Axel Emil Mårten Ericsson

Ericsson, Axel Emil Mårten, f. 31 juli 1871 i Tystberga sn (Söd.), d. 4 april 1938 i Stockholm (Oscar). Föräldrar: fjärdingsmannen Carl Erik Ericsson och Carolina Wilhelmina Bergström. Mogenhetsex. vid högre allm. läroverket i Nyköping 23 maj 1889; student vid Uppsala univ. 17 sept. s. å.; notarie hos riksdagens andra kammare 1892–1900, hos riksdagens första kammare 1900–08 och förste notarie hos riksdagens första kammare 1909–14; notarie vid kyrkomötena 1893, 1898, 1903 och 1908–10; fil. kand. vid Uppsala univ. 14 sept. 1895; e. o. tjänsteman i Generalpoststyrelsen 28 okt. 1896; kansliex. vid Uppsala univ. 31 jan. 1898; e. o. tjänsteman i Kommerskollegium 2 febr. s. å.; notarie hos handels- och sjöfartskommittén 11 juni 1899–omkr. 15 jan. 1901; amanuens i Ecklesiastikdepartementet 27 okt. 1900; aktuarie i Generalpoststyrelsen 6 dec. 1902; examen vid École professionelle supérieure des Postes et des Télégraphes i Paris 28 febr. 1905; sekr. i postverkets löneregleringskommission 1907–08; sekr. i Generalpoststyrelsen 3 nov. 1909; led. i 1902 års löneregleringskommitté 1911–12 och 1918–21; tf. expeditionschef i Ecklesiastikdepartementet 28 febr. 1914; ordinarie expeditionschef där 19 dec. 1916; konsultativt statsråd 30 mars–19 okt. 1917 och 27 okt. 1920–13 okt. 1921; kansliråd i Justitiedepartementet 11 dec. 1917; ordf. hos arméns och marinens avlöningssakkunniga 1917–18; ordf. hos 1918 års militära lönesakkunniga 1918–20; ordf. hos sakkunniga för utredning av frågan om dyrtidstillägg åt kommunalt anställda lärare m. fl. 1919–20; ordf. i 1920 års postkommitté 1920 och 1921–22; ordf. i allmänna civilförvaltningens lönenämnd 1921–24; ordf. i försvarsväsendets lönenämnd 1921–24; ordf. hos 1923 års postkommitterade 1923, led. av 1924 års landsstatslönesakkunniga 1924–28; generältulldirektör och chef för tullverket 9 maj 1924; ordf. hos 1926 års besparingssakkunniga 1926–29; ekonomisakkunnig inom Finansdepartementet 1929–30; generaldirektör och chef för Statskontoret 8 febr. 1930; avsked 1 aug. 1936. – RNO 1913; KNO1kl 1917; KFinlVRO1kl 1927; KmstkNO 1932; innehade även annan utländsk orden.

G. 9 juni 1906 i Stockholm (Matt.) m. Ruth Carolina Franzén, f. 2 aug. 1882 i Visby, dotter av kontorschefen Carl Franzén och Carolina Siggelin.

Emil E., från 1917 vanligen omtalad under ett av sina andra förnamn, Mårten (närmast till följd av att Carl Swartz presenterade honom under detta namn på ministärlistan nämnda år), var genuin sörmlänning. Fadern var fjärdingsman i Tystberga, morfadern fjärdingsman i Bälinge. Via läroverket i Nyköping kom E. till Uppsala 1889. Det var en anmärkningsvärd konstellation studenter, som ungefär samtidigt skrevo in sig i Södermanland-Närkes nation: utom E. och hans kamrat Walter Murray från Nyköping bl. a. även Henning Elmquist och Abraham Unger. I fil.kand.-examen 1895 hade E. ämnena matematik, mekanik, fysik, astronomi och teoretisk filosofi; tre år senare avlade han kansliexamen. Redan långt före sin kandidatexamen hade E. av ekonomiska skäl tvingats ut i förvärvsverksamhet. Till stor nytta för honom var härvid, att han redan under skoltiden lärt sig stenografera (enligt det arendska systemet). Under Uppsalaåren utvecklade E. sina färdigheter i stenografi, och han fick 1892 referentdiplom av första klassen. S. å. anställdes han som riksdagsstenograf, en tjänst, som han blev trogen ända till expeditionschefsförordnandet 1914. I riksdagen befästes E:s vänskapsförbindelser med tre andra framstående stenografer, Allan Cederborg, Sam Clason och nationskamraten från Uppsala Henning Elmquist. E:s skicklighet i stenografi utnyttjades även vid kyrkomötena, i Stockholms stadsfullmäktige och på talrika kongresser.

År 1896 började E. sin tjänstgöring i verken, först i Generalpoststyrelsen, senare även i Kommerskollegium och Ecklesiastikdepartementet. Med understöd av postmedel fick han 1904–05 tillfälle att genomgå post- och telegrafhögskolan i Paris. Redan i unga år kom E., bl. a. som sekreterare, in i olika kommittéarbeten. När han från sekreterartjänsten i posten 1914 förordnades till expeditionschef i Ecklesiastikdepartementet, hade han tillryggalagt den första etappen på en för denna tid ovanlig karriär, märklig främst därigenom att E. ej ägde någon annan juridisk examen än kansliexamen. Med sina djupgående administrativa erfarenheter fann E. därefter vägen till ännu högre poster: konsultativt statsråd i Swartz', De Geers och von Sydows ministärer, generaltulldirektör och slutligen chef för Statskontoret.

E. var en utmärkt konsult, som utan tvekan kunde besvara frågor av administrativ art. Vid allmänna beredningar yttrade han sig i regel först sedan diskussionen fortgått en stund, så att han fått den föreliggande frågan ordentligt belyst.

Tullverket hade i E. en säker styresman. I sin verksamhet leddes han av ett utpräglat sparsamhetssinne och en vilja att åstadkomma rationaliseringar i verket. Hans starkt framträdande respekt för lagens bokstav medförde, att besluten blevo ur formell synpunkt oantastliga men också stundom måhända mer än nödigt avvisande. Under E:s generaltulldirektörstid moderniserades tullagstiftningen i flera hänseenden: tullstadgan, tulltaxeförordningen och bestämmelserna om tullrestitution omdanades helt, tullverkets bestyr i samband med tobaksimporten begränsades väsentligt och postgirorörelsen började anlitas för in- och utbetalningar vid flertalet tullkamrar. E. tog själv initiativet till en hel del tekniska förbättringar i det dagliga arbetet hos Generaltullstyrelsen och utarbetade stundom egenhändigt planerna till dessa. – I Statskontoret blev E:s verksamhet ej av samma ingripande art. Hans arbetsförmåga var under chefstiden där tidvis nedsatt av sjukdom.

E:s namn är främst knutet till lösningen av en mängd lönereglerings- och besparingsfrågor inom statsförvaltningen. Med lönefrågor fick E. tidigt kontakt, bl. a. som sekreterare i postens lönereglerings-kommission 1907–08. I vidsträcktare omfattning inriktades hans intresse på sådana frågor, sedan han blivit led. av 1902 års löneregleringskommitté, vilken E. tillhörde i två omgångar, 1911–12 och 1918–21. I denna egenskap medverkade han vid tillkomsten av löneregleringar för talrika grupper av befattningshavare inom den centrala statsförvaltningen. E:s sakkunskap togs vidare i anspråk för utarbetandet av förslag till löneregleringar för bl. a. personal tillhörande försvaret och för länsstyrelse- och fögderiförvaltningstjänstemän. Med sin eminenta erfarenhet i lönefrågor blev han ordförande i lönenämnderna för den allmänna civilförvaltningen och för försvarsväsendet, när dessa 1921 inrättades som permanenta remissorgan i lönetekniska frågor. – Som ordförande hos 1926 års besparingssakkunniga fick E. ett omfattande och grannlaga arbetsfält. Utredningen, som tillkommit närmast på F. V. Thorssons initiativ och med stöd av riksdagens beslut, avsåg att undersöka möjligheterna till besparingar inom statsförvaltningen. Arbetet inriktades främst på de centrala ämbetsverken, bl. a. Generaltullstyrelsen, Riksräkenskaps- verket, Statskontoret, Medicinalstyrelsen, Lantbruksstyrelsen och Stuteriöverstyrelsen. Förenklingar genomfördes i Kommerskodlegii statistik. Självfallet ådrog sig E. ovilja från många, som drabbades av Geddesyxan – ej minst kanske detta gällde hans eget verk, tullen – men från skilda håll har vitsordats, att han gick till sin otacksamma uppgift med oväld och saklighet.

E. var en utpräglad arbetsmänniska, som i sin ämbetsmannagärning utmärktes av noggrannhet och patos för rätt och rättvisa. Med stor lätthet utformade han sina tankar i tal och skrift. Han vårdade sig mycket om utformningen av de ämbetsskrivelser han undertecknade. Personligen var E. tystlåten, flärdfri, hänsynsfull och hjälpsam. Hans uppträdande präglades av en kylig återhållsamhet. E:s tal var lugnt och behärskat, logiskt och sakligt. Han avböjde smidigt varje försök att komma honom inpå livet, och det var ej alltid lätt att utläsa vad han innerst inne kände.