Henrik Falkenberg

4. Henrik Falkenberg af Trystorp, son av F. 2, dp 12 juni 1637 i Stockholm (Nik.), d. 2 dec. 1691 i Stockholm (inskr. å kistan; själaringn. i Jakobs förs. 3 dec). Student vid Uppsala univ. 23 dec. 1652; assessor i Kammarkollegium med tjänstgöring i kammarrevisionen 7 april 1661; kammarråd i Kammarkollegium 30 aug. 1664; landshövding i Älvsborgs län 10 mars 1674; avsked som landshövding 5 maj 1676 men bibehöll enligt k. brev 24 juni s. å. landshövdings rang, titel och lön; lantmarskalk vid riksdagen i Halmstad febr.–mars 1678; riksjägmäslare i survivance 12 febr. s. å.; led. av deputationen för undersökning av kammarförvaltningen (sedan år 1675) 11 nov.–6 dec. 1678; led. av reduktionsdeputerade i Pommern 17 mars (instr. 14 aug.) 1690; led. av beredningen över reduktionsverket i Pommern 8 sept. 1691. Led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1654, 1655, 1664, 1668, 1672, 1675, 1678, 1682–83, 1686 och 1689.

G. 1) m. Maria Spanheim, f enligt uppgift 7 jan. 1668 (begr. 26 mars), dotter av teologie doktorn Friedrich Spanheim från Kur-Pfaltz; 2) 1668 m. friherrinnan Christina Maria Kruse af Kajbala, f. trol. 1648, d. 4 april 1721 i Stockholm (jordfäst 21 april i Riddarholmskyrkan), dotter av generallöjtnanten och guvernören friherre Erik Sivardsson Kruse af Kajbala och Catharina Horn af Kanckas.

F. inskrevs jämte sin bror Carl F. vid jultiden 1652 vid Uppsala universitet; han var då femton år. Tydligen har han för sina studier varit kvar i Uppsala ännu 1654, då drottning Kristinas sista riksdag hölls där med hennes tronavsägelse och Karl X Gustavs kröning, ty bland det närvarande ridderskapet och adeln står den unge F. antecknad. Han bevistade sedan till att börja med även riksdagarna 1655, 1664 och 1668, men figurerar där i protokollen endast som medlem av olika utskott, kommissioner eller deputationer. Emellertid samlade han på detta vis en erfarenhet, som kompletterade den han förvärvade på ämbetsmannabanan.

Då man i rådet 1661 diskuterade olika ämbetsverk och deras behov, framhölls bl. a. rörande Kammarkollegium, att den dit ännu hörande men relativt självständiga kammarrevisionen behövde ökade arbetskrafter. Kollegiet leddes vid denna tid av den sparsamhetsivrande Gustaf Bonde, mot vilken M. G. De la Gardie drev en stark opposition. Det har tydligen ingått i Bondes system att rikta sitt ämbetsverk med unga arbetskrafter, som kunde tänkas fullfölja hans eget program. När riksskattmästaren i april 1661 framhöll, att utöver fyra assessorsplatser i kammaren behövdes en femte, så genomdrevs saken. Till ordinarie assessor utsågs nu Henrik F., Bondes egen systerson, tydligen för den nybeviljade femte platsen (Wittrock, 1914, s. 47). F:s dittillsvarande utbildning, utöver vad som nämnts, är ej närmare känd, men han var våren 1661 ej mer än 23 år. I kammaren avancerade han emellertid snabbt, ty redan sommaren 1664 blev han kammarråd och kvarstod som sådan i tio år. Utnämningen föregicks av en diskussion i juli 1663 mellan De la Gardie och Bonde (Wittrock, 1914, s. 196 f.), varvid den siste föreslog systersonen. De la Gardie anmärkte, dels på dennes ungdom, dels på släktskapen, men året därpå blev F. alltså likväl kammarråd. I så måtto var De la Gardies antagonism motiverad, att F. snart visade sig hylla just sin morbroders förvaltningssystem med bl. a. sparsamheten som ledstjärna. Att De la Gardie å sin sida inte ogärna sökte sak med F. har man exempel på (Wittrock, 1914, s. 339). Denne var emellertid eljest en betrodd ämbetsman och användes på många olika håll; så t. ex. var han med i den kommission, som 1668 utsågs att granska förhållandena i drottning Kristinas underhållsländer (Wittrock, 1917, s. 46). Under förhandlingarna i Stockholm 1669 med de pommerska deputerade angående förvaltningen i Pommern var F. också tillkallad som sakkunnig (Wittrock, 1917, s. 218).

För De la Gardie och hans anhängare var det ödesdigert, att sparsamhetsivrarna ägde ett bestämmande inflytande på själva riddarhuset. F. och hans kollega i Kammarkollegiet Jacob Fleming verkade t. ex. med upprepade yrkanden på, att reduktionen måtte genomföras enligt 1655 års beslut. Det är på riksdagen 1672, som F. tydligen äntligen ansåg sig mogen att verksamt deltaga i debatterna. Hans första där protokollerade inlägg, den 12 sept., rörde konstitutionella frågor. När man i det utskott, som hade att svara på kungl. propositioner om konungens regeringstillträde, skulle avsluta sammanträdet den 30 sept., begärde F. ordet och gjorde en skarp anmärkning mot, att man i svarskonceptet insmugit en sats ridderskapet och adeln ovetande, med tack för regeringens förda administration. Lantmarskalken ursäktade förläget saken, men F. fick hela utskottet med sig och satsen med förtroendevotum ströks (Varenius, 1, s. 48 f.). Vad han genomdrev var ännu blott, att konungen skulle själv besluta i en dylik sak, men den förstuckna oppositionen fanns där. Däremot anmärkte F., som ofta framförde andra klassens votum, över regeringens sätt att hushålla. Han talade även för reduktionens utsträckning till Pommern och Livland (Varenius, 1, s. 50 f.).

En ännu större roll spelade emellertid F. på riksdagen 1675, då han jämte biskop J. E. Terserus i prästeståndet och stockholmsborgmästaren O. Thegner i borgarståndet ledde angreppen på det härskande rådspartiet. Sverige hade ju av rådet bidragits i en krigisk europeisk konflikt, och när i början av augusti underrättelse kom om även Danmarks fredsbrott, steg förbittringen. Den 31 augusti förnyades oppositionens angrepp på två fronter, genom Terserus hos prästerna och genom F. på riddarhuset. Adeln förenade sig i september slutligen om det skarpa votum, som F. avgav å andra klassens vägnar, och vari förvåning uttalades över, att rådet nonchalerat föregående riksdags önskan, att »allt skulle dirigeras till fred», samt i stället begynt krig »utan ständernas convocation» (Grauers, s. 21 ff.). Samtidigt förenade F. med bestämdhet i sak även hovsamhet och värdighet i form (Varenius, 1, s. 107). När på hösten 1675 deputerade utsagos för att granska förmyndarnas medelsförvaltning, lyckades F. emellertid genom obstruktion att undandraga sig direkt ledamotskap. Däremot skulle han, så mycket hans tjänst medgåve, gå kommissionen till handa (Varenius, 1, s. 149, och 2, s. 41, 94).

F. hade vid denna tid lämnat sin kammarrådstjänst och satt sedan våren 1674 som landshövding i Älvsborgs län. Helge Almquist anser honom vara en verksam och nitisk länschef, lojal både mot kronan och mot Göteborgs privilegieomgärdade särställning. I fråga om nya offentliga bördor sökte han både för staden och för allmogen vinna lättnad. Hans residens låg i Göteborg, men han reste ofta och vistades gärna på sin västgötska sätesgård Börstorp. Nyåret 1676 kallades F. till Stockholm, varvid hans frände Henrik Georg F. vikarierade. Emellertid uppdrog K. M: t i början av maj åt generallöjtnanten frih. H. G. Mörner, som blev överkommendant, att handha även civilförvaltningen i Älvsborgs län, varför F: s landshövdingeskap upphörde, men han bibehöll titel och rang. I febr. 1678 utsågs han till riksjägmästare i survivance och var samtidigt lantmarskalk på riksdagen i Halmstad.

Det uppdrag, som K. M:t nyåret 1676 ville anförtro F., var att gå kommissionen angående förmyndarregeringens medelsförvaltning till hända, ehuru F. även nu lyckades undandraga sig direkt ledamotskap. Han kvarblev emellertid hela våren i Stockholm. Såsom lantmarskalk 1678 överlämnade han åt andra att föra kommissionens talan (Varenius, 2, s. 124–127). Även vid senare riksdagar spelade han en betydande roll. Att F. själv fick röna den noggranne Karl XI :s onåd är känt genom en hans ödmjuka supplik 1687 (Hist. handl., 1, s. 66 f.; orig. i Biographica, RA) med bön att höra honom, »som uti mine anförtrodde ämbeten felat och icke uti verket det förmått prestera, som min hug och trogne vilje och uppsåt mig hava dikterat». F. anhöll därför, att han skulle få inleverera 40,000 dlr smt och frias från åtal, vilket konungen i en kärv resolution biföll. Ett bland F:s sista uppdrag var att deltaga i kommissionen angående reduktionen i Pommern. Redan 1687 var han med om att anställa forskningar efter handlingarna angående oreducerade domäner i Pommern (v. Essen, s. 66). Då den från flera olika synpunkter kinkiga frågan om en ny pommersk reduktion upptogs 1690, utsåg Karl XI våren s. å. F. att fara till Pommern för att genomdriva denna (v. Essen, s. 67 f.). F., som icke var tilltalad av uppdraget och missnöjd med konungens i ganska svävande ordalag avfattade instruktion, anlände till Stralsund 16 okt. s. å. Landständerna gjorde emellertid öppet motstånd. För närmare redogörelse angående F:s undersökningar och förhandlingar hänvisas till von Essens monografi. Karakteristiskt för situationen är, vad Karl XI i brev 26 nov. 1690 uttalade till generalguvernören Nils Bielke, att F. skrivit från Pommern »det de intet ville inkomma med några dokumenter utan ställa sig rätt vedervärdiga, vilket jag intet tvivlar uppå» (Hist. handl., 18:2, s. 78 f.). Faktiskt präglades F:s arbete i Pommern av välvilja mot landet (v. Essen, s. 74). I juni 1691 kallade konungen F. till Stockholm för att gå reduktionsdeputationen till hända med vissa uppgifter, och han ankom i slutet av juli. Han lyckades få visst gehör för sina synpunkter men avled redan i december s. å. i Stockholm. Kistan bisattes först i Riddarholmskyrkan men fördes sedan till Falkenbergska graven i Vadsbro kyrka. – Förutom Börstorp ägde F. bl. a. Lagmansö och Hedenlunda i Vadsbro sn (Söd.), Fågelsund i den närbelägna Bettna sn samt Örby i Brännkyrka (Sth.).