Nils Axel Fredrik Erdmann

4. Nils-Axel Fredrik Erdmann, f. 23 sept. 1860 i Åker, Söd, d. 3 maj 1948 i Stockholm (Engelbr.). Föräldrar: godsägaren Otto Fredrik Erdmann och Mimmi Elvira Johanna Gysler. Student vid Uppsala univ. 19 sept. 1878; e. o. tjänsteman i Riksgäldskontoret 16 jan. 1879; kammarskrivare där febr. 1884 och revisor okt. 1894—1 april 1915; kanslist i k. direktionen över Handelsflottans pensionsanstalt maj 1883 samt kamrer och sekreterare där 1895— 30 juni 1939; litterär medarbetare i Nya Dagligt Allehanda 1892— 1938; chef för litterära avdelningen där 1908—20; v. ordf. i Bellmans-sällskapet 1919—46; skattmästare och v. ordf. i Sveriges författareförening (flera år till 1917). Skriftställare. RNO 1928.

G. 29 okt. 1884 i Stockholm (Svea livg.) m. Ingeborg Lovisa Eleonora Augusta von Schulzenheim, f. 11 jan. 1865 i Stockholm (ibid.), d. 10 juni 1937 där (Engelbr.), dotter av majoren Conrad Julius von Schulzenheim och Augusta Sofia Lovisa Tydén.

Nils E. bör för att rättvist kunna bedömas insättas i sitt tidssammanhang. Han blev student 1878 men tog inga akademiska examina. Hans egentliga levnadsbana blev rent borgerlig, med lång tjänstgöring i Riksgäldskontoret och Handelsflottans pensionsanstalt. Han hade emellertid ett levande och outrotligt intellektuellt intresse, särskilt för skönlitteratur, och blev som ung starkt påverkad av 1880-talets genomgripande framryckning på detta fält. Redan vid 24 års ålder debuterade han som litteraturkritiker med boken »Modern realism» (1884), där han huvudsakligen refererar fransk och framför allt dansk litteratur. E. visade sig här själv som realist och radikal. Inflytandet från Brändes befanns emellertid vid närmare prövning (t. ex. G. Nordensvan i Nordisk tidskrift) vara så starkt, att man kunde kalla vissa delar av framställningen plagierande, såsom också H. Ahlenius visat. E:s förtjänst var, att han är en av våra tidigast framträdande kritiker på det litterära området och att han var känslig för dåtida strömningar. Men samtidigt visar arbetet de svagheter, som kommo att följa E:s författarskap livet ut. Hans största brist var den grundläggande, att han saknade originellare begåvning. E. kunde därför aldrig ge sina böcker personlig och konstnärlig form. Däremot vann han med tiden stor beläsenhet, men denna i förening med hans outtröttliga flit och energi räckte icke till att råda bot på bristerna.

E:s ungdomsradikalism orsakade en bannbulla av C. D. af Wirsén, och Nordisk tidskrift stängdes för den unge realisten. Redan från 1890-talets början finner man honom emellertid i starkt konservativ omgivning, som medarbetare i Nya Dagligt Allehanda (från 1892). Han förblev litteraturkritiker där i över fyrtio år och var chef för tidningens litterära avdelning 1908—20. Ett kvickhuvud har sagt, att E. i dessa egenskaper hade tre läsare, nämligen sättaren, korrekturläsaren och sig själv (Rabenius). I själva verket bestodo E:s litteraturkritiker mest av redbara referat.

I sitt författarskap utanför den journalistiska sfären bemödade sig E. onekligen om primärforskning. Det är resultaten härav, som ge visst värde åt t. ex. hans andra bok om Bellman (1899). Men E. saknade även förmågan att klart disponera sina arbeten, vilket märks både där och i verket »August Strindberg, en kämpande och lidande själs historia» (2 bd 1920; delvis nyskriven tysk uppl. 1924). Företagsam som han var skrev E. även om Blanche (1892) samt populärvetenskapliga monografier om Tegnér (1896), Geijer (1897) och Moliére (1898), vilka när de utkommo fyllde vissa luckor, men sedan helt föråldrats, kompilatoriska som de äro.

Småningom övergick E. till att mer intressera sig för historiska och personhistoriska ämnen. Hans kompetens var dock härvidlag ringa. Arbetet om Gustav III:s ungdom (1907) är numera ersatt av Beth Hennings' monografi. Även E:s skildring av tidningen »Svenska Minerva» (1915) har kritiserats. Utnyttjande C. J. Ekeblads papper i Kungl. biblioteket utgav E. vidare bl. a. »Ur rococons lif» (1901), breveditionen »Hemma och borta på 1700-talet» (1925) samt »Vid hovet och på adelsgodsen i 1700-talets Sverige» (1926). Man finner i särskilt det första och sista av dessa tre arbeten givetvis talrika partier av både person- och kulturhistoriskt intresse, men stoffet är planlöst och amatörmässigt behandlat. E. saknade därtill allt sinne för den vetenskapliga tekniken i form av t. ex. ordentliga källhänvisningar, värdefullare kommentar eller vägledande register. Just dessa brister gjorde honom föga lämpad att fullfölja den av N. Sjöberg påbörjade urvalsedition av amiral C. Tersmedens memoarer, som han åtog sig (2—6, 1915—19). Utgåvan av dessa i och för sig högintressanta tidsbilder är därför just som edition betraktad föga tillfredsställande. På senare år gjorde E. en intresserad insats som vice ordf. 1919—46 i Bellmanssällskapet. Till sitt sätt var E. sirlig och förbindlig. Vid sin bortgång var han nära 90 år.