Christopherus Laurentii

Christopherus Laurentii (Cristoferus de Holmis), f. trol. i slutet av 1300-talet, d 19 aug. 1464. Inskrevs vid Erfurts universitet sommarsemestern 1419 och vid universitetet i Rostock 2 dec. 1420; magister artium i Rostock 1425, omkr. 18 febr.; inskrevs vid Leipzigs universitet våren 1426 och upptogs i dess filosofiska fakultet som magister 22 maj s. å., varefter han påbörjade teologiska studier; vistades i Uppsala 1432, då han som kanik deltog i ärkebiskop Olof Laurenssons val 12 febr. och i ett av den utbrutna striden med konung Erik föranlett vittnesförhör med domkapitlets ledamöter 18 okt.; synes 1433 i den landsflyktige ärkebiskopens sällskap ha uppehållit sig i Rom och erhöll 20 maj påvlig provision å domprosteriet i Uppsala, vilket ämbete han dock aldrig tillträdde; var under hela år 1434 och ännu i mars 1435 ärkebiskop Olofs ombud på konciliet i Basel; återupptog 1435, senast i okt., sina teologiska studier i Leipzig och fungerade tillika som lärare inom den filosofiska fakulteten, där han 1436 även var examinator vid prövningarna för baccalar- och magistergraderna och sommarsemestern 1437 dekanus; avslutade sina vid universitetet bedrivna studier med teologie licentiatexamen 24 febr. 1438 och teologie doktorsgrad 12 aug. 1438; universitetets rektor sommarsemestern 1438; återvände därefter till Uppsala, där han under sin utomlandsvistelse, sannolikt i början av år 1435, hade blivit scolasticus med Tierp som prebende; ärkedjäkne i Uppsala 1442, troligen i febr., och tjänstgjorde som sådan till sin död; förordnades av påven Eugenius IV 30 apr. 1445 att jämte tvenne andra klerker vara den romerska kurians uppbördsman i de tre nordiska rikena, men om hans verksamhet i denna egenskap är ingenting känt.

Som så många andra framstående andlige i senmedeltidens Sverige var C. borgarson från Stockholm. I Leipzigs universitetsakter omtalas han (1426) under familjenamnet Wys eller Wicte (Witte?), men hans släktförbindelser synas icke kunna närmare utredas. Redan i unga år blev han kanik i Uppsala och kom som sådan att spela en framskjuten roll i den häftiga och segslitna konflikt, som Olof Laurenssons val till ärkebiskop 1432 framkallade mellan konung Erik och den svenska kyrkan. Denna för unionen så ödesdigra strid berörde honom rent personligt, emedan han, ehuru en av domkapitlets yngsta ledamöter, i samband med Olofs upphöjelse hade blivit av kapitlet designerad till den nye ärkebiskopens efterträdare som domprost i Uppsala, vadan det av Erik underkända ärkebiskopsvalets giltighet och bestånd var en förutsättning för hans egen befordran till den honom tillämnade prelaturen. Denna omständighet i förening med det uppenbarligen mycket nära förhållandet mellan honom och Olof Laurensson medförde, att han blev ärkebiskopens förnämste medhjälpare, när det gällde att inför kyrkans högsta myndigheter, påven och Baselkonciliet, betrygga Olof i den ärkebiskopliga ställning, från vilken Erik med alla våldets och diplomatiens medel sökte få honom avlägsnad. Särskilt i Basel, där Olof under sin ofrivilliga landsflykt endast en kortare tid själv uppehöll sig, var han sin stiftschef till synnerligt gagn i sin egenskap av dennes representant på konciliet. Ett långt brev, som han härunder från konciliestaden avlät till Olof i slutet av juni eller vid ingången av juli 1434, är bevarat och erbjuder mycket stort intresse som ett vittnesbörd om, att man vid tiden för det engelbrektska upprorets utbrott även inom de kyrkliga kretsarna i Sverige umgicks med planer på en resning mot Erik och därvid också var benägen att söka anknytning till den folkliga oppositionen mot Eriks styrelse. Brevskrivaren är för egen del en varm anhängare av denna revolutionära ståndpunkt och uppmanar sin huvudman, som för tillfället vistades någonstädes i Tyskland, att över Reval och Finland i hemlighet begiva sig till sitt stift och där med biträde av uppländska stormän draga det världsliga svärdet mot sin kunglige förföljare. Från biografisk synpunkt är brevet av särskilt värde därigenom, att det skänker en god inblick i brevskrivarens personlighet, vilken här framträder med karaktärsfull styrka.

Genom Engelbrekts snabba seger kom den uppsaliensiska kyrkostriden att bli löst av sig själv, och, på nyåret 1435 kunde Olof Laurensson definitivt taga sitt biskopsdöme i besittning. Men av skäl, som undandraga sig vår kunskap, blev C. likväl förbigången vid domprosteriets slutliga återbesättande och fick nöja sig med en befordran till scolasticus, i vilken beställning han hade att leda prästutbildningen i ärkestiftet. Det dröjde emellertid flera år, innan han tillträdde den honom sålunda anvisade verksamheten; när han omsider lämnade Basel, styrde han i stället kosan till Leipzig för att fortsätta de teologiska studier, som han redan på 1420-talet hade påbörjat vid det sachsiska lärosätet. I överensstämmelse med de för teologie doktorsgrad gällande fordringarna föreläste han härvid såsom »cursor» över delar av Nya testamentet 29 okt. 1435—21 juni 1436, varefter han 26 juni sistnämnda år såsom »sententiarius» påbörjade de likaledes för doktorsgraden obligatoriska föreläsningarna över Petri Lombardi Sententiæ. För vår kunskap om dessa data i hans studiegång ha vi att tacka den omständigheten, att hans nyssnämnda föreläsningar över Nya testamentet, utgörande förklaringar och utläggningar till Vulgatatexten, ha blivit bevarade i en handskrift, som hamnat i Strängnäs' stiftsbibliotek. Hans studiebana i Leipzig åren 1435—38 har givit även en annan litterär produkt, som nått eftervärlden. Av den teologiske doktoranden krävdes också ett visst antal universitetspredikningar under studietiden, och fem sådana »sermones», hållna av C. i Leipzigs Nikolai-kyrka eller — i ett fall — i stadens franciskankloster, föreligga ännu i en i Leipzigs universitetsbibliotek befintlig kodex, som också innehåller hans oratoriska prestationer vid de ceremonier (de s. k. vesperiæ och aula), genom vilka han i aug. 1438 högtidligen promoverades till teologie doktor. Jämte de nyssnämnda föreläsningarna torde dessa predikningar och tal vara de äldsta bevarade akademiska lärdomsprov av svensk man, som för närvarande äro kända, och de förtjänade onekligen en närmare undersökning.

I Leipzig var emellertid C. icke blott studerande utan även medlem av den akademiska lärarekåren, såsom sådan tjänstgörande inom den filosofiska fakulteten. Denna hans ställning medförde också, att han på våren 1438 valdes till universitetets rektor för den då ingående sommarterminen — en utmärkelse, som icke förut kommit någon nordbo till del i Leipzig. Efter att på hösten s. å. i vederbörlig ordning ha nedlagt sitt rektorat återvände han inom kort till Uppsala, och hans följande tjugufemåriga bana i hemlandet företer ingenting av större intresse. Trots doktorsgraden och övriga akademiska meriter kom hans karriär i kyrkans tjänst att stanna vid arkidiakonatet i Uppsala, som han erhöll 1442. På denna post invecklades han vid sin levnads slut i en konflikt mellan Uppsala domkapitel och landets konung, i viss mån påminnande om den han upplevt i sin tidiga mannaålder. Det var vid det tillfälle, då Kristian I 1463 fängslade och till Danmark bortförde ärkebiskop Jöns Bengtsson; C. deltog härvid i domkapitlets försök att utverka eller framtvinga den fångne stiftschefens frigivning men avled innan dessa strävanden — tack vare det under tiden utbrutna upproret i Sverige — kröntes med framgång.