Tillbaka

Harald Christiernin, af

Start

Harald Christiernin, af

Diplomat, Sjöofficer

3. Harald af Cristiernin, före adlandet Christiernin, den föregåendes sysslings son, f. 25 dec. 1751 i Hille socken, d 1 maj 1799 i Karlskrona. Föräldrar: protokollsnotarien i bergskollegiet Harald Christiernin och Maria Charlotta Laurin. Student i Uppsala 21 sept. 1759; gick till sjöss 1767; lärstyrman vid amiralitetet och galärflottan 25 juli 1769; arklimästare därstädes 31 okt, 1770; konstapel 31 dec. 1770; avlade sjöofficersexamen 14 och 16 dec. 1771; löjtnant vid amiralitetet 27 okt. 1773; antogs i engelsk krigstjänst nov. 1773; erhöll tre års permission för utrikes krigstjänst 21 apr. 1774 men återinträdde i tjänst på hösten 1774; kapten vid amiralitetet och varvslöjtnant vid galärflottan 27 mars 1776; major vid amiralitetet och yarvskaptenlöjtnant vid galärflottan 18 dec. 1776; erhöll 7 maj 1777 tre års permission för utrikes krigstjänst med placering vid göteborgska eskadern efter återkomsten; tjänstgjorde på engelska flottan 1777—80 som styrman, midshipman och löjtnant; återinträdde i svensk tjänst 1780; ambassadör till kejsaren av Marokko 1782—83 (kreditiv 11 juli 1782); adlad 22 juli 1783; chef för volontärkompaniet i Karlskrona 1 sept. 1783—1 mars 1795; överstelöjtnant 4 okt. 1785; ånyo ambassadör till kejsaren av Marokko 1786—87 (kreditiv 15 sept: 1786); överste 21 juli 1788; konteramiral 2 nov. 1795; chef för sjömilitiedepartementet i Karlskrona 26 jan. 1797; kommendant i Karlskrona 18 dec. 1797; ånyo chef för volontärkompaniet 4 okt. 1798. RSO 1780.

Gift 1 juni 1784 med Kristina Koch, f. 16 aug. 1764, f 7 mars 1829, dotter till kommerserådet, grosshandlaren Mikael Koch i Uddevalla.

C. åtnjöt under åren 1759—66 undervisning vid »Uppsala lärdomssäte» och fick samtidigt lära navigation av kommendören K. F. Hauswolff. Hans praktiska sjöutbildning började redan 1767, då han blott var femton år, med en resa ombord å ett kofferdifartyg till Rouen och fullföljdes följande år under en färd till London. Efter hemkomsten från London påmönstrade C. för en längre resa till Medelhavet; hunnen till Cadiz fick han värvning ombord å ett engelskt örlogsfartyg och deltog sedan i dess kryssning i Medelhavet samt återvände i mitten av år 1769 till Sverige, där han fick anställning som lärstyrman vid amiralitetet. Redarn året därpå är han emellertid på nytt i engelsk tjänst och deltager nu i en färd från London till Grönland. Återkommen ägnade han sig åt örlogstjänst i Karlskrona och var bl. a. kommenderad å skeppet Sofia Albertina, när detta från Pommern överförde den nye, från franska resan hemvändande konungen. Nu var C. färdig med sin sjöofficersexamen, vilken avlades i slutet av år 1771. I aug. 1772 anträdde han en ny längre sjöexpedition på fregatten Illerim, som sändes med presenter till Marokko, och återkom först i okt. följande år. Redan i nov. samma år blev han antagen i engelsk örlogstjänst, vilken han tillträdde i början av år 1774. Hemkommen redan på hösten avancerade han till kapten och major men begav sig efter nordamerikanska frihetskrigets utbrott åter till England och fick under en treårig tjänstgöring (1777—80) tillfälle att deltaga i den aktiva krigstjänsten. I den engelska flottan passerade han graderna som styrman och midshipman samt avancerade till slut till löjtnant, »en förmån, som dittills aldrig hänt en utlänning i kriget». Säkerligen förvärvade han också i den praktiska tjänsten en god och djupgående insikt i dåvarande sjötaktik. Då han 1780 återinträdde i svensk tjänst, skall han hava medfört viktiga anteckningar angående de engelska fartygens dimensioner, taekling m. m. samt. rörande den engelska flottans signaler och instruktioner. Dessa överlämnades till amiralitetskollegium, och C. ställdes i konseljen 30 mars 1780 bland de fyra majorer, vilka vid inträffande vakans skulle befordras utom tur. I anledning av att C. under sin tjänst i engelska flottan ej åtnjutit så goda löneförmåner som vissa hans jämnåriga, vilka varit i franska marinen, beslöt konungen, att han skulle få en gratifikation på 500 riksdaler.

I den eskader, som år 1780 av Gustav III utrustades för att konvojera svenska handelsfartyg över Nordsjön, fick C. deltaga som chef på fregatten Svarta Örn. Han mötte under denna expedition ett par engelska kuttrar, som ville ofreda de konvojerade fartygen, men C. sköt skarpt med den effekt, att konvojen fick obehindrad fortsätta. Även följande år deltog C. som chef på Svarta Örn i neutralitetsvakten. 1782 fick lian ett självständigare uppdrag. Han beordrades nämligen då att som chef på fregatten Gripen konvojera handelsfartyg till engelska kanalen och därefter fortsätta till Tanger i Marokko för att som svensk ambassadör under det sedvanliga överlämnandet av skänker verka för de vänskapliga relationernas fortsättande, dvs. de svenska handelsfartygens friköpande från de marokkanska sjöröverierna. På vägen mötte C. en överlägsen engelsk styrka, som krävde att få visitera de konvojerade handelsfartygen, men lyckades tack vare sin fasthet avböja detta mot de av svenska regeringen hävdade neutralitetsrättsprinciperna stridande krav, en episod, som senast livfullt skildrats av A. Munthe (6, s. 189), ehuru den av honom förlagts till föregående års expedition med Svarta Örn. I allt sitt uppträdande kännetecknas C. av ett dristigt mod och verkliga sjömannaegenskaper, och om man får döma av hans egna skildringar, har han även ådagalagt en icke ringa skicklighet som underhandlare. C. återkom med välförrättat värv från sin beskickning i juli 1783, medförande i Livorno inlastade, Gustav III tillhöriga marmorskulpturer. Han hugnades nu med adelskap och blev inom kort befordrad till överstelöjtnant. År 1786 fick han åter styra kosan mot Marokko, denna gång ombord på den av Fr. H. af Chapman nybyggda fregatten Diana. Avfärden skedde i okt. från Helsingör, dit de för konvojering avsedda handelsfartygen samlats, och Dover nåddes den 30 i samma månad. Resan från Dover till Lissabon, som varade endast 1—4 nov., blev en sannskyldig rekordfärd, ägnad att vederlägga de tvivelsmål, som på sina håll ännu rådde om sjöegenskaperna hos Chapmans nykonstruktioner. I Lissabon dröjde C. till nyåret och framkom till Tanger först 26 jan. 1787. Sveriges förhållande till Marokko hade nu blivit spänt på grund av en mindre behaglig episod, vari ett par svenska skeppare blivit inblandade, och C. fick denna gång vänta på audiens i flera månader (jan.—maj). Men till slut lyckades han komma till rätta med marokkanerna, så att han vid avresan i juni 1787 kunde meddela, att de fredliga förhållandena tryggats. I sin rapport säger C, att han under »23 års sjöresor aldrig seglat på skepp, som befunnits starkare» än Diana, och att båten för övrigt hade sådana egenskaper, »att hon överträffar de flesta fregatter i Europa». Som synes var detta ett gott betyg för Chapman, men man torde emellertid icke döma fel, om man tilldelar den utmärkt skicklige fartygschefen en stor andel i det goda resultat det nya fartyget vann. Även denna gång hemfördes av Gustav III inköpta marmorskulpturer från Livorno, och i Helsingör inlastades av svenske ministern i Köpenhamn hemsända delar av beskickningsarkivet. För C. personligen medförde resan en ledsam efterräkning. Det visade sig nämligen, att han med nära 5,000 rdr överskridit sina anslag, och han ålades trots de skäl, han anförde, att återbetala hela summan, dels kontant, dels genom månatliga avdrag å lönen, vilka senare dock efterskänktes (K. resolutioner 18 sept. 1787 och 21 juni 1788).

I kriget 1788 deltog C. som chef på skeppet Prins Gustaf Adolf; fartyget gick i formeringen som eskaderns slutare. I slaget vid Högland, där eskadern till en början gick »i naturlig ordning», intog C. sålunda sista platsen. Under striden kom hans fartyg flera gånger i stark eld, och en av hans officerare blev sårad. När det starka ryska kanonskeppet Vladislav under stridens gång fick riggen sönderskjuten och sålunda blev urståndsatt att manövrera, begagnade C. tillfället och tvingade den överlägsne motståndaren att stryka flagg. Efter slaget blev han befordrad till överste. Det dröjde emellertid endast en kort tid, innan C: s tjänstgöring i kriget fick ett brått slut. I början av aug. befann han sig på en rekognoscering utanför Sveaborg, dit flottan i sin helhet gått in. På återvägen, omedelbart utanför Sveaborg, stötte Prins Gustaf Adolf, ehuru lots var ombord, på grund, och då understöd från hamnen ej kunde lämnas, måste C. efter ett kort motstånd med hela sin besättning :giva sig åt de förföljande ryssarna. Då skeppet ej kunde bärgas, togo ryssarna alla kanoner och tände därefter eld på fartyget.

Efter fredsslutet återfinna vi C. i Karlskrona, där han allt fortfarande gjorde sig känd som en skicklig sjömilitär. Då fråga var om tillsättande av en varvschef, ger K. A. Ehrensvärd oss ett omdöme om honom i ett brev till hertig Karl 8 aug. 1793: »Överste Cristiernin tror jag driftig men för rivande. Han är van att nyttja ögonblick inom relingen och sjöartiklarna i affärerna» — ett uttalande, som i varje fall icke är något dåligt betyg för en sjöofficer. C. blev slutligen konteramiral och kommendant i Karlskrona samt .avled därstädes.

Den svenska flottan torde under Gustav III ha lidit därav, att så gott som all omsorg nedlades på nybyggandet, medan övningarna till sjöss eftersattes. Det var då en lycka, att bland fartygscheferna funnos sådana män som C., vilka, i utländsk tjänst förskaffat sig de erfarenheter, som tiden ej medgav dem att förvärva här hemma.

Lenn Jacobson.


Svenskt biografiskt lexikon