Carl Magnus Envallsson

Envallsson, Carl Magnus, f. 24 okt. 1756 i Vaxholm, d. 14 juli 1806 i Stockholm (Nik.). Föräldrar: kyrkoherden Johan Enevall och Margareta Insulin. Student vid Uppsala univ. 10 dec. 1768; disp. pro exerc. 8 maj 1776; e. o. kanslist i Krigskollegium 21 april 1785; registrator där senast 1799; notarius publicus i Stockholm 20 jan. 1802. översättare, skriftställare, dramaturg. LMA 1786. – Ogift.

Efter akademiska studier i Uppsala slog Carl E. i Stockholm in på teaterbanan som översättare och dramaturg men ägnade sig vid sidan av denna verksamhet även åt ämbetsmannabanan, ingick 1785 i Krigskollegium och blev 1802 notarius publicus. Sistnämnda år utgav han »Svenskt musikaliskt lexikon», en kompilation av utländska verk, i synnerhet Rousseaus »Dictionnaire de Musique». Det är vår första uppslagsbok över musikaliska facktermer, med övervägande klara och koncisa förklaringar. E. utgav vidare 1802–06 sex häften anekdoter och historietter under titeln »Ny Acerra philologica».

Som dramatiker verkade Carl Magnus E. 1781–99 vid de Stenborgska teatrarna i Stockholm. Av hans omkring åttio dramatiska verk uppfördes ett sextiotal på dessa scener. Den första översättningen, Audinots »Tunbindaren» (1781) med libretto hämtad från Boccaccio, blev synnerligen framgångsrik och följdes redan första året av tre stycken. S. å. presenterade E. ett original – som dock hade ett otal förebilder – »Kopparslagaren» med musik av J. D. Zander. Ett talande bevis för nödläget hos tidens dramatiska författare och översättare är E:s anhållan hos Gustav III (1786) om rätt till ersättning för sceniska verk, nyttjade av andra än beställaren. Hans anhållan bifölls i fråga om manuskript, medan tryckta pjäser såsom tidigare fritt finge uppföras. E. slöt 1788 med Munkbroteaterns chef, Carl Stenborg, överenskommelsen att varje månad skaffa teatern en lyrisk komedi eller opera comique mot en veckoavlöning av 3 rdr 24 sk:r samt recetten för den tredje föreställningen.

Tyngdpunkten i Ers författarverksamhet ligger inom översättningen av den franska opera comiquen, en genre som i Sverige introducerades av Adolf Fredriks franska skådespelartrupp. E:s bearbetningar utmärkas av lättflytande, populärt hållen vers med uddiga kupletter och fyndiga lokaliseringar av miljöer och typer. De återspegla på ett åskådligt sätt den inom de enklare befolkningsskikten rådande, på en gång robusta och frivola anda, som härskade i Gustav III:s och Bellmans Stockholm, men göra naturligtvis mindre ofta rättvisa åt originalens förfinade grace och raffinemang. Inom sångspelet och vådevillen, denna tidstypiska, rousseauanskt idylliska genre med dragning åt en viss försiktig realism, nådde E. längst i bearbetningen av Piis och Barrés »Les vendangeurs ou les deux baillis»: »Slåtter-ölet eller Kronfogdarne» (1787), detta anspråkslösa lilla mästerverk som långt in på 1800-talet åtnjöt en popularitet, vilken sedan endast kommit »Värmlänningarna» till del. E. kallar stycket »lyrisk komedi», vartill förmodligen operan »Gustav Vasa» (1786), »lyrisk tragedi», givit anledningen.

Anmärkningsvärd är den med tiden tilltagande sentimentaliteten i karaktärsteckningen, ibland direkt avvikande från originalen. Genom det omfattande persongalleriet i E:s dramatiska bearbetningar, där tidens människor lätt kunde känna igen egna och andras fel och förtjänster, uppnådde han som författare en popularitet, som endast kan jämföras med den August Blanche åtnjöt på 1800-talets mitt. Till de originellaste och mest kända typerna höra kronofogdarna Polykarpus och Bryngel i »Slåtter-ölet eller Kronfogdarne». Den förre kreerades troligen av den utomordentlige komiske skådespelaren K. K. A. Waltman och blev senare en av Lars Hjortsbergs mest berömda roller. Inte mindre populär var mor Bobi i »Colin och Babet» (1787), den pjäs med vilken E. lämnade sin tidigare anonymitet. Waltman som mor Bobi utnyttjades också i »Sorgen för glädjen går eller Mor Bobi och skolmästaren» (1788), en fortsättning på föregående, där även Bryngel uppträder. På grund av några smaklösheter gjorde stycket fiasko men omarbetades av E. och hade sedan stor framgång under titeln »Bobis bröllop» (s. å.).

En annan sida av E:s författarskap visar dramen »Gustaf Ericsson i Dalarne», med vilken Munkbroteatern i Stockholm invigdes 1784. Detta vårt första nationella sångspel (med musik av Stenborg) består av en rad romantiska tablåer, men genom ämnesval och ton ansluter det sig till Gustav III :s av fosterländskt patos burna historiedramatik. Som pjäsfurnissör ålåg det även E. att hastigt skriva ihop tillfällighetsstycken, av vilka må nämnas »Den glade medborgaren», författad efter segern vid Svensksund 1790. Deras konstnärliga värde är inte högt, men som ett eko av massornas hänförelse för Gustav III äro de intressanta tidsdokument.

Ett uppmärksammat inlägg i tidens litterära strider gjorde E. med översättningen av Anseaumes »Målare, kär i sitt modell» (1782), där han lade in en parodi på Thorilds bombastiska orimmade hexameter i »Passionerna». Thorild svarade i sin »Straffsång» 1784 med att kalla honom en det »låga vettets duumvir», »sumpens genius» i »hundabroderskap» med Kellgren. I »De musulmanniske pelegrimerne» (1786) återupptog E. driften med Thorild utan att uppnå det första angreppets slagkraft. Vid sidan härav gjorde E. även ett inlägg i den ivriga debatt, som uppstod kring en sekteristisk religiös rörelse i Stockholm i början av 1780-talet. Hans lustspel »Den nya secten», enligt A. v. Fersen skriven på uppdrag av överståthållaren Carl Sparre, uppfördes med viss framgång 1782, men någon Tartuffe förmådde han inte skapa av den skenhelige bedragaren, endast en klen karikatyr. – E:s sista år fördystrades av blindhet och fattigdom.