I Gustaf Clason

4. Isak Gustaf Clason, den föregåendes broders son, f. 30 juli 1856 å Rottneby, Stora Kopparbergs församling. Föräldrar; direktören Isak Gustav Clason och Maria Charlotta Lorichs. Elev vid Klara l. elementarläroverk ht. 1869 och vid Stockholms gymnasium ht. 1870; avlade studentexamen vid sistnämnda läroanstalt 21 maj 1874; elev vid tekniska högskolans fackskola för maskinbyggnadskonst och mekanisk teknologi 15 sept. 1874—9 juni 1877, vid dess fackskola för arkitektur 14 sept. 1877—15 apr. 1879 och vid Konstakademien 27 aug. 1879; erhöll K. medaljen 30 aug. 1881; har företagit utrikes studieresor bl. a. med understöd av statens resestipendium för arkitektstudier 2 okt. 1883—31 juli 1886. Assistent i arkitektur vid tekniska högskolan ht. 1881—vt. 1883; e. o. arkitekt vid överintendentsämbetet 6 sept. 1881; började egen praktik 1883; ledamot av styrelsen för Svenska teknologföreningen 1888—91 samt ordförande i avdelningen för husbyggnadskonst 1891—1903 och 1908—11; professor i arkitektur vid tekniska högskolan 14 nov. 1890; ordförande i nordiska museets nämnd från 1899; ledamot av Stockholms stadsfullmäktige 1900—10 och var därunder bl. a. ledamot av byggnadsnämnden 1907—12, kommitterad angående industrimonumentet 21 maj 1908—19 okt. 1926 samt ledamot av Stockholms skiljenämnd för handel, industri och sjöfart 1909—19; ledamot av styrelsen för tekniska högskolan 1901—21, av styrelsen för Ångfartygs-a.-b. Stockholm—Ingarö—Nämndö 1902 —07 och av styrelsen för Stockholms högskola 1903—14; förste intendent i överintendentsämbetet 21 dec. 1904; ledamot av kommittén angående ordnande av arkitektundervisningen vid konsthögskolan 28 jan. 1908—2 mars 1909, av nämnden för anskaffande av ritningar till tekniska högskolans ombyggnad 9 juni 1911—1912 och av tekniska högskolans byggnadskommitté 1 mars 1912—31 dec. 1922 (K. beslut 30 nov. 1922); sakkunnig för revision av lagstiftningen om litterär och konstnärlig äganderätt 13 apr. 1912—28 juli 1914; ledamot av byggnadssakkunniga (med uppdrag 8 nov. 1913 att tillika utreda frågan om Djurgårdens bibehållande som park) 31 juli 1912 (K. bemyndigande 29 juni)—31 dec. 1922 (K. beslut 30 nov. 1922); sakkunnig för avgivande av förslag till omorganisation av överintendentsämbetet 24 okt. 1913—1 nov. 1915; ledamot av kommittén för revision av gällande bestämmelser om stadsplan och tomtindelning 15 dec. 1916—15 dec. 1920; ordförande bland sakkunniga för utarbetande av förslag till instruktion för byggnadsstyrelsen m. m. 10 juli 1917 (K. bemyndigande 25 juni) —29 apr. 1918; byggnadsråd 2 okt. 1917; representant för Konstakademien med konsthögskolan i högskolornas löneregleringskommitté under 1921; ledamot av Chalmerska byggnadskommittén från 15 juni 1922 och av byggnadsstyrelsesakkunniga 29 juni 1923—31 dec. 1925; erhöll avsked från byggnadsrådsbefattningen 27 juli 1923; delegerad vid förhandlingar med Stockholms stad rörande Norr Mälarstrand m. m. 14 nov. 1924 (K. bemyndigande 3 okt. 1924)—15 jan. 1926; revisor för Stockholms högskolas förvaltning för åren 1924—25; ledamot av kronans fastighetskommission av år 1925 från 23 sept. 1926; biträdande ledamot av sakkunniga angående lagstiftningen om litterära och konstnärliga verk 6 sept. 1928. LFrKA 1889 (v. preses 1902, preses 1918); RNO 1894; KNO2kl 1905; LVA 1907; fil. hedersdoktor vid Uppsala universitet 31 okt. 1917; LIVA 1919; KNO1kl 1920; HedLIVA 1921; KNS:tOO 1926; KmstkNO 1928; HedLHA 1929; ledamot av utländska akademier och sällskap.

Gift 21 juni 1892 med Kristina Augusta (Kerstin) Petre, f. 14 apr. 1865, dotter till underlöjtnanten, brukspatronen Knut Kasimir Petre på Hofors i Torsåkers församling.

C. började sin studiebana som ingenjör, och den inriktning han därvid fick torde icke hava varit utan betydelse för hans konstnärsgärning. När han som arkitekt sedermera kom att föra konstruktionens, materialets och ändamålsenlighetens talan, hade han en starkare teoretisk grundval att bygga på än sina samtida kamrater. Men det var dock andra lärdomar, som blevo än mera bestämmande för hans kommande verksamhet. Först och främst var det inflytandet från några av tidens ledande svenska arkitekter, vilka voro hans lärare och vilkas verksamhet han kom att fullfölja. F. V. Scholander hade med övertygelse talat mot den falska idealisering, som 1800-talets byggnadskonst led under, och han hade krävt frigörelse ur den tvångströja, vilken symmetrischablonen och det oäkta materialet pålade alla arkitektoniska lösningar. C. fick medel att, i långt högre grad än Scholander kunnat drömma, realisera detta program. Med sin fina historiska bildning såg Scholander det som arkitektens rätt att fritt utvälja skilda länders och åldrars stilspråk även för byggnader i Sverige, och jämväl häri kom C. att följa honom. Emellertid hade C:s andre lärare, A. T. Gellerstedt, med utsökt artistiskt sinne som en av de första trängt in i det säreget svenska i medeltidens kyrkobyggnader och stormaktstidens palats och borgarhus. Både i tal och bild hade han betonat, vad enkelheten och kraften i dessa verks uppbyggnad och ornamentik kunde betyda som nationellt värde. Det var Gellerstedt, »som visat oss på och lärt oss rätt förstå dessa urkällor för god fosterländsk byggnadskonst», vittnar C., och han kom själv att rikligt utnyttja dessa lärdomar.

Men den arkitekt, som onekligen betytt mest för C., är dock Helgo Zettervall. Denne blev genom sin djärvhet i den konstruktiva uppfinningen, sitt mångsidiga bruk av olika, även inhemska byggnadsformer, sitt livfulla experimenterande med nya material den vägledande kraften för en ny arkitektur och en vital impulsgivare för C:s hela generation. Det gällde blott att övervinna den okänslighet i den konstnärliga gestaltningen, som vidlådde Zettervalls byggen, och C. med sin odlade smak lyckades tillämpa hans läror med långt lyckligare resultat än läraren.

Slutligen skall icke glömmas, att den allmänna realistiska kulturströmningen på 1870- och 80-talen, det naturalistiska kravet på naken sanning i innehåll och form fick den största betydelse även för arkitekturen. Genom hela Europa sökte under dessa decennier byggnadskonsten nya former, som kunde kännas som förnuftiga och sanna. Man fastslog, att behovets rätta tillfredsställande medelst en god planlösning var den kärna, kring vilken den arkitektoniska exteriören smidigt skulle sluta sig, och man krävde uppriktighet, äkthet och klarhet av byggnaden både som helhet och i detaljformerna. Men man krävde däremot icke en ny tidsstil utan ansåg, att de historiska stilarna alltjämt skulle kunna tjäna som mönster för den moderna byggnadskonsten. Programmet gav sålunda klaven till en arkitekturuppfattning, som kan betecknas som historisk realism. Dess ledande man i Sverige blev utan gensägelse C.

Redan i ungdomsverken, utarbetade under studieresorna i utlandet, framstår C. som en mogen och egenartad konstnär, med en konstnärlig bildning, med rationalistiskt tänkande, med en av förnuftet tuktad fantasi. Under 1880-talets första tid ritade han en del hyreshus i Stockholm, däribland framför allt Thaveniuska och Bünsowska husen vid Strandvägen (1886—88). I den förstnämnda byggnaden utgick han från florentinsk ungrenässans men lät putsmaterialet bestämma den förtunnade stilen å den rustika muren. Den ger sålunda ett besked om hur C. tänkte sig putsen använd som konstnärligt material. I det Bünsowska huset tog han däremot vara på teglets materialverkan — vilket redan tidigare flerfaldiga gånger försökts i den svenska moderna arkitekturen — och insatte samtidigt å denna tegelmur stora partier av huggen kalksten, ett ovanligt byggnadsmaterial i den tidens Sverige. Det i Frans I:s stil hållna komplexet fick dessutom en mycket fri yttre gruppering av fönstren, beroende av den inre planlösningen, och bröt sålunda även här mot den slentrianmässiga symmetrien.

Även i fortsättningen kom C. ofta att bruka skilda europeiska stilar, ofta utan något närmare skönjbart samband med byggnadsmiljön eller med den svenska traditionen. Arkitektens uppfattning om huset som konstnärlig individualitet var starkare än känslan för miljöns konstnärliga och historiska egenart. Sålunda byggde han Östermalms saluhall i Stockholm i norditaliensk tegelstil (1889; i samarbete med K. Salin), Norrlands nation i Uppsala närmast i nederländsk renässansstil (1889), Hallwylska palatset i Stockholm i spansk-veneziansk gotik (1891). Särskilt den senare byggnaden visar, med vilket mästerskap C. förstod att fritt bruka sina resestudier.

Men redan tidigt sökte C. även finna en nationell prägel, en anknytning till den svenska traditionen. Ett av de första försöken av detta slag var huset Österlånggatan 14 (1888—89), där arkitekten anslöt sig till den gamla stockholmska typen av 1600-talshus, varpå Staden mellan broarna varit så rikt. Senare uppförde han även ett annat hus i samma trakt, Städernas allmänna brandstodsbolags byggnad vid Skeppsbron (1899), och anslog därvid på ett mycket ståtligt sätt tessinskt formspråk i avsikt att giva byggnaden stockholmsk karaktär. Men det kanske mest betydande byggnadsverk i svensk stil från tidigare år, som C. skapat, är dock Adelswärdska huset vid Strömgatan (1890). Här har arkitekten på ett synnerligen originellt sätt omstöpt sina intryck från svensk barockstil i stadsboningshus och herrgårdar. Byggnadens mörka stenfasader, sirade av frodiga festonger och brutna av pittoreska burspråk, äro fritt komponerade i helt modern stil men äga dock kärna och must från det svenska 1600-talet. Huset betecknar med klarhet C:s inriktning vid denna tid, bland annat genom att det bryter med den förnäma klassicistiska 1700-talsstämning, som genom Gustav Adolfs torgspalatsen och gamla Bondeska palatset behärskade miljön.

Det största och betydelsefullaste uttrycket för den nordiska renässans, som C. företrädde, och tillika hans största monumentalbyggnad är emellertid Nordiska museet på Lejonslätten. Förslaget utfördes från början, 1889, av M. Isæus och C., men efter den förstnämndes död, 1890, slutförde C. ritningarna ensam. Redan uppgiften inbjöd här till att skapa ett svenskt momument av utpräglat slag, Artur Hazelius' nationella program skulle ju i gigantiska mått omsättas i stenen. Det är även tydligt, att den store kulturkämpen satt sin prägel på arkitektens lösning både i plan och resning. Särskilt är det påfallande, hur Hazelius' skandinavism i museibyggnaden, så som den ursprungligen var tänkt, tagit sig uttryck. Ty enligt de ursprungliga, aldrig fullföljda planerna skulle byggnaden bestå av tvenne långhus och tvenne smala sidoflyglar, vilka samman skulle bilda ett rektangulärt komplex, stöttat, i de fyra hörnen av massiva rundtorn. Hela denna anläggning blev dock reducerad till blott det ena långhuset. Men först i sin fulla utbyggnad skulle denna kulturborg givit besked om vad konstnären och hans arbetsgivare åsyftat. Man kan uttrycka byggnadsprojektets anda sålunda, att en svensk Vasaarkitektur i ett jättefamntag skulle omsluta ett danskt renässansslott. Medan vissa längor och torn minna om de svenska Vadstena och Gripsholm, erinra åter andra delar starkt om Kronborgs- och Frederiksborgsarkitekturen i Danmark. Det blev i själva verket blott det danskt präglade partiet i denna arkitektoniska skandinavism, som färdigbyggdes. Men detta har dock lånat i detaljer åtskilliga drag från svensk byggnadskultur, från klockstapelskonstruktioner, 1600-talsportaler, barockgavlar o. dyl. Måhända har den åsyftade storsvenska stämningen gått förlorad, men byggnadens pittoreska och djärva silhuett, dess intressanta detaljer och dess skickliga materialbehandling göra icke desto mindre en betydande verkan. Starkast och mest enhetligt är dock interiören formad, huvudsakligen bestående av en enda mäktig, ljusrik hall med gallerier och omgångar. Arkitekten har särskilt från katedralbyggnader hämtat impulser till detta originella profanrum, som blivit en av de märkligaste rumsskapelsema i norden.

Med Nordiska museet som genombrottsbyggnad har under de följande decennierna den svenska arkitekturen ivrigt sökt förbindelser med sin forntid, och C. har själv varit en av de starkaste representanterna därför. I vissa större stadsbyggnader som telefonbyggnaden i Warschau (1902) har han tillämpat en hanseatisk stil, och i andra som Norrköpings rådhus (1905) har han fullföljt Nordiska museistilen, men med en accentuering av svensk-nederländsk barock. Förkärleken för denna byggnadstyp har han bibehållit under hela sin tid, varpå Centralbankens palats vid Gustav Adolfs torg i Stockholm (1920) är det mest betydande exemplet. Det är reminiscenser från svenska Riddarhusets palladianska klassicism, som går igen i dess ståtliga fasad, vilken dock vittnar om en brist hos den Clasonska arkitekturen, att icke alltid helt väl underordna sig den givna miljön. Den av C. företagna omändringen av Riddarhustorget genom uppbyggandet av den barocka stenbalustraden framför Riddarhuset (1915) lider av samma fel.

Som flitigt anlitad herrgårdsbyggare har C. på ett mycket lyckligt sätt kommit att tillämpa sina svenska stilstudier. Han har sålunda i en stor mängd lanthus följt en svensk 1700-talstradition och förnyat de utsökta herresäten, som skapades under denna epok av Karl Hårleman och Karl Wijnbladh. Men därjämte har han i senare herrgårdsbyggnader, helt visst påverkad av den nya nordiska stil, som särskilt i Karl Westman fått sin talesman, uppfört rustika byggnadsverk, vilkas kynne är beroende mer på gruppering och massverkan än på arkitektonisk artikulering. I en dylik primitiv stil, som har fasta förbindelser med 1600-talsherrgårdar av Nikodemus Tessin d. ä. och Jean de la Vallée, äro exempelvis Haneberg i Södermanland (1912), Adelsnäs i Östergötland (1921) och framför allt Timmermansordens hus i Stockholm (1923) fullbordade. Särskilt den sistnämnda anläggningen är i sin helgjutna uppbyggnad och sin smidiga anpassning till terrängen ett av C:s starkaste verk.

Av övriga byggnadsverk från C:s ofantligt omfattande produktion må nämnas Telegrafhuset i Göteborg (1891), rådhuset i Eskilstuna (1893), Hjularöds herresäte i Skåne (1894), Rosenska huset i Stockholm (1896), O. Platins hus i Göteborg och R. Åkermans villa i Stockholm (1904), Skånska hypoteksföreningens hus i Lund (1914—17) och rådhuset i Södertälje (1921).

C. har genom sitt klart fattade program, som han även i skrift uttryckt bland annat i en »Öfversikt af byggnadsverksamheten i Sverige under de sista 25 åren» (Tekn. tidskr., 1896), utövat en högst betydande makt över nordisk, och särskilt svensk arkitektur. Kravet på gediget material, praktisk planlösning, individuellt och fritt komponerad exteriör, stilhistoriskt och särskilt nationellt be- tonat byggnadsspråk, dessa i tiden liggande strävanden ha i honom fått sin mest auktoritativa förkämpe, som ägt blicken för deras på en gång praktiska och konstnärliga tillämpning. Genom sin ledande administrativa ställning och sin personliga prestige har C. i själva verket under långa tider varit den svenska byggnadsvärldens mest inflytelserike man.

C:s tvenne söner Isak Gustaf Clason (f. 1893) och Peder Clason (f. 1894) ha båda ägnat sig åt arkitektyrket, i stor utsträckning tillsammans med fadern. Gustaf Clason, som mer nära fullföljer faderns verksamhet och stil, har särskilt verkat vid kyrkoombyggnader (Stefanskyrkan i Stockholm 1924—25, Trefaldighetskyrkan i Kristiania 1925—28) samt vid herrgårdsbyggnader. Han har dessutom tillsammans med arkitekt V. Gahn 1928 erhållit uppdrag att uppföra en kanslihusbyggnad i Stockholm efter ett med första pris belönat sinnrikt tävlingsförslag av 1922.

Peder Clason har efter en del smärre arbeten framför allt i huvudstaden, bland dem ombyggnaden för Stockholms handelskammare å Trädgårdsgatan i Stockholm, erhållit uppdrag att utföra den svenska byggnaden å Barcelonautställningen 1929 och det svenska studenthemmet i Paris, ämnat att invigas 1930.