari förekommer uppgiften, att C. författat ett »Lexicon geographicum Sveco-Gothicum». Till detta lexikon förvarar Uppsala universitetsbibliotek en del förarbeten i handskrift (sign. A. 517; jmfr även Acta literaria Svecias, Vol. 2, 1727, s. 286). C. efterlämnade vid sin död maka och barn i små omständigheter. Hans böcker och handskrifter skänktes av hans måg, O. P. Hiorter, till astronomiska observatoriet i Uppsala; en medföljande betydande samling av föreläsningsanteckningar torde till största delen vara hopbragt av C.