Edvard Erdmann

2. Edvard Erdmann, son till E. 1, f. 31 okt. 1840 i Stockholm (Nik.), d. 8 sept. 1923 i Saltsjö-Duvnäs, Nacka (Sth.). Elev (5 klasser) i Nya elementarskolan i Stockholm till 1856, vid Slöjdskolan (Konstfackskolan) där 1857–58; praktik vid Bolinders mekaniska verkstad 1858; ord. elev vid Teknologiska institutet (Tekniska högskolan) 1858–61 (avgångsex. från fackavd. för kemi); bitr. geolog vid Sveriges geologiska undersökning 1861; ord. geolog 1870 och tillika amanuens (museiföreståndare) 1871–1 nov. 1910; tf. souschef 1 april 1873–1 april 1874; led. av kommittén för lagstiftning angående stenkolsgruvor 1884–85; fil. hedersdoktor i Uppsala 24 maj 1907; k. fullmakt som tjänsteman då Sveriges geologiska undersökning 1910 ställdes på ord. stat. RVO 1880; RNO 1895; Iqml 12 :e storl. 1910; Fysiografiska sällskapets i Lund minnesmedalj i guld 1917.

G. 17 nov. 1868 i Stockholm (Tyska) m. Agnes Josefina Zetterström, f. 23 jan. 1848 i Gävle, d. 2 okt. 1923 i Stockholm (Kat.), dotter av vinhandlanden Johan Ferdinand Zetterström och Gustava Kathrina Bergman.

På egen bekostnad företog E. 1872 en studieresa till Tyskland, Schweiz, norra Italien och Österrike, varvid han bl. a. besökte ett flertal glaciärer i Alperna. År 1875 gjorde han med statsbidrag en tre månaders vetenskaplig resa till Tyskland, Österrike, Schweiz, Frankrike, England och Skottland för att studera dels glaciala bildningar, dels anordningarna i geologiska museer m. m.

E. var en skicklig samlare, ordnare och beskrivare av det geologiska primärmaterialet. Någon teoriernas man var han icke. Han hade en mångsidig och grundlig kännedom om Sveriges geologi. Hans flit och arbetsförmåga voro synnerligen stora, och han ådagalade mycket framstående museimannaegenskaper. De av honom utgivna geologiska kartbladen i skalan 1: 50 000 (9 st.) i serien av sådana över mellersta och södra Sverige voro mönsterkartblad för sin tid. Så gott som utan all hjälp av andra ordnade han Sveriges geologiska undersöknings hastigt växande samlingar och skapade verkets välordnade och instruktiva museum (då inrymt i huset Mästersamuelsgatan 44, Stockholm), som fick allmänt erkännande och flitigt besöktes av allmänheten. Ända till 1890 hade han att jämte den krävande verksamheten som museiföreståndare tjänstgöra som kartbladsgeolog.

En annan mycket viktig del av E:s mångsidiga och betydelsefulla livsverk utgöres av hans mångåriga och omfattande geologiska arbeten i Skåne. Han hade sedan 1867 arbetat med kartbladen Hälsingborg och Landskrona och fick 1871 i uppdrag att upprätta en berggrundskarta över Skåne samt att särskilt undersöka de skånska stenkolsförande områdena. Redan 1872 förelåg hans första beskrivning över Skånes stenkolsförande formation, med bl. a. en geologisk översiktskarta över Skåne. En andra, betydligt utvidgad beskrivning utgav han 1887, och 1909–15 kom hans huvudpublikation, den stora monografien »De skånska stenkolsfälten och deras tillgodogörande», som av fackmännen erhållit enstämmiga lovord. Genom E:s arbeten klarlades för första gången, vilken viktig roll förkastningar spela i Skånes och Sveriges geologiska byggnad. Av stor betydelse var också det av E. 1872 påvisade förhållandet, att den postglaciala landsänkningen i Skåne icke var ännu pågående, vilket dittills antagits, utan att den tvärtom efterträtts av en senare landhöjning.

I sin egenskap av museiföreståndare planlade och anordnade E. .Sveriges geologiska undersöknings deltagande i ett betydligt antal (22 st.) större utställningar ej blott i Sverige, utan även i utlandet (bl. a. världsutställningarna i Wien 1873, i Philadelphia 1875, i Paris 1878 och 1900, i Chicago 1893). I flera av dessa fall författade han omfattande redogörelser för de utställda föremålen och Sveriges geologiska undersöknings verksamhet. Förnämliga pris vittnade om den skicklighet» med vilken E:s arbetsinsats gjorts.

E. var 1871 en av stiftarna av Geologiska föreningen i Stockholm, var dess sekreterare och redaktör för dess förhandlingar 1873–76 och ordförande 1882, 1888 och 1897. I en mängd kortare uppsatser och diskussionsinlägg i samma tidskrift upptog han till behandling mera speciella iakttagelser, som han gjort vid kartläggningen.

Vidare märkes E:s intresserade insats, särskilt i yngre år, för den geologiska vetenskapens popularisering. Redan 1869 utkom arbetet »Om bergolja», 1872 följt av »De allmännaste af Sveriges berg-och jordarter» (2:a uppl. 1875), en av Patriotiska sällskapet prisbelönt tävlingsskrift. Mest bekant torde hans lärobok »Populär geologi» (1874; 2:a uppl. 1876) ha blivit. Han författade även större delen av de geologiska artiklarna i Nordisk familjeboks 1:a och 2:a upplagor och medarbetade i Gustav Sundbärgs »Sveriges land och folk». I detta samband kan även nämnas, att han läsåret 1870–71 bestred undervisningen i praktisk geologi i den dåvarande privata »Läroanstalten för landtbrukare» i Stockholm. Vid Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 var E. prisdomare. – Efter E. äro uppkallade dels rät-liasfossilet Tancredia Erdmanni från Skåne, dels. Edvardglaciären på Spetsbergen.

Ända in i det sista ägnade E. intresserat arbete åt de uppgifter, som han tidigare sysslat med. Det har sagts om honom, att det förefaller otänkbart, att han någonsin kunnat ha någon ovän. Det var synbarligen en glädje för honom att få hjälpa andra till rätta ur svårigheter och trångmål, och hans hjälpsamhet räckte till för alla. Ett lyckligt led i hans allvarliga strävan att upprätthålla ett gott kamratskap mellan geologerna inbördes voro de uppskattade skämtskrifter (mångfaldigade i övertryck och i regel illustrerade) som han under pseudonymen En Elak författade till ett antal festligheter och märkesdagar inom den geologiska kamratkretsen.