Erik Johan Fant

5. Erik Johan Fant, f. 10 aug. 1889 i Stockholm (Maria), d. 12 april 1954 där (Joh.). Föräldrar: fängelsedirektören Erik Fridolf Laurentius Fant och Emmy Charlotta Wennerström. Mogenhetsex. vid Högre realläroverket å Norrmalm i Stockholm 2 maj 1908; elev vid Tekniska högskolan i Stockholm s. å., avgångsex. från fackavdeln. för arkitekter där 1912; elev vid konsthögskolan 16 okt. 1912–1914; anställd vid professor E. Lallerstedts ritkontor 1912–14; kontrollant och platsledare vid Vreta Klosters kyrkas restaurering 1915–17; arkitekt i Byggnadsstyrelsen från 1917; innehade arkitektkontor i Stockholm tills, med S. Curman 1918–25; därefter egen verksamhet; arkitekt vid Nordiska museet och Skansen 1932–38; har utfört restaureringsarbeten av mera än 150 kyrkor samt av slott och herrgårdar. RVO 1932.

G. 12 mars 1928 i Stockholm (Ad. Fredr.) m. målarinnan Stina Nordwall, f. 6 aug. 1898 där (Joh.), dotter av kamreraren Frans Hugo Nordwall och Annie Lydia Wilhelmina Kinberg.

Erik Fant växte upp i ett kulturintresserat hem, där i synnerhet musiken odlades flitigt och där ofta en förnämlig krets av musikälskare av olika slag samlades. Det var en fin och förädlande atmosfär för ett mottagligt sinne. Vid unga år faderlös fick F. såsom den äldste i syskonkretsen träda in i rollen av caput familiæ, något som gav honom en tidig mognad och ett starkt drag av allvar och ansvarskänsla.

Då F. under sin arkitektutbildning inträdde i konsthögskolans arkitektavdelning hösten 1912, råkade han komma in i den första årskurs, som åtnjöt undervisning i svensk arkitekturhistoria och restaureringskonst, ett helt nytt ämne på konsthögskolans schema. F. har själv ofta omvittnat, att detta verkade starkt inriktande på hans val av arbetsområde. Efter en tids ritkontorspraktik hos professor Erik Lallerstedt anställdes F. 1915 såsom kontrollant och platsledare för de omfattande restaureringsarbeten, som åren 1915–17 utfördes i Vreta Klosters märkliga kyrka under ledning av professor Sigurd Curman. Under detta arbete, där F. gav prov på stor kunnighet och skicklighet, torde det ha klarnat för honom, att han bland de arkitektoniska minnesmärkena funnit sitt rätta arbetsområde. Det var sålunda icke ett arkitektoniskt nyskapande, som blev hans framtida huvuduppgift, utan restaureringsarkitektens måhända mindre iögonfallande, men i ett gammalt kultursamhälle så oumbärliga och betydelsefulla arbete.

Efter avslutande av arbetet i Vreta Kloster ägnade sig F. så gott som helt åt restaureringsarbeten av olika slag, under 1918–25 i samarbete med S. Curman, därefter såsom ensam företagare. Framför allt har F. utfört ett mycket betydande antal kyrkorestaureringar. De ha omfattat kyrkor både i städer och på landet, mest kanske på landet, både stora och små, mest kanske smärre landskyrkor från medeltiden. Målsättningen för dessa restaureringar har varit att å ena sidan bota tekniska brister och avhjälpa praktiska olägenheter, å andra sidan att sälta en gammal kyrka i stånd att så äkta och tydligt som möjligt berätta hela sin historia, ej blott den äldsta, och att visa sina inneboende, ofta förvanskade skönhetsvärden. F. gick med mycken varsamhet och hänsyn till dessa uppgifter, och han har lyckats återuppväcka många vanvårdade kyrkobyggnader till nytt liv. Mången pärla inom vår kyrkliga arkitektur har liksom skalats fram med försiktiga händer. På andra håll ha nödvändiga praktiska förändringar utförts på ett mot de gamla värdena hänsynsfullt sätt. Då det gällt att skapa helt nya inredningsföremål till en gammal kyrka, t. ex. nya bänkar, ny predikstol o. dyl., har F. ofta lyckats mycket väl, men stundom har nog en viss torrhet vidlått dessa nyskapelser. De ha emellertid alltid sökt underordna sig kyrkans helhetsstämning. F:s verksamhet som kyrkorestaurator var mycket omfattande. Han var under 1900-talets andra fjärdedel på sitt område sannolikt den mest anlitade arkitekten i landet. Mer än 150 kyrkor fördelade över mellersta Sverige och Norrland ha varit föremål för hans arbete. Östergötland, Uppland och Gotland ha varit huvudområdena för hans verksamhet med ett 25-tal kyrkor i vart och ett av dessa landskap. Men även bland Södermanlands, Närkes och Norrlands kyrkor finnas många, som restaurerats av F. Här kan endast ett litet fåtal nämnas, t. ex. de strålande interiörerna i Tensta och Vendels kyrkor (Uppl.), där svåra praktiska problem blivit lösta på ett sådant sätt, att man nu inte längre märker, att några svårigheter funnits där. Därutöver böra bland upplandskyrkor nämnas, förutom Solna, som restaurerades 1928, Gamla Uppsala, Vaksala, Ärentuna och kanske alldeles särskilt Roslagsbro kyrkor, som fått sina sköna interiörer vackert återställda. I Östergötland ha östra Eneby vid Norrköping, Kimstad, Askeby, Ekebyborna och en hel rad andra landskyrkor restaurerats av F. Men även Vadstena klosterkyrkas interiör har varit föremål för en välgörande omvårdnad från F:s sida, liksom Skänninge stadskyrka. I Södermanland förtjäna restaureringarna av Botkyrka, Salem och Aspö att nämnas bland många andra, liksom Dalhem, Klinte, Fröjel och Väskinde på Gotland. I Norrland ledde F. iståndsättningsarbetet på Ovikens gamla kyrka, som under en längre period varit ödekyrka, men som efter restaureringen åter tagits i bruk. Därmed räddades åt framtiden en av Norrlands vackraste kyrkoanläggningar med klockstapel, kyrkogårdsportaler, bårhus m. m. En annan norrlandskyrka, som vackert restaurerats, är Timrå stora 1700-talskyrka i Medelpad.

Av större stadskyrkor, som i regel erbjuda mera komplicerade restaureringsproblem än de små landskyrkorna, böra bl. a. nämnas Norrköpings Olaikyrka, som återfått sin rena klassicistiska interiör genom F:s resoluta åtgärd att utrensa en rik, men smaklös stuckdekoration från slutet av 1800-talet. Åt Linköpings domkyrka återbördade F. bl. a. dess praktfulla 1700-tals predikstol, tidigare till oigenkännlighet omstuvad och förvanskad. I Örebro voro såväl den gamla Nicolaikyrkan som den nyare Olaus Petri-kyrkan föremål för hans arbete.

I Stockholm har F. under 1940-talet genomfört ett svårt och komplicerat arbete, nämligen restaureringen av Johannes kyrka, uppförd i en ganska vacker nygotik under 1880-talet. Tekniska och icke minst akustiska brister gjorde en omfattande restaurering nödvändig. Den har genomförts med stor taktfullhet mot kyrkans ursprunglige arkitekt och med tillvaratagande av byggnadens inneboende skönhetsvärden. – När F. i april 1954 avled, var han sysselsatt med två stora och ansvarsfulla restaureringsarbeten i Stockholm, måhända de viktigaste, som legat i hans händer: Storkyrkans och Katarina kyrkas interiörer. Om dessa ännu icke avslutade arbeten kan, då detta skrives (maj 1954), blott sägas, att de hunnit så långt, alt endast mera rutinmässiga arbeten återstodo, då F. avled.

F. sysslade emellertid icke enbart med kyrkor, även om de utgjorde hans flesta arbetsobjekt. Även slott och herrgårdar ha behandlats av F. Omfattande arbeten ha under hans ledning utförts i Linköpings slott, och i Vadstena slott påbörjades av F. betydelsefulla arbeten för återställande av vissa delar av de ståtliga slottsgemaken, arbeten, som dock icke hunnit avslutas vid hans död. I Vadstena ha också de gamla klosterbyggnaderna varit föremål för F:s arbete. Munkklostret har invändigt restaurerats för användning till vandrarhem, det förnämligaste i landet. För nunneklostrets fullständiga restaurering och aptering till folkhögskola förelågo vid F:s död omfattande förslag utarbetade.

Under en följd av år har F. lett viktiga och värdefulla restaureringsarbeten i Karlbergs slotts äldre 1600-talsinteriörer, som därigenom åter delvis framträtt i sin forna prakt. Åtskilliga gamla herrgårdar, större och mindre, ha under F:s försiktiga händer satts i stånd att bättre motsvara vår tids krav, på samma gång som de avlockats dolda skönhetsvärden. Bland dessa kan nämnas Finspång, Bjärka-Säby och Stavsäter (Östergötl.), Garpenberg (Dalarna), Dylla bruk (Närke), Strömsrum (Smål.), Sturehov (Söderm.), m. fl. De två sistnämnda arbetena voro dock vid F: s bortgång icke avslutade.

Även åt nybyggnader ägnade F. i begränsad omfattning sitt arbete. Skolor och mindre bostadshus på landet utförde han i rätt stort antal under sina yngre år. Åt Bergianska Stiftelsen (Sthlm) ritade han ett flertal institutionsbyggnader. Och slutligen var F. under en följd av år Skansens arkitekt, som bl. a. ritade den nya Sollidsentréns byggnader.

Kyrkogårdsanläggningar och begravningskapell voro i viss mån biprodukter till F:s kyrkorestaureringar. Av dessa bör särskilt utvidgningen av Vreta Klosters kyrkogård framhållas såsom ett synnerligen vackert prov på denna verksamhet.

F. var en kunnig och kringsynt man, som i samband med sina arbeten förvärvat en solid kunskap om svensk arkitekturhistoria. Bakom den stundom något trubbiga ytan dolde sig en vänsäll, ovanligt fin och godhjärtad, ja, ömsint personlighet med stark känsla för fair play och rättrådighet. Han var en stor arbetsmänniska, som helt gick upp i sina arbetsuppgifter.