Johan (Johann) Jacob Ferber

2. Johan(n) Jacob Ferber, sonson till F. 1, f. 29 aug. 1743 i Karlskrona, d. i mitten av april 1790 i Bern, Schweiz. Föräldrar: amiralitetsapotekaren och tituläre assessorn Johan Heinrich Ferber och Eva Maria Ankarcrona. Student vid Uppsala univ. 8 sept. 1761; disp. pro exercitio där 22 juni 1763; auskultant i Bergskollegium 7 nov. s.å.; mineralogisk-geologiska studie- och forskningsresor, först i Sverige, från 1765 i Tyskland, Böhmen, Ungern, Frankrike, Holland och England; återvände hem till Karlskrona 1770; fick 1771 tillfälle anträda en resa genom Tyskland och Böhmen till Italien, där han uppehöll sig till aug. 1772, varefter han återvände norrut över Regensburg; bedrev i forts, undersökningar i Böhmen och angränsande landsdelar till hösten 1773, då han återvände till Karlskrona; professor i naturalhistoria och fysik vid det nygrundade akademiska gymnasiet i Mitau 1774–83; resa i Polen 1781; professor i mineralogi och led. av vetenskapsakademien i Petersburg 29 sept. 1783–1786; efter avskedstagandet 1786 forskningsresa till Ungern, Böhmen och Sachsen s.å.; k. preussiskt överbergsråd s.å. och ord. led. av vetenskapsakademien i Berlin 1 nov. s.å.; mineralogiskgeologiska forskningsresor 1788 i Tyskland, Frankrike och Schweiz; ny resa i Schweiz 1789–90. – LFS 1773; Uti. LVA 1775; led. av talrika utländska vetenskapliga samfund.

G. 1778 m. Agnes Elisabeth Jacobs från Kurland.

F. var den äldste sonen till förmögna föräldrar, vilka gåvo honom en sorgfällig uppfostran. Han hade ett fördelaktigt utseende, ett vinnande sätt och ett livligt, koleriskt temperament samt var kraftigt byggd och uthållig. Hans fader hade bestämt, att han skulle bli läkare, och F. ägnade sig också först åt den medicinska vetenskapen. I Uppsala, dit han kom på hösten 1761, blev han lärjunge till Linné, bevistade dennes föreläsningar och berömda herbationer samt disputerade i juni 1763 pro exercitio under Linnés presidium på avhandlingen »de prolepsis plantarum». F:s förste lärare i mineralogi blev, såsom han själv nämnt i tryck, J. G. Wallerius, som ju också verkade vid Uppsala universitet. Under sin korta studietid där bodde F. på astronomiska observatoriet hos observatör Fredrik Mallet, som fick taga hand om F. och undervisade honom i matematik och astronomi. Även den berömde mineralogen och kemisten A. F. Cronstedt uppgives ha varit en av F:s lärare i Uppsala, och det finnes visserligen ingen anledning betvivla, att F. verkligen blev lärjunge till Cronstedt. I Uppsala synes detta dock ej ha kunnat ske, men däremot mycket väl på Nisshyttan vid Säter, där Cronstedt bodde såsom bergmästare och där han vid här ifrågavarande tid årligen brukade meddela tre–fyra unga studerande undervisning i bergsvetenskapen m.m.

F. skall slutligen ha varit lärjunge även till den berömde Anton von Swab. Det synes ha varit en kurs i proberkonsten eller i metallurgien, som von Swab låtit F. genomgå. Bland de många vänner, som F. förvärvade under studietiden i Uppsala, märkes främst Torbern Bergman, vars mycket viktiga arbete »Sciagraphia regni mineralis» 1782 utgavs och bekostades av F.

Efter disputationsakten i juni 1763 lämnade F. Uppsala, antogs hösten s.å. till auskultant i Bergskollegium och besökte nu till en början de svenska bergverken. Våren 1764 bearbetade han därpå i föräldrahemmet i Karlskrona sitt »Diarium floræ Carolicoronensis», som han begynt att föra redan 1755 vid 12 års ålder.

År 1765 började F. sina utländska studie- och forskningsresor och tillbragte i fortsättningen större delen av sitt liv på resor i olika delar av Europa. Därunder vann han stort anseende för lärdom och emottog många utmärkelser. Först begav han sig till Tyskland, där han länge uppehöll sig i Berlin för att studera kemien under de framstående forskarna Pott och Marggraf. Även i Leipzig uppehöll han sig en tid. Han studerade därpå de tyska bergverken på Harz, i Pfalz, Bayern, Nassau, Österrike m.m., vidare bergverken i Böhmen och framförallt i Ungern, där han gjorde bekantskap med den förträfflige och mycket intresserade mineralogen, bergsrådet m.m. Ignaz von Bom i Prag, som blev F:s synnerligen gode vän. Slutligen begav sig F. till Frankrike och Holland och besökte i England bergverken i Cornwall och Derbyshire. Under resan i England synes man ha föreslagit F. att följa Banks och Solander på en resa till Söderhavet. Av sistnämnda förhållande kan man draga den slutsatsen, att F:s resa i England företogs 1768. Vintern 1769–70 var han i Ungern, och sommaren 1770 återvände han till fäderneslandet och Karlskrona.

F. stannade dock icke länge hemma. Han avslutade sin »Blomster-almanach för Carlscronas klimat», och denna skrift fick han på Linnés tillstyrkan intagen i Vetenskapsakademiens handlingar 1771. I ett brev till Linné föreslog F. vidare, att akademien skulle invälja den förutnämnde Ignaz von Born till (utländsk) ledamot. Detta blev också fallet i maj 1771. Ett par veckor senare befann sig F. i Köpenhamn, varifrån han lämnade Linné meddelande, att han oförmodat hade blivit i tillfälle att göra en utrikes resa på ett års tid genom ett antal bergverk i Tyskland till von Born i Prag samt därifrån vidare. Den 1 sept. 1771 hade F. hunnit till Prag, och resan fortsatte nu söderut till Italien. I sina brev till Linné nämner F. icke, att han företog denna resa, den märkligaste av alla hans många resor, som följeslagare till den unge friherre Emanuel De Geer till Frötuna, men det är bekant, att så var fallet. Uppehållet i Italien varade nära ett år; man hade lämnat Italien i början av augusti 1772 och befann sig 26 augusti i Regensburg. Man vet också, att den stora samling vulkaniska produkter från Italien, som 1773 ankom till hovmarskalken friherre Charles De Geer på Leufsta och som sedan undersöktes av Torbern Bergman, hopbragts av F., som av färderna i Italien fått det bestämda intrycket, att detta land ostridigt var det härligaste i Europa.

Så tidigt som 1772 återvände F. ej till hemlandet, utan dröjde därmed ett år, varunder han dels besökte bergverk, dels gästade von Born på hans lantgods i Böhmen. Den 30 juli 1773 var han ännu kvar i Böhmen, men hade för avsikt att hösten s.å. bege sig hem till Sverige.

I senare hälften av oktober 1774 lämnade F. fädernehemmet i Karlskrona för att bege sig till Mitau, dit han av hertigen i Kurland (Peter Biron) kallats för att »på hederliga villkor» vara professor i naturalhistoria och fysik vid det av hertigen för den kurländska adeln nygrundade gymnasiet i Mitau. På sin plats som professor i Mitau stannade F. i nio år, till 1783, varunder han bl.a. utförde förträffliga och viktiga geologiska undersökningar i det kurländska området. Dessutom företog han 1781 på anhållan av konungen i Polen (Stanislav Poniatovski) och med hertig Peters tillåtelse en resa för undersökning av bergverkens förhållanden i de polska områdena. Konungen blev mycket tillfredsställd med resultaten, och F. skall ha blivit rikt belönad av den frikostige monarken. Man kanske kan fråga sig, om icke detta förhållande stod i visst samband med, att F. 1782 var i tillfälle bekosta tryckningen av Torbern Bergmans ovan omtalade arbete (s. 591).

År 1783 kallades F. av kejsarinnan Katarina II till ledamot av ryska vetenskapsakademien och professor i mineralogi i Petersburg. Hans verksamhet där blev dock kort. Han begärde redan 1786 avsked, och anledningen därtill skall ha varit, att kejsarinnan velat uppdraga ledningen av de sibiriska bergverken åt F., som emellertid ansett, att hans hälsa icke skulle tåla vid det stränga klimatet i Sibirien. Efter den resa genom Sachsen, Böhmen och Ungern, som F. gjort 1786 efter avskedstagandet, trädde han mot slutet av s.å. i preussisk tjänst såsom överbergsråd och ordinarie ledamot (akademiker) av vetenskapsakademien i Berlin. Redan 1777 hade Fredrik II förgäves sökt få F. till Berlin (Harnack, 1: 2, s. 500). F. tog nu inträde i preussiska vetenskapsakademien 7 dec. 1786.

Sommaren 1785 gjorde F. ett antagligen helt kort besök i Stockholm, varvid han träffat ej blott presidenten i Bergskollegium greve Nils Adam Bielke, utan även Gustav III, »vår store och makelöse konung ... Jag var i sanning rörd av konungens stora nåd och glömmer aldrig kabinettet på Drottningholm, så länge jag lever».

I sina skrifter visar sig F. ha en mycket skarp iakttagelseförmåga och i många hänseenden vara långt före sin tid. Bland hans tryckta arbeten märkas särskilt: »Beiträge zu der Mineralgeschichte von Böhmen» (1774), »Neue Beiträge zur Mineralgeschichte verschiedener Länder» (1778), »Briefe aus Wälschland an den Herausgeber derselben Ignatz Edlen von Born» (Prag 1773) och »Anmerkungen zur physischen Erdbeschreibung von Kurland» (Riga 1784).

Överallt där F. färdades fram gjorde han iakttagelser och anteckningar, och han färdigställde redogörelser för nästan alla de många gruvor och områden, som han besökt. Ett stort antal sådana berättelser föreligga i tryck. Några av dessa har han låtit trycka på egen bekostnad, andra ha publicerats av hans vänner, och en tredje grupp trycktes av de lärda sällskap, av vilka han var medlem. Hans skrifter fingo bland fackmännen ett enstämmigt gott mottagande. Alldeles särskilt uppskattades hans ovan nämnda utmärkta brev från Italien (Wälschland), vilka hans trogne vän von Born lät trycka på sin bekostnad. F. lämnade däri värdefulla bidrag till kännedomen om vulkaner och vulkaniska bergarter från Syditalien. Hans skildring av trakten kring Neapel och speciellt hans beskrivning av Vesuvius' utbrottsprodukter anses höra till de mest framstående vetenskapliga publikationerna på detta viktiga forskningsområde under F:s tid.

År 1787 var F. sjuk och kan på grund av en myckenhet annat arbete ej gärna ha haft tillfälle till några längre resor, men 1788 bereste han delar av Tyskland, Frankrike och Schweiz. I sistnämnda land studerade han bl.a. fyndigheter i kantonen Bern. Myndigheterna där voro mycket tillfredsställda med de resultat han vunnit, och de inbjödo F. att göra en ny resa 1789. Han erhöll tillåtelse av konungen (Fredrik Vilhelm II) och började resan i maj månad. I september s.å., under rekognoscering i trakterna av Thunersjön, drabbades han i Millital av ett svårt slaganfall. Med stor svårighet lyckades man föra honom till Bern, där han avled i april 1790 och fick sin plats vid sidan av den store schweiziske naturforskaren Albrecht von Haller.