Lars Magnus Ericsson

Ericsson, Lars Magnus, f. 5 maj 1846 på Norrtomta gård, Värmskogs sn (Värml.), d. 17 dec. 1926 på Hågelby gård, Botkyrka sn (Sth.). Föräldrar: hemmansägaren Eric Ericsson och Maria Jonsdotter. Arbete i lantbruk; smedslärling och smed vid malmfyndigheter i Egersund, Norge; järnvägsarbetare; smedslärling vid Charlottenbergs bruk, i Arvika och Karlstad; arbetare vid Öller & Co:s telegrafverkstad i Stockholm 1866–72; studieresa med statligt resestipendium till Tyskland och Schweiz 1872–våren 1876; startade egen instrumentmakarverkstad i Stockholm 1 april 1876; tillverkade telefonapparater från 1877 (från 1881 av egen konstruktion); lät uppföra egen fabriksbyggnad vid Tulegatan 5 1884 och stort fabrikskomplex vid Tulegatan 15–19 1896; stiftade a.-b. L. M. Ericsson s. å. (innehade aktiemajoriteten); verkst. direktör 1896–1903; ägare av Ahlby säteri och Hågelby, båda i Botkyrka sn (Sth.). RVO 1889; KVO2kl 1901; KVO1kl 1915.

G. 6 april 1878 i Stockholm (Hovförs.) m. Hilda Carolina Simonson, f. 3 aug. 1860 där (Hedv. EL), d. 3 jan. 1941 där (ibid.), dotter av selmästaren vid hovstallet Simon Peter Simonson och Carolina Djurberg.

Lars Magnus E. var en värmlänning ur folkets djupa led. Sedan 1880-talet är han genom sin gärning känd och välkänd över all världen som L. M. Ericsson. Han föddes i en oansenlig liten gård i Vegerbols by i Värmskogs socken som son till en fattig hemmansägare. Förut funnos i stugan två söner, vilka tidigt lämnade föräldrahemmet; senare tillkommo två döttrar. Om E:s förfäder, föräldrar och syskon är föga känt, och om hans tjugu första levnadsår vet man ej mer än vad han på ålderns dagar själv nedskrivit i ett brev, i vilket han blygt och anspråkslöst delgiver några korta fakta, om vilka han annars ej ville tala, men vilka på ett gripande sätt låter skymta en hård kamp för att, så att säga, få luft under vingarna. Det heter där: »Mina första elva levnadsår förflöto i skydd av en god och aktad fader, men vid hans plötsliga frånfälle kom den första allvarliga stöten.» Nu blev det modern ensam, som fick dra försorg om hemmet med sonen och de två döttrarna. Armodet blev än mer tryckande än förut. Han fortsätter: »Vid denna tid fanns ej ordnad skolgång, utan jag fick fritt följa min böjelse för slöjd och allehanda barnsliga funderingar. Så fortgick tiden till mitt fjortonde levnadsår, då jag med villkor att vara säker i utanläsning tilläts att läsa för prästen ett år tidigare än i allmänhet var brukligt.» Han har även berättat, hur han i en liten bäck nedanför stugan, likt så många andra pojkar, byggde vattenhjul och hammare. Modern berömde honom för dessa barnsliga konstbyggnader, men det tyckte han ej om. Han fann i beröm och lovord något för sig nedsättande. Han hade tidigt en stark känsla av att verket skulle tala för sig, ej för upphovsmannen. Mannen var en bisak, verket huvudsak.

Försakelse och föga glädje var gossen redan van vid, och livets vedermödor fick E. tidigt pröva, då han nu efter konfirmationen måste försöka själv väsentligt bidraga till sitt uppehälle. Därtill var han av barnaårens umbäranden svag till hälsa och krafter. Då han kom i värnpliktsåldern, befriades han från militärtjänsten på grund av allmän svaghet. Samma år som han »läste för prästen» gjorde han under sommaren dagsverken vid Borgviks lantbruk mot 50 öre om dagen, men han fann därvid, att hans krafter voro för svaga för sådant arbete och att intresset ej var det rätta.

Vid övergången till E:s femtonde år inträffade en för hans framtida öden avgörande händelse. En gruvfogde, en tidigare vän till fadern, fick i uppdrag att med några vana gruvarbetare begiva sig till Norge för att i trakten av Egersund utröna värdet av där inmutade malmfyndigheter. På sin enträgna begäran fick E., trots att han var minderårig, följa med. Där blev hans sysselsättning att bära borrknippen mellan smedjan och de skilda sprängningsplatserna samt att dessemellan vara smedshantlangare. »Då så fortgått omkring ett halvt år», säger han, »hände sig att smeden fick längtan till staden, där han stannade otillbörligt länge. Under tiden lunkade jag som vanligt med borrknippena, och över deras skärpning voro alla belåtna, vilket för mig hade den goda fördelen, att jag kort därefter anförtroddes smedssysslan.»

Gruvarbetet fortgick nära två år, varefter gruvarbetarna återvände till Sverige och E. till hemmet. Genom sin duglighet hade emellertid E. fäst uppmärksamheten vid sig. Inom kort erbjöds han att undersöka en malmförande strimma, som inmutats i Jösse härads skogar. Med några man till hjälp fann sjuttonåringen snart, att fyndigheten var värdelös. E. begav sig då till stambanan vid norska gränsen som järnvägsarbetare. »På djupet tärde dock allt starkare längtan att få lära ett yrke, helst i mekaniska branchen», säger E. Vid järnvägsbygget hörde han talas om ett par konstsmeder, Hult i Gråfors och Nils Anderson i Heljeboda, hos vilka han i tur och ordning blev lärling. Anderson råkade dock snart ut för ekonomiskt obestånd, varför han flyttade till Charlottenbergs bruk som ledare för spiktillverkningen. Därvid hade han förbehållit sig att som lärling få taga E. med sig. Med sysselsättningen som smed synes E. ha trivts rätt bra. Han var emellertid ej nöjd med att förbli smed vid ett bruk utan längtade till större utvecklingsmöjligheter och beslöt därför att skaffa sig erfarenhet om arbetet hos stadssmederna. Han arbetade en tid hos en smed i Arvika och sedan hos en i Karlstad. »Under dessa läroår fick jag ej mer än nödtorftig föda och ett viloläger i en smutsig smedkammare. Det övriga fick jag skaffa så gott jag kunde och tog mig för att på lediga stunder gravera sigill, vilka rönte tacksam efterfrågan», skriver E. i sitt brev. Genom detta fritidsarbete lyckades han lägga av ett litet belopp, och med detta som ekonomiskt stöd vågade han sig i sitt tjugonde levnadsår till Stockholm, där han lyckades få plats vid Öller & Co:s telegrafverkstad, »och efter en veckas provarbete bekom jag en avlöning tillräcklig för mina behov, vadan jag med djup tacksamhet såg livet ljusare än någonsin förut, samt erfor även då den första fläkten av livsglädje i mitt sinne». Med dessa ord slutar E:s egen skildring av ungdomstiden. Den avlöning han var så tacksam för som tillräcklig för hans behov, utgjorde 5 kr. per vecka.

Hos Öller & Co. stannade E. i sex år och blev med tiden känd som verkstadens skickligaste, flitigaste och omsorgsfullaste arbetare. Sin fritid använde han till studier och experiment. På grund av sin skicklighet och duglighet kom han i åtnjutande av ett statens resestipendium, vilket gav honom möjlighet att 1872 anträda en utländsk resa för vinnande av vidare erfarenhet och utbildning. Denna resa kom att vara i fyra år. E. begav sig först till Tyskland. Då stipendiet var otillräckligt för uppehälle och resor, tog han anställning vid sådana verkstäder, där han trodde sig ha något att lära. På varje plats stannade han blott så länge, att han ansåg sig ha inhämtat, vad som var nytt för honom, och samtidigt hopsparat så mycket, att han kunde fortsätta resan. Från Tyskland kom han till Schweiz, och slutligen besökte han en elektrisk utställning i Moskva.

Återkommen till Stockholm på våren 1876 fattade han det djärva beslutet att börja en egen instrumentmakarverkstad, där han kunde få tillämpning för de färdigheter och kunskaper han förvärvat och få utlopp för sin otroliga arbetsförmåga samt realisera i färdiga konstruktioner de idéer han hade. Av en honom närstående person, fru Maria Strömberg på Nygård, lyckades han få låna 1 000 kr., vilket han ansåg vara tillräckligt startkapital. Han anskaffade därför verktyg och två trampsvarvar. Som medarbetare och kompanjon förvärvade han en arbetskamrat från Öller & Co., C. J. Andersson. Snart nog anställdes ännu en arbetare och en springpojke. Verkstadslokal erhölls 1 tr. upp över gården i huset Drottninggatan 15, där ett kök förhyrdes. Verksamheten började 1 april 1876. E. hade tänkt sig, att hans verkstad närmast skulle ägna sig åt elektriska svagströmsapparater. Genom sina studier hade han kommit till den uppfattningen, att detta var ett område, där det fanns ofantligt mycket förbättringar att göra och även uppfinningar för fyllande av en mångfald praktiska behov. Den 6 april fick verkstaden sin första kund, i det att stadens polisverk lät reparera en telegrafapparat till ett pris av två kronor. Verkstaden gjorde sig snart känd för gott och redbart arbete, varför redan första året kunde antecknas som kunder polisen, brandkåren, Statens järnvägar, Telegrafverket, »militärtelegrafen» och ett enskilt järnvägsbolag. Verksamheten inskränkte sig rätt länge till smärre reparationer, och räkningarna överstego ej en eller ett par tio-kronor. Den 18 sept. gjordes emellertid den första stora leveransen. Det var två stycken visaretelegrafapparater av det slag, som på den tiden användes av järnvägarna. De hade byggts på verkstaden, och med deras levererande följde den första stora inkomstposten, 860 kr. Efter första verksamhetsåret kunde redovisas en liten vinst och en så ökad verksamhet, att det ursprungliga förlagskapitalet ej räckte. E. lyckades få låna ytterligare 500 kr. från ett håll och 100 kr. från ett annat. Den ökande kundkretsen framtvingade redan 1876 omflyttning till en något rymligare verkstadslokal och följande år till en ännu rymligare, som tillät inrättandet av smedja. Verkstaden arbetade dock under flera år under mycket begränsade förhållanden. Men den hade vunnit ett gott namn för sina välgjorda arbeten.

E. införde även nykonstruktioner. På uppdrag av telegrafdirektör J. Stork vid Statens järnvägar tog E. itu med och lyckades även på ett briljant sätt konstruera och tillverka en helt ny mottagningsanordning med skrivmekanism för visaretelegrafapparater. Konstruktionerna voro i sitt slag epokgörande men kommo ej till någon allmännare användning, emedan järnvägarna började övergå till telegrafapparater enligt morsesystemet. Direktören vid Stockholms telegrafstation, C. A. Nyström, vilken även var inspektör för brandväsendet i landsorten, vände sig till E. för att försöka få fram en billig och säker brandtelegraf. E. löste även denna uppgift på ett glänsande sätt. Hans brandtelegraf blev snart en viktig tillverkning för verkstaden; den arbetade med en förut okänd precision och säkerhet.

Men så började man i tidningar och tidskrifter få läsa om den i Amerika bosatte skotske ingenjören Graham Bells märkliga uppfinning av den elektriska telefonen, och detta gav E. mycket att tänka på. Som tekniskt objekt fann han telefonen intressant, och som produktionsobjekt trodde han, att den skulle kunna ge verkstaden sysselsättning. Han gjorde sig förtrogen med telefonens princip och började 1877 utexperimentera telefonapparater samt lyckades även få ett par apparater beställda. Bland den stora allmänheten talade man om och undrade över Bells märkvärdiga nyhet, och en ung civilingenjör H. T. T. Cedergren, som var innehavare av Cedergrens juvelerareaffär, men som på grund av medfött hjärtfel måste spara sina steg, beslöt att uppsätta en telefonförbindelse mellan butiken, Drottninggatan 31 i Stockholm, och bostaden, samma gata nr 84. Han fann en telegrafbyggmästare Nilsson, vilken intresserat sig för telefonen, villig att utföra anläggningen. Delarna till anläggningen beställde Nilsson hos L. M. Ericsson. Anläggningen uppsattes i december 1877. Kort efteråt, i början av 1878, uppsattes av annan person telefonapparater av L. M. Ericssons tillverkning i Evangeliska fosterlandsstiftelsens lokaler vid Mästersamuelsgatan i Stockholm. Ej långt därefter fick telegrafbyggmästare Nilsson i uppdrag att uppsätta en anläggning med fem telefonapparater inom Stockholms vedaktiebolags olika lokaler. Även dessa apparater beställdes hos L. M. Ericsson. Man kan säga, att härmed var den första början gjord till den svenska telefonindustri, vilken efter ett par decennier skulle vara känd och värderad över hela världen.

Bland E :s tidigaste arbeten var något slag av ringledningsarbeten vid Hovstallet. Där stiftade han bekantskap med en ung flicka Hilda Simonson, dotter till hovsadelmakare Simonson. År 1878 ingingo de ett äktenskap, som ständigt kom att präglas av harmoni och lycka. Men detta äktenskap blev även lyckligt för verkstaden. Fru E. kom att hjälpa sin man med provning av och experiment med telefonapparater och andra instrument, som tillverkades vid verkstaden. Om dagarna var hon, då tiden medgav, i hemmet sysselsatt med att linda spolar för de elektriska apparater och telefoner, som tillverkades vid verkstaden. Men så kommo barnen, och därmed syntes verkstaden förlora en viktig arbetskraft. Fru E., som härstammade från en östgötsk hemmansägarsläkt, var emellertid även hon av ett virke, som ej stod den värmländske maken efter. Under den tid hon måste ligga till sängs, hade hon spolapparaten på knäet och försåg verkstaden med de spolar som behövdes. Under många år förblev hon, även sedan verkstaden utvecklats till ett större industriföretag, föreståndarinna för lindningsavdelningen med dess stora kvinnliga personal.

Det blev en sjudande verksamhet, som bedrevs i det av E. började företaget, där den unge fabrikören själv in i minsta detalj förstod att leda såväl det dagliga arbetet som den snabba utvecklingen. E. var en utpräglad människokännare och hade därför förmåga att skaffa sig en utsökt arbetarstam. Hela dagarna var E. ständigt tillgänglig inom verkstaden. Där uttänkte han sina konstruktioner. Ofta uppritades dessa på fri hand på ett närmast till hands varande karduspapper eller i värsta fall med krita på arbetsbänken för att omedelbart sättas i tillverkning. Många på sådant sätt konstruerade och uppritade delar tillverkades årtionden efteråt, emedan man ej kunnat finna någon bättre konstruktion. På kvällarna och nätterna utförde han sedan de noggranna ritningarna. Han ritade själv så gott som allt. På sitt nattduksbord hade E. alltid papper och penna, och otaliga äro de nätter, som han längre eller kortare tid med dessa hjälpmedel utformat nya konstruktioner, vilka sedan på morgonen uppritats för att vid verkstadsarbetets början sättas i tillverkning.

I jan. 1881 utkom i marknaden L. M. Ericssons mikrotelefonapparat, en produkt av dagars och nätters oändliga experiment- och försöksarbete med makans hjälp. Samtidigt presenterades den första väggapparaten. I maj samma år levererades det första centralväxelbordet för 50 linjer till Norrköping. Därefter följde nya konstruktioner och leveranser slag i slag. Arbetarantalet uppgick s. å. till 30 och steg följande år till 50. Därefter följde en för sin tid exempellöst snabb utveckling, vilken utrymmet ej tillåter att följa i detalj. Telefonen var under 1870-talet ännu en lyxartikel, vilken uteslutande användes för privat bruk vid små lokala anläggningar. Med stor snabbhet blev den emellertid under det följande årtiondet ett viktigt och tidsbesparande trafikmedel, vilket medförde ett stort behov av telefonmateriel. Då stod även L. M. Ericsson rustad för att tillfredsställa detta behov. Sakkunniga undersökningar visade även, att E:s nykonstruktioner voro överlägsna de amerikanska tillverkningarna, vilket hade till följd anläggandet av telefonnät med L. M. Ericssons apparater i flera svenska: städer, däribland i Stockholm 1883 i konkurrens med Bell-telefonen, som där anlagt ett eget nät redan 1880. På 1890-talet började export till Ryssland, Finland, Norge och Danmark.

E. fortsatte därtill alltjämt utvecklingen av sina apparater i alla detaljer och i allt snabbare tempo tack vare ständiga konstruktiva förbättringar, bland vilka hans världsberömda mikrofon intog ett av de främsta rummen. Det var ett för vanliga människor ofattbart jättearbete E. presterade under loppet av de 25 år han personligen ledde sitt företag. Det ständigt stegrade behovet av telefonapparater hade även till följd, att E. 1884 måste bygga en stor ny fabrik vid Tulegatan 5, upptagande också angränsande tomter utefter Rådmansgatan. År 1896 började komplexet Tulegatan 15–19 uppföras, vilket så småningom utvidgades att omfatta hela kvarteret, begränsat av Tule-, Kungstens-, Döbelns- och Rehnsgatorna, alltjämt med bibehållande av de tidigare verkstäderna vid Tulegatan 5.

År 1896 ombildades företaget till aktiebolag. E. behöll själv aktiemajoriteten, men skänkte samtidigt med varm hand betydande aktieposter till verkmästare, förmän och äldre arbetare inom företaget. År 1901 lämnade E. den personliga ledningen av firman, och 1903 drog han sig definitivt tillbaka från det verk han skapat. Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson har emellertid på den av E. lagda grunden utvecklats vidare. Vid tiden för andra världskrigets början hade bolaget egna fabriker i Ryssland, England, Holland, Frankrike, Spanien, Italien, Österrike, Ungern och Förenta Staterna, sysselsättande omkring 25 000 personer.

Det ligger i sakens natur, att ett arbete sådant som E:s, bedrivet dag och natt under decennier, till sist måste förbruka även en jättes krafter. När E. mot sekelskiftet överskridit 50-årsåIdern, började naturen taga ut sin rätt. Han hade då ej blott att kämpa med bemästrandet av tekniska och organisatoriska problem, han måste även kämpa mot den andliga trötthet, som hans långvariga, överansträngande arbete framkallat. E. hade för vana att läsa tidningen under måltiderna. Nu kring sekelskiftet hände stundom, att fru E. fann, att han ej läste, utan att tårarna runno på den stora, kraftiga mannen, ett uttryck för den överhandtagande tröttheten. Det var därför och kanske även av andra skäl, som han 1903 helt lämnade fabriken och på Ahlby gård utanför Stockholm ägnade sig åt lantbruk. Här mekaniserade och elektrifierade han driften i stor omfattning, i regel med hjälp av egna konstruktioner, vilka utfördes på gårdens verkstad.

Lars Magnus E. var en man, över vars hela väsende vilade en stämning av blitt vemod. Han var en tyst man, som ej sade mycket själv, men som gärna hörde på vad andra sade för att i sitt inre väga deras tankar. Han ville ej stångas med andra människors åsikter, men samtidigt önskade han nog till sist att alltid få sin egen åsikt igenom. Till det yttre förblev han alltid lugn. Det är troligt, att han tyngdes av en mindervärdeskänsla, men att samtidigt en inre kraft tvang honom att gå framåt. Han var därtill en välvillig och god människa med ett mycket känsligt sinne. Hans handlande bestämdes av en orubblig känsla för rätt och rättvisa, och hans personliga hederlighet gjorde även, att han hade svårt förmå sig tro, att det kunde finnas något svek hos någon annan. E. var mycket tillbakadragen, ja helt visst blyg. Han hade svårt att stifta nya bekantskaper, och han undvek om möjligt umgänge med andra, samtidigt som han i hemmet var den mest älskvärde och gästfrie värd. Hans glädje att få hälsa sina vänner ur skilda samhällsklasser välkomna var stor och oförställd. Tid på besök eller nöjen offrade han dock ej. Vid sidan av den djupt allvarliga grundtonen i E:s karaktär ägde han även en ofta frambrytande humor.

Som företagare var E. en man av den s. k. gamla stammen. Hans förhållande till sitt företags personal var rent patriarkaliskt. Mot sina medhjälpare och arbetare var han en ytterst human chef. Han var till lynnet fryntlig och gemytlig, han förgick sig aldrig, och han hade mycket lätt att »ta folk». Dessutom hade han över hela sin person något respektingivande och vördnadsbjudande. Till sin läggning var han envåldshärskare, och han hade en oerhörd viljestyrka. »Otvivelaktigt var han en framstående ledare och chef, även om hans egenskaper i detta avseende kanhända något bortskymdes av den moderation, som utgjorde ett starkt framträdande drag i hans väsen. Han klädde ofta sina befallningar i önskningarnas mjuka dräkt», säger en minnestecknare.

E. förblev hela sitt liv den blygsamme mannen, som helt gick upp i sitt arbete. För yttre glans och utmärkelser hade han varken sinne eller intresse. Arbetet var hans värld, och där utövade han sin geniala förmåga som konstruktör och organisatör. När Stockholms högskola 1909 ville kalla honom till hedersdoktor, avböjde han detta i ett brev av följande lydelse: »Som krasslighet hållit mig några dagar i sängen, är jag först nu i tillfälle att erkänna v. skrivelsen ... Densamma var för mig en överraskning, som medfört en djupt känd tacksamhet för fakultetens vänliga tanke på min person. Men då mitt medvetande ej kan överskyla mina bristande förutsättningar för ifrågavarande hedersbevisning, så nödgas jag för min inre frid vördsamt avböja densamma. Dock skall jag alltid bevara en tacksam erinran av fakultetens vänliga avsikt.» En avskrift av brevet finnes bevarad i ett kuvert, på vilket E. skrivit: »Bör bevaras som minne från 1 april 1909, och som bevis för den tidens frikostighet med hedersutmärkelser.» Första intrycket av denna anteckning är av ironi gentemot högskolan. Men i belysningen av E:s karaktär, finner man snart, att då han skrivit »bör bevaras som minne» visar detta, att han känt en djup och ödmjuk tacksamhet.

E:s behov av verksamhet, sedan han lämnat sitt företag, kunde ej helt tillfredsställas av arbetet med lantgården. Redan tidigare hade han genom självstudier förskaffat sig omfattande kunskaper inom sitt fack och även på andra områden. Nu studerade han med förkärlek filosofi och religion.

Det blev en svår prövning för E., då han 1924 drabbades av sjukdom, som hade till följd en stark darrning av handen, så att han ej kunde hålla en bok stilla eller draga en linje utefter linjalen på ritbrädan. Genom högläsning sökte hans maka utfylla hans verksamhetslust. Men för honom hade livet förlorat sitt värde, och han kände sig ensam och övergiven, då han ej längre kunde arbeta. Den 17 dec. 1926 gick denne arbetets och tankens storman ur tiden.

I telefonins historia intar E. en av de främsta platserna, och hans insats är därtill helt personlig. Han är en av de män, som på teknikens och industriens områden kraftigast bidragit till att hävda det svenska namnet och svensk företagsamhet vida omkring i världen. Men själv har han sagt: »Namnlös har jag kommit till världen och namnlös vill jag gå bort» På kyrkogården i Botkyrka finna vi även en grav, som ej bär någon inskription. Den outtröttlige nyskaparen ville ej synas. Blott arbetsresultatet skulle bestå.