Erik Birgersson

Erik Birgersson, av frälsesläkt (vapen: sjuuddig stjärna), systerson till ärkebiskop Nicolaus Ragvaldi, f. trol. på 1390-talet, d. 2 mars 1449. Var skolmästare (rector scolarum) i Strängnäs 27 mars 1420; kanik där och ärkedjäkne i Skara 1424 (avgift för båda ämbetena inbetalades till kurian av Nicolaus Ragvaldi 8 aug.); nämnes ärkedjäkne ännu 5 jan. 1427 (Bengt Gustavsson var ärkedjäkne i Skara 22 maj 1431); kallas endast kanik i Strängnäs 17 juni 1430; nämnes som dekan där tidigast 4 maj 1438; var redan 10 maj 1443 invigd biskop i Strängnäs; såsom sådan ledamot av riksrådet och deltog i rådsmöten samt satt till doms jämte andra biskopar och riddare på konungens befallning; var närvarande (dombrev u. å.; avskr. Kh 53, fol. 95, Linköpings stifts- och landsbibliotek) i Stockholm vid mötet oktober 1438, då Karl Knutsson valdes till riksföreståndare, samt vid konung Kristofers bröllop och drottning Doroteas kröning i Köpenhamn sept. 1445; assisterade vid konung Karl Knutssons kröning i Uppsala domkyrka 29 juni 1448.

Man känner icke E:s släkt; han kan ej ha varit son till vare sig den Birger Karlsson, som nämnes 1387—90, eller den Birger Djäkn, som var fogde i Närke 1427, ehuru båda dessa förde en stjärna i vapnet. Däremot nämner den senare ärkebiskopen Nicolaus Ragvaldi, som varit dekan i Strängnäs, i ett brev 31 okt. 1431, då han var biskop i Växjö, E. och Birger Birgersson som sina systersöner. I brevet säljer biskop Nils jord i Torpa, Ervalla sn (Ör.), och ber sina nämnda systersöner samt sin »magh» Germund Larsson (Laurensson) besegla. Germund, som förde lilja och ägde Fjällskäfte, var besvågrad med ärkedjäknen i Strängnäs Bengt Knutsson, död 1462 som biskop i Västerås, vilken således väl också varit besläktad med de båda Birgerssönerna. Alla indicier peka i varje fall mot Södermanland och Närke som deras hemtrakt.

Erik och Birger Birgersson äro ett märkligt brödrapar, och man förstår icke fullt E:s position utan att också broderns i början snarast mer bemärkta bana beröres. Medan E:s ungdomsöden äro alldeles okända, frånsett det faktum, att han utfärdar brev som skolmästare i Strängnäs 1420, har man talrika notiser om Birger Birgerssons karriär. Denne studerade sålunda i Leipzig, där han inskrevs 1415 (samtidigt med Tomas Simonsson). Genom påvlig provision på konung Eriks begäran — varför familjen måste ha varit bemärkt — fick Birger 29 jan. 1418 kanonikat i Uppsala och Strängnäs, genom ny provision 29 nov. s. å. (ej 1417) Nora pastorat i dåv. Strängnäs stift, som påven emellertid 11 febr. s. å. medgivit Tomas att behålla ytterligare tre år. Det är därför osäkert, om Birger kom att tillträda Nora; några år senare har han i varje fall fått Björnlunda och Gryt i Strängnäs stift, vilka innehafts av morbrodern Nils. Efter denne providerades Birger 29 jan. 1426 till dekan i Strängnäs. Det dröjde innan han kom i besittning av dekanatet, och han fick tills vidare behålla Björnlunda och Gryt (suppliker 6 juli 1426, 1 maj 1428) till 1430. På drottning Filippas förbön providerades Birger, som då vistades i Rom, 11 juni 1429 med domprosteriet i Strängnäs efter Tomas Simonsson, som blivit biskop. Genom pergamentsbrev 1430 och 1431 vet man, att Birger då vistades i Sverige. Under den stora ärkebiskopsstriden var Birger tillkallad som vittne i Basel 23 mars 1434 men inskrevs s. å. i Bologna. Han blev där decretorum doctor 6 april 1437; i juli s. å. var han åter i Strängnäs och 1443 en av den då avlidne biskop Tomas' testamentsexekutörer. — Förmodligen har även E. studerat vid utländska universitet, men den Ericus Birgeri, som 28 april 1439 inskrevs i Greifswald, var troligen Erik Trolle, död 1459 som domprost i Linköping. E. har en tid varit ärkedjäkne i Skara, men några spår av hans verksamhet där finnas icke.

E:s första år som stiftschef präglas av en rad åtgärder till domkyrkans och kapitlets fromma. Ett kulturhistoriskt viktigt aktstycke är det inventarium över biskop Tomas' kvarlåtenskap på Tynnelsö, som E. upprättade och införde i en av domkyrkans böcker (codex A 15, förr A 46, RA). Han utfärdade 13 juli 1443 reglemente för de av Tomas stiftade anniversarierna och lät anteckna anniversariedagarna i domkyrkans kalendarium (codex A 28, KB). E. fick 18 febr. 1444 besök på Tynnelsö av konung Kristofer, som för Strängnäs biskopsstol bekräftade förläningen av Näs i Dunkers sn (Söd.) och en halv hytta i Noraskogs bergslag, som Tomas förut innehaft. E. lät fortsätta domkyrkans tillbyggnad i Strängnäs och invigde i det nya västtornet den stora klockan 1445; det nya högkoret, där det ännu på Peringskiölds tid fanns ett korfönster med E:s vapen, påbörjades 1448. Domkyrkans gods ökades under E:s tid.

Som biskop deltog E. i flera viktiga rådsmöten och satt till doms jämte andra biskopar och riddare på konungens befallning, bl. a. i uppmärksammade gods tvister (t. ex. i Stockholm jan. 1444, mars och juli 1446, i Strängnäs okt. 1446, i Örebro febr. 1448). Han deltog i det stora mötet med konung Kristofer i Kalmar juni 1444 samt var en av utfärdarna av protesten mot att ärkebiskop Tuve Nielsen av Lund därstädes låtit bära ärkebiskopskorset framför sig. Sex veckor senare (20 juli) var E. hos sin morbror ärkebiskop Nils på Arnö och skaffade hans anslutning till protesten mot vad som tyddes som Lundaärkebiskopens anspråk på primat även över Sverige. E. var vid konung Kristofers bröllop och drottning Doroteas kröning i Köpenhamn sept. 1445 den ende närvarande svenske biskopen (en del av hans stift, nämligen Närke, gavs som morgongåva till drottning Dorotea). E. deltog i rådsmötena i Arboga 8 jan. 1445 och Stockholm 30 jan. 1448. Efter Kristofers död var E. enligt Ericus Olai, som ger honom vedernamnet »Scrutator» (= valmakare), under första halvåret 1448 en av de ivrigaste förespråkarna för Karl Knutssons kandidatur till svenska kronan. Kanske har han spelat en liknande roll vid riksföreståndarvalet 1438. Karls kröning i Uppsala 29 juni 1448 förrättades enligt gråbrödradiariet (A 21, KB) av biskopen i Linköping, assisterad av E. och biskoparna av Västerås och Åbo. Han har enligt samma källa även assisterat vid Jöns Bengtssons (Oxenstierna) vigning till ärkebiskop 30 juni och vid drottningkröningen 2 juli, vilket bekräftas av att E. jämte övriga biskopar i Uppsala 3 juli 1448 utfärdat ett avlatsbrev. Redan våren 1449 avled biskop E.

Då E., liksom sin morbror Nils och biskop Tomas, synes ha stått i gott förhållande till konung Kristofer, och E. i ett brev till Vadstena kloster 9 juni 1446 (avskr. A 21, fol. 121 r, RA) talar om, att konungen dagligen överhopar honom med arbete, är det troligt, att häri kan ligga anspelning på något annat än E:s deltagande i vanliga rådsmöten och rättegångar. »Allt tyder på, att det härvid till huvudsaklig del var fråga om kansligöromål, och brevet blir på så sätt ett stöd för det av många skäl sannolika antagandet, att rikskanslerns ämbete från och med biskop Tomas' tid var och ständigt förblev knutet vid biskopsstolen i Strängnäs» (G. Carlsson).

E:s bror, domprosten Birger, överlevde honom endast kort tid. Han dog enligt Strängnäskalendariets (A 28, KB) och den ännu bevarade gravstenens uppgift 12 april 1450. Han medhann att enligt beslut vid provincialkonciliet i Söderköping 4 juni 1441 redigera en samling av för Uppsala kyrkoprovins gällande statuter. Detta »Compendium statutorum provincialium» trycktes 1525 och har omtryckts ett par gånger (av Nettelbla och Reuterdahl; den senare har förväxlat Birger med hans åtskilligt yngre samtida, domprosten i Uppsala Birger Månsson, senare biskop i Västerås); en medeltida varianttext finns i Linköpingshandskriften J 73. Statutsamlingen är utfärdad i ärkebiskop Nils' namn och brukar anföras som Nicolaus Ragvaldis kompendium, men Birgers roll som redaktör bör ej underskattas. Ett annat bevis på hans anseende som rättslärd är, att han i mars 1446 jämte dekanen i Uppsala, baccalaureus decretorum Helmich, hade att slita en tvist mellan biskop och kapitel i Skara.